Ange ditt sökord

Annons:
I veckans krönika beskriver Sofia Åkerlund om livet med ett litet nyfött barn, och om att två föräldrar nätt och jämnt räcker till.

I veckans krönika beskriver Sofia Åkerlund om livet med ett litet nyfött barn, och om att två föräldrar nätt och jämnt räcker till.

Hade femtiotalet rätt om barnsäng?

I veckans krönika filosoferar vår gästkrönikör Sofia Åkerlund, läkare och chefredaktör för Praktisk Medicin, kring tidigt föräldraskap. Var det kanske bättre förr? Har vi tappat bort en viktig del av omsorgen om mor och barn när vi inte längre lever i grupp, som den sociala varelse vi egentligen är?

Annons:

Förr i tiden beordrades den nyförlösta mamman att hålla sig i sängen de första sex veckorna efter förlossningen. Hon fick vara kvar länge på BB för att återhämta sig medan barnskötare tog hand om bebisen. Idag har man slutat sjukliggöra kvinnor som genomgått en normal förlossning och säger att de får aktivera sig som de vill, så länge det känns bra för kroppen. Dessutom har man insett hur viktigt det är att den nyfödda är nära sina föräldrar den första tiden, för anknytningens skull. Men efter att nyligen själv ha fått barn, har jag inte kunnat låta bli att fundera på hur det egentligen är tänkt att det ska vara den här första tiden. Graviditeten och förlossningen var såklart tufft, men den första tiden efter att bebisen kom var krävande på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Ursäkta min självömkan, men nog hade det var lite skönt att få bli lite mer daltad med.

Att vara två räcker inte till

Utan någon tid att smälta vad ens kropp och psyke precis gått igenom, fanns detta minililla underverk plötsligt där. Hela tiden. Med alla sina behov. Att vara två räckte nätt och jämnt till. Vi sov i skift, om sömnen ens hade vett att infinna sig. Vi försökte lära oss och uträtta en miljon nya färdigheter på ingen tid. Från att ha kunnat kolla på TV-serier i timmar och äta långa middagar tillsammans hade vi nu fått världens viktigaste jobb i händerna. Och det pågick, och pågår, 24 timmar om dygnet. Och vi var ändå två. Så många gånger under denna tid som jag har tänkt på alla som gör det här själva. Jag faller utjämnad med marken framför era fötter av beundran. Jag saknar ord för er.

Barnsängstiden – från ompysslad till aktiverad

Min gamla faster som fick barn för länge sen har berättat hur det var förr. Jag har föreställt mig det. Att ligga kvar på BB kanske en vecka och bli omhändertagen. Att barnet bara kommer till en när det är dags att amma. När man sen kommer hem är man beordrad att fortsätta ligga i sängen under en total återhämtningsperiod på sex veckor.

Nej, jag hade inte stått ut med att mitt barn skulle få vara själv efter förlossningen och jag hade fått panik av att behöva ligga stilla i en och en halv månad. Men jag kan inte låta bli att också tänka att det hade varit väldigt skönt. Att åtminstone en vecka få landa i storheten i vad som just hänt och att låta kroppen få en bra start på återhämtningen efter det enorma jobb den gjort.

När jag gjorde praktik som läkarstudent på förlossningen fick jag lära mig att man valt att mer och mer gå ifrån att behandla den gravida och nyförlösta kvinnan som en sjukling och snarare uppmuntra till att direkt vara aktiv. Att föda barn är något naturligt som inte kräver att man ligger i sängen i flera veckor. Det kan till och med vara negativt att göra det, då risken för smärtproblematik, dålig fysisk återhämtning, förvärrad baby blues, blodproppar och så vidare ökar. Men ärligt talat jag tror att det inte är riktigt så här det är tänkt att det ska vara.

I begynnelsen – barnpassningen ordnad

Jag håller med om att föda barn är det mest naturliga som finns. Men till det hör rimligen att förutsättningarna kring tiden efter förlossningen också bör vara naturligt. Med det menar jag att det bör vara så som det var tänkt i begynnelsen, när vi alla levde i grupp som de sociala varelser vi är utformade att vara.

Den absoluta majoriteten av människans existens föreställer jag mig att det har varit så här: efter att en ny bebis föddes tog de som hade fallenhet för det hand om den nyförlösta kvinnan så länge hon behövde. Tiden för det behovet varierade såklart. Bebisen var mycket med mamman men andra i gruppen tog sig an att hjälpa till med den, med kärlek och ömhet som om det vore ens egen. Den var bara en av många barn och det var inte så noga vems som var vems. Kanske ammades den till och med av flera. När mamman återhämtat sig fick hon huvudansvaret för bebisen och kände förmodligen ett unikt band till det, men hjälpte även till med alla andra barnen. Allt det här fungerade eftersom man förväntade sig att de andra ställde upp på samma sätt när man själv behövde hjälp. Och var man inte del av den här samhörigheten och osjälviskheten var man inte med i gruppen, vilket på den tiden betydde döden.

Ja, så här förställer jag mig att det nästan alltid har varit och säkert är i många kulturer fortfarande. Det vi är med om idag är lite för tufft för vad man ska behöva klara av. Att ha det som på femtiotalet, där barnet direkt togs ifrån mammans famn efter att ha legat hopkurad i en varm och trygg livmoder i nio månader och lades ensam i en plastsäng, är det nog inget annat än väl att vi frångått. Men lite mer organiserat stöd hade inte varit så dumt, så att vi kan ta oss an det här viktiga jobbet med lite mer energi och styrka. Detta världens viktigaste, kanske tuffaste och garanterat äldsta jobb.

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Genom åren har experterna besvarat över 8 000 frågor, så chansen är stor att du hittar redan besvarade frågor inom det du undrar över.

Välkommen till Doktorn!

Annons: