Singlarnas dag, eller Singles Day som den heter internationellt, är en festivaldag som tog sin början vid universitetet i Nanjing i Kina i början av 90-talet. Dagen uppstod för att studenterna ville fira det faktum att de var stolta över att vara singel. Datumet 11 november, 11/11, valdes för att siffran 1 liknar en person som är ensam. Siffran 1 har liknats vid en gren i familjeträdet, en gren som inte grenar sig vidare. Det kinesiska namnet för dagen, Guanggun Jie, betyder bokstavligen ”kala pinnars högtidsdag”.
När studenterna vid det kinesiska universitetet tog examen bar de med sig den här traditionen ut i samhället, och Singles Day spred sig först i Kina och via internet vidare ut i världen. Här i Norden har dagen av någon märklig anledning mest kommit att förknippas med ännu en rea, främst i elektronikbutiker. Om det verkligen är så att singlar handlar mer elektronik ska jag låta vara osagt.
Från början firades Singles Day enbart av unga män, som gjorde en stor sak av att de var stolta över att vara ungkarlar. Nu firas dagen av män, kvinnor, ickebinära – med den gemensamma nämnaren att de inte lever i en relation. Självvalt eller ej.
Toppen att vara singel i Sverige
Sverige beskrivs ofta utomlands som den ideala platsen för singlar. Vi har till skillnad från många andra länder ett skattesystem som inte gynnar parförhållande och missgynnar singlar. Vi har relativt gott om mindre lägenheter och bostäder som passar ensamhushåll, och våra matvaror säljs både i singelförpackning och storpack. Men på många sätt är parrelationen fortfarande norm. Mina singelvänner beklagar sig över parmiddagar, bröllop och barndop och de ständiga annonserna om datingappar. ”Jag är singel för att jag valt att vara det”, säger min väninna. ”Ändå får jag ständigt frågan om jag dejtar, om när jag ska skaffa barn och om jag känner mig ensam.” Allt fler singlar – och särskilt heterosexuella kvinnor- inser att parrelationer inte alltid är lyckliga eller hälsosamma. Datingkulturen kan vara känslomässigt dränerande, ångestframkallande och kännas förnedrande.
Singel kan en ju vara till följd av ett aktivt val. Eller till följd av en separation eller att ens livskamrat dött. Hur en upplever sitt singelskap beror säkerligen på hur det uppstod, och om det varit påtvingat eller ett eget val. En amerikansk studie från 2019 visade att hälften av vuxna singlar inte sökte efter en partner, men det faktiskt var vanligare att kvinnorna var nöjda med att leva singelliv (62 procent) jämfört med männen (39 procent). Kanske har det att göra med hur vi är fostrade?
Det är fortfarande mer socialt accepterat för kvinnor att be om hjälp, söka nya vänskaper, tala om känslor och motgångar och vara den omhändertagande i en relation. Enligt Deborah Carr, relationsexpert och professor i sociologi vid Boston University, är heterosexuella män inte lika benägna att vårda relationer på detta sätt, eller att be om hjälp och söka stöd. Hon beskriver hur män som lever i relation med en kvinna blir beroende av hennes sociala liv, och tar hennes familj och vänner till sitt enda umgänge. När relationen tar slut blir singellivet mer ensamt för mannen än för kvinnan. Hur motsvarande förhållande och inställning till singellivet blir för de som levt i samkönade relationer är inte studerat i samma utsträckning.
Singlar har större nätverk av familj och vänner
Forskning har också visat att singlar generellt sett har ett mycket tätare och starkare nätverk kring sig i form av vänner och familj än vad de som lever i parrelation har. Jag sneglar på min singelkompis och ser att hon aldrig behöver vara ensam om hon inte vill det. Hennes nätverk av vänner, familj och kollegor är utan tvekan tio gånger så stort som mitt. Hon behöver bara lyfta mobilen och slänga iväg ett sms, så har hon snart hittat någon som vill följa med henne på den där utställningen, biofilmen, weekendresan eller bara vill komma över och dricka några koppar te. Varför? Jo, för hon har haft tid att vårda alla de där relationerna! Hon svarar när vi ringer, för hon är inte upptagen med att storhandla åt hela familjen. När vi i parrelationer har boat in oss i våra hus och lägenheter, tjafsat om vad vi ska äta till middag och vems tur det är att hämta på fritids, sovit dåligt på grund av snarkande partner och magsjuka barn, då har hon hört av sig för att fråga hur vi mår, om vi kanske behöver en paus och bara få sitta i hennes kök i tystnad och dricka te. Att vårda relationer, det är något som singlar kan!
Jag slänger ut frågan till mina singelvänner: Vad är det värsta med att vara singel? De svarar mig att det är ifrågasättandet av livsvalet som är det mest provocerande. ”Du som ser så bra ut, varför har du ingen pojkvän?” ”Känner du dig inte ensam?” ”Har du provat datingappar?”. ”Du behöver träffa nån så att du kan skaffa barn”. ”Du är för kräsen.”
En ny studie, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin i oktober 2021, följde under ett år cirka 3 500 individer som i början av studien var mellan 14 och 39 år. Studien visade att de flesta som levde som singlar var väldigt lyckliga och upplevde att de hade en hög livskvalitet. De som var minst nöjda och lyckliga var män, högutbildade eller de som hade dålig fysisk eller psykisk hälsa.
Släpp taget om myten om den olyckliga singeln
Det är dags att släppa taget om myten om att singlar är deppiga, ensamma och ständigt letar efter den rätta. Det finns flera studier som visar att det finns hälsofördelar med att vara singel. En amerikansk studie visade att singlar tränar mer och håller sig i bra form. De som bor ensamma sover bättre, för de har ju ingen partner som snarkar, snurrar runt i sängen som en propeller och stjäl täcket mitt i natten. Det finns studier som också visat att singlar äter mer hälsosamt än de som lever i parrelation. Jag prövar teorin på min singelväninna igen. ”Japp”, säger hon med brutal ärlighet, ”du gick upp 25 kilo i vikt när du blev sambo och började sitta och äta mysmat framför TV:n med gubben istället för att gå på träningspass med mig.” Sanningen svider.
En smula kränkt över attacken på mina kilon och mina mysmiddagar ger jag igen och ställer en brutal fråga till väninnan. ”Är du inte orolig över hur det ska bli när du blir gammal? Vem tar hand om dig då om du inte har partner och barn?” Man skulle kunna tro att vänskapen oss emellan skulle ta slut i höjd med det här, men efter 25 års tät vänskap tål relationen en hel del. Till stor del tack vare min singelväninna som har sett till att vår relation underhålls och smörjs regelbundet. Hon bara ler överseende åt min fråga, och kikar på mig över tekoppens kant. ”Vad har du för garantier för att dina tre barn kommer att ta hand om dig när du blir gammal? De flyttar till en annan stad eller ett annat land, är upptagna med sina karriärer och sina familjer. Gamla mamma, som tjatat på dem sedan de var små, kanske de vill ha en paus ifrån? Men skojiga tant M, som aldrig gnatat på dem, utan bara varit en snäll och excentrisk tant som mamman har hängt med, henne kanske de har större lust att pyssla om?” Hon noterar nog att mina ögon blivit lika stora som tefatet som hon nu ställer ned sin kopp på, och tillägger lite försiktigare: ”Jag har garderat mig. Jag har mina syskonbarn, jag har dina barn och alla mina vänners barn. Jag har pensionssparat och snokat rätt på ett bra pensionärsboende med restaurang och bar i bottenvåningen. Det blir jag som får ta hand om dig när vi blir gamla”.
