Människor jämför sig ständigt med varandra. Det gäller utseende, pengar, intelligens, framgång och mycket, mycket mer. Det här beteendet kan ju vara en drivkraft och sporra och inspirera oss, men det är lätt att det också blir destruktivt och tar allt för mycket tid och energi.
Det finns studier som visat att så mycket som tio procent av vår tankeverksamhet involverar att jämföra sig med andra människor. Är det slöseri med hjärnkapacitet, tid och energi, eller kan det finnas positiva effekter av det också? Gör det att vi anstränger oss mer, lär oss nya förmågor eller blir med nöjda med det vi har själva?
Forskning har visat att människor som regelbundet jämför sig med andra genom det beteendet kan finna motivation för förbättring, men också uppleva känslor av missnöjdhet, skuld, skam och sorg. Det ständiga jämförandet med andra kan leda till destruktivt beteende som lögner, överdrivet shoppande eller ätstörningar.
Jämförelsesjuka – det är väl ingen riktig diagnos?
Jämförelsesjukan är ett relativt nytt ord i det svenska språket, och nej, det är inte en vedertagen diagnos. En mer vedertagen benämning är social jämförelse. På engelska talar man om social comparison theory, och det är idén om att individer avgör sitt eget sociala och personliga värde baserat på hur de mäter sig med andra. Teorin lades fram 1954 av psykologen Leon Festinger. Han menade att det är en mänsklig drivkraft att värdera och utvärdera sig själv, sina åsikter och förmågor och att vi oftast gör det genom att jämföra oss med människor som vi tycker liknar oss själva. Tänk på ett litet barn som studerar och härmar sina föräldrar; det är ju ett sätt att lära sig nya förmågor och att lära känna sin omgivning.
Jämför du dig uppåt eller nedåt?
Finns det någon fördel med att vi jämför oss med andra? Det kan fungera som en motivation för att förbättra sig eller förändra sig. Här gäller det dock att undvika fallgropen som det innebär att jämförelsen leder till att man känner sig sämre. Hur vi reagerar på en jämförelse beror faktiskt mycket på vem vi jämför oss med. När vi har ett behov av att få känna oss bättre jämför vi oss med de som har det sämre – lägre lön, mindre bostad, mer övervikt, sämre kondition eller vad det nu kan handla om. När vi vill sträva efter att bli bättre jämför vi oss istället med de som vi uppfattar har lyckats bättre. Här finns dock risken att jämförelsen bara spär på vår känsla av misslyckande eller otillräcklighet. Se upp med vem du jämför dig med alltså.
En fallgrop i jämförelsesjukan som jag ofta ramlar i är att jag jämför mig med flera personer samtidigt. Jag vill vara lika framgångsrik i min karriär som A, ha ett lika stor och välstädat hus som Y, ha lika mycket ledig tid för att resa som M och sälja lika många bestsellers som P. Det jag alltid glömmer är vad A har fått offra i form av familj och relationer för att nå sin karriär. Jag glömmer att Y, med det stora huset, är ledsen över att huset är tomt och är avundsjuk på mig för att mitt mindre och mycket stökigare hus är fyllt av make och tre barn. Jag glömmer att P, som skriver och säljer böcker i enorma mängder, har en obotlig och smärtsam sjukdom, som jag verkligen inte skulle vilja ta över. Jag plockar alltså det bästa, det mest lyckade från varje person, och blir besviken när jag inte lyckats nå upp till den beundrade nivån i alla aspekter av mitt liv.
Sociala media förstärker vårt behov av att jämföra oss
Intåget av sociala media har inte direkt varit positivt i den här bemärkelsen. Det vi ser där är ju det kontots ägare vill att vi ska se. Det är ögonblicksbilder, redigerade och konstruerade, ofta med avsikten att få något att se bättre ut än det egentligen är. Bilder är retuscherade, färgoptimerade och romantiserade. Jag vet ju det här egentligen, men min hjärna väljer alltför ofta att glömma bort det.
Jag har provat att under en tid bara jämföra mig nedåt, att läsa om elände och svårigheter i människors liv för att få ett annat perspektiv. Men det genererar bara dåligt samvete över att jag har det bra, inte att jag känner mig nöjd. Kanske är jämförelsesjukan kopplat till åkomman ”kan aldrig vara nöjd”? Nej, den är inte heller vetenskapligt förankrad, har ingen diagnoskod, men nog sjutton lider jag och många med mig av den ändå. Om vi var nöjda skulle behovet av jämförelse inte finnas. Eller i alla fall inte vara lika stort. Men om vi var nöjda skulle vi ju inte ha motivation och drivkraft för att bli bättre, åstadkomma mer förändring, göra och lära oss nya saker.
Lyckotjuvar och travhästar
Theodore Roosevelt kallade jämförelse för ”lyckotjuven”. Även om jämförelse kan vara en drivkraft för att motivera oss att bli bättre, är det också något som kan leda till att vi skaffar oss beteenden som är dömande, fördomsfulla, överdrivet tävlingsinriktade eller överlägsna. De flesta av oss kan hålla jämförelsen inombords, och inte på något sätt avslöja för vår vän eller kollega att vi är avundsjuka, men vad händer med oss inombords? Äter det inte upp oss inifrån, sakta men säkert?
Någonstans läste jag rådet att försöka vara som en travhäst. En travhäst fokuserar rakt fram på banan, fäster blicken på målet och springer dit så fort hon kan. En travhäst sneglar inte på sina konkurrenter. Med ett tydligt mål för vem jag vill vara, hur jag vill vara, hur och var jag vill bo och vad jag vill ägna min tid åt – då kan jag springa rakt dit utan att snegla på kollegan eller kurskamraten.
Jag läste också rådet att inte scrolla i sociala medier när jag är deppig eller redan har negativa tankar om mig själv. Är jag redan i den sinnesstämningen kommer jag bara leta upp bilder och texter på sådant som är onåbart och ”finare” än jag och mitt, och förstärka min känsla av att vara misslyckad.
Finns det nån bot mot jämförelsesjukan?
Att ständigt kolla sociala medier och alla inlägg från resor, fester, konserter, nyrenoverade hus och vältränade kroppar kan vara en riskfaktor för att försämra självkänsla och till och med för att utveckla depression. Hur kan vi då göra för att värja oss? Ja, stänga av sociala medier och radera alla appar ur telefonen är ju ett effektivt, om än radikalt sätt. Jag skulle inte klara det. Det måste gå att hitta ett sätt att se de här bilderna utan att fara iväg i jämförelsesjuka. Jag övar på det genom att försöka påminna mig flera gånger om dagen vad jag har i mitt liv som är alldeles underbart och fantastiskt. Men det är svårt ibland.
