Att ständigt jämföra sig med andra, att ständigt tävla och snegla på med- och motspelare - vad gör det med vår självkänsla? Är "jämförelsesjukan" ett nytt påfund och konsekvens av sociala medier, eller har det alltid funnits?
Nej, det här är inte ännu en krönika om balans i tillvaron. Inte på det sätt du tror i alla fall. Det har skrivits mängder av artiklar, blogginlägg och böcker om att hitta en balans i livet, mellan fritid och yrkesliv, mellan familj och egentid. Jag är den sista som ska skriva en krönika om den typen av balans, för jag har absolut ingen aning om hur jag ska få till det berömda ”lagom” av alla delar av livet. Nog om det.
I veckans krönika filosoferar vår gästkrönikör Sofia Åkerlund, läkare och chefredaktör för Praktisk Medicin, kring tidigt föräldraskap. Var det kanske bättre förr? Har vi tappat bort en viktig del av omsorgen om mor och barn när vi inte längre lever i grupp, som den sociala varelse vi egentligen är?
När vår chefredaktör inte skriver artiklar arbetar hon som gynekolog. Hon träffar kvinnor i alla åldrar och i alla faser i livet, och ett återkommande tema är reproduktionens alla orättvisor. Läs veckans krönika; en bild av en dag i reproduktionens tecken.
Att finna lugn och ro under december månad är inte alltid det lättaste. Det finns så mycket kul man vill göra, men även roliga saker tar energi. Som alltid gäller det att hitta en balans och den enda som kan sätta gränser och säga nej, är jag själv.
Årets julklapp är det hemstickade plagget. Har du inte börjat sticka är det hög tid att sätta igång nu, för det är både hälsosamt och roligt.
Antibiotikaresistens blir ett allt större hot mot vår hälsa. Som patienter och konsumenter kan vi bidra till att bromsa utvecklingen, så att det verkligen finns fungerande antibiotika när vi verkligen behöver det.
Den 11 november firas Singles Day, eller Singlarnas Dag på svenska. Hur mår singlarna egentligen, är de lyckligare än de som lever i en relation? Är Singles Day en glad festival, eller ytterligare en påminnelse om parrelationsnormen?
Ett nytt inslag på Doktorn.com är krönikor om hälsa och medicin författade av vår redaktion och av gästkrönikörer. I vår allra första krönika filosoferar chefredaktören kring åldrande, och hur man gör för att bli riktigt, riktigt gammal.
Den senaste tiden har jag ägnat mig åt rogivande aktiviteter. Jag har provat yoga, mindfulness och härligt långa promenader. Jag har funderat på vad det är som ibland hindrar oss från att leva fullt ut och konstaterar att det inte alltid är omgivningen utan kanske snarare vår egen inre kritiker som är orsaken. Den insikten kan hjälpa oss att må bra för plötsligt promenerar vi för att vi vet att det gör oss gott.
Under en stor del av mitt liv var jag övertygad om att om jag bara försökte tillräckligt mycket, så kunde jag förändra olika situationer och förhindra att människor känner sorg, övergivenhet och utanförskap. Om jag bara skärpte mina sinnen och var listig nog skulle jag kunna undvika bråk, slagsmål och annat som oroade en då väldigt konflikträdd tjej. Denna tro gjorde mig stark, kreativ och envis – men den blev också en tung börda att bära.
När jag växte upp fanns en fröken som jag tyckte mycket om. Jag minns att jag var väldigt fascinerad över hur fint hon skrev, och ville gärna lära mig. Hon satt med mig ibland, och så skrev vi tillsammans. Jag kunde helt förlora mig i dessa vackra bokstäver, och hon kändes så trygg. Det betydde mycket för mig att få dessa stunder med henne. Jag kände mig viktig och sedd. En till synes liten skillnad, som för mig blev så viktig.
När du hör ordet ’kris’ – vad tänker du då? Vad är det för känsla som dyker upp när du smakar lite på ordet? Troligtvis är just din känsla beroende av hur ditt liv sett ut tidigare, vad erfarenheten är av tidigare kriser i livet – dina egna och andras.
I svåra stunder är vi många som hoppas, i stort som i smått. Vi hoppas på att det ska bli slut på svåra konflikter, vi hoppas att vi varit tillräckligt goda föräldrar och vi kan hoppas på att det blir en bra sommar. Hopp är bra och som man brukar säga, ”hoppet är det sista som dör”.
Jag gjorde allt för att passa in och var oerhört flexibel i de allra flesta relationer. Jag var någon som inte tog plats, som ofta höll med majoriteten, och eftersom jag sällan visade vem jag egentligen var så blev jag heller inte så intressant. Jag blev hon som håller med om det mesta och sällan eller aldrig hade egna åsikter. Det blev min roll.
Du har säkert sett dem. Jag törs faktiskt lova att du har flera på din arbetsplats och kanske någon eller några i din bekantskapskrets. Utseendemässigt ser de ut som vem som helst, ingen kan med blotta ögat se vad som finns under ytan.