Nej det här handlar om en annan balans. Den som gör att du kan stå på tå för att nå den där vasen på högsta hyllan. Den som gör att du kan gå på kullersten utan att snava och bryta armar och ben. Den som gör att du kan stå på ett ben och ta på dig jeansen samtidigt som hunden springer i cirklar runt dina fötter. Helt enkelt balansen som gör att du kan stå rakt upp och ned utan att ramla omkull! Balansen är ett avancerat instrument styrt av syn, känsel, muskler och hjärnan, och som vi inte saknar förrän vi tappat den.
Lillhjärnans inövade balansprogram
Balanssystemet är en snillrik anordning där storhjärnan, lillhjärnan, ryggmärgen, ögon, öron, muskler och leder samarbetar för att vi ska kunna gå, stå, springa och veta åt vilket håll vi lutar. Storhjärnan tar emot signaler från våra synintryck, från sensorer i muskler och leder och från sensorer i innerörat, och sammanställer informationen. Tillsammans talar alla dessa intryck om för hjärnan vilken position kroppen befinner sig i. Den får också information om vi står stilla eller rör oss i någon riktning.
När storhjärnan har bearbetat och samordnat alla signaler från kroppen är det lillhjärnans tur att göra en insats för balansen. Storhjärnan skickar ut en arbetsorder till våra muskler för att parera när vi håller på att ramla omkull, och i lillhjärnan finjusteras ordern så att vi utför rörelserna med precision. Ibland utsätter vi oss för en balanssituation som storhjärnan känner igen sedan tidigare, till exempel när vi sätter oss på en cykel. ”Aha!” säger kanske storhjärnan, ”Det här har jag ett särskilt program för.” Och så initieras ett särskilt inövat balansprogram i lillhjärnan för just cykling, vilket är orsaken till att vi (nästan) alltid minns hur man gör när man cyklar, även om det var tio år sedan vi satt på en cykelsadel senast.
Balans var min revansch
När jag gick i lågstadiet var jag fullständigt hopplös på idrottslektionerna. Väldigt lång, väldigt knubbig, väldigt dåligt bollsinne. Kontrasten mellan att ha extremt lätt för alla andra ämnen i skolan, och att vara komplett misslyckad i gympasalen, var smärtsam och ledsam för mig. Idrottsläraren, en före detta tävlingsstjärna och tränare inom elitgymnastik, utsatte oss för övningar där vi skulle slå volter över plintar, tävla i vem som kunde stå på händer längst tid, och hjula på en utrullad matta från hörn till hörn i gympasalen. Allt detta medan hon med myndig min och hög stämma satte poäng på oss i enlighet med reglerna för Svenska Gymnastikförbundet. Något ”tio-komma-noll” handlade det inte om när jag kämpade på genom salen. Kunde man ha fått poäng i ”mest föraktfull min levererad av idrottslärare” hade jag dock varit bäst i klassen i det här ämnet.
Den enda gången jag hade en chans att revanschera mig i gympasalen var när det handlade om balans. Att stå på en smal bom (naturligtvis upp-och-ned-vänd och inte fastskruvad ordentligt för att den skulle bli så vinglig som möjligt) så länge som man bara kunde, ja se där hade jag en chans att inte bara mäta mig med de andra i klassen utan också vinna över dem. Trots min klumpiga, alldeles för långa kropp hade jag ett balanssinne som var av högsta klass. Det min idrottslärare inte visste var att jag dansade balett flera timmar i veckan. Att stå stilla, stilla och länge, länge på tå var enkelt för mig. Så där stod jag, stilla som en staty medan mina klasskamrater vinglade och viftade som väderkvarnar och en efter en ramlade ned på golvet nedanför. En liten stunds revansch för mig, innan det åter var dags att göra saltomortaler från trampoliner igen.
Vem har snott min balans?
Mitt balanssinne har alltså varit en kär vän som räddat inte bara min kropp från att ramla och skada sig, utan också räddat mitt självförtroende från totalt tillintetgörande i gympasalen. Jag har levt länge på det där fina systemet som tycktes bara funka av sig själv. Tills nu.
Vad var det som hände egentligen? Var det synen som blev sämre, eller nervändarna i fötterna som inte längre kände av underlaget lika bra? Har min lillhjärna åldrats och krympt (forskning visar att den gör det efter fyllda 50 år, men jag har ju tre år kvar till det åldersstrecket)? Eller är det helt enkelt så att jag tappat balanssinnet för att jag inte längre övar det?
Det är nog det sistnämnda. Balett har jag slutat med (men jag dansade faktiskt balett fram till 38 års ålder), och tack och lov är det ingen militärisk lärare som tvingar mig att stå på tå på en vinglig bom längre. Så länge jag löptränade mycket i skog och fjäll fick jag bra övning i att inte snubbla omkull, men att sitta framför en dator och skriva från morgon och kväll är ju inte direkt någon utmaning för balanssinnet. Nej, här måste till träning av balansen igen! Det man inte använder förlorar man. Och visst är det så att vi utsätter oss för färre situationer där vi behöver vår balans när vi blir äldre, man blir liksom lite mer försiktig …
Balansträning behöver vi allihop – och kul ska det vara
Jag plockar fram boken Bättre med åren av Katarina Steding-Ehrenborg ur bokhyllan. I avsnittet om balansen finns, utöver en mycket pedagogisk förklaring av hur balansen fungerar, massor av tips kring hur vi kan förbättra och upprätthålla vår balans när vi åldras. Ballongvolleyboll, det låter kul, den ska jag testa med barnen och hunden! Stå på ett ben och blunda, kanske till och med samtidigt som jag borstar tänderna, ja det kan jag absolut lägga in som en vana. Yoga och tai chi förbättrar såväl rörlighet som balans, och kan också minska stress och sänka blodtryck. Låter som något jag kan behöva …
Vill vi ha balansträning med lite action kan vi be barn eller barnbarn om hjälp att aktivera oss med hjälp av dataspel där vi framför en skärm kan göra allt från att nicka fotbollar och åka slalom till att plocka äpplen och fly från drakar. Mina tonåringar kommer skratta sig fördärvade när de ser mamma framför datorspelet, men jag föredrar det framför en bruten handled eller lårbenshals när jag ramlat omkull med hundkopplet fyra varv runt benen. Apropå att ramla omkull och göra sig illa; att träna på en balansplatta efter en fotledsstukning har nog många av er provat. Det är ett bra sätt att träna upp styrka och stabilitet i fotledens muskler och stödjevävnad efter en skada. Men det är också ett strålande verktyg för att öva balansen.
Hur du övar spelar kanske mindre roll, det viktiga är att du övar din balans. Hitta något som är kul, som är enkelt att få in i vardagen, nåt som kanske går att kombinera med rolig samvaro med barn, barnbarn eller vänner. Håll balansen i tillvaron!
