Det är valår, och det märktes i Visby. Almedalsveckan sjöd av politik, debatt och framtidsvisioner. Mellan seminarier om försvar, ekonomi och artificiell intelligens återkom ett ämne gång på gång: vården. Och kanske allra tydligast – kvinnors hälsa.
Kvinnohälsa har under de senaste åren tagit steget från att vara ett nischområde till att bli en självklar samhällsfråga. Under veckan avlöste seminarier om klimakteriet, hormonhälsa, menstruell hälsa, sexuell hälsa och kvinnlig lust varandra. Det som för bara några år sedan ofta betraktades som privata eller “mjuka” frågor diskuteras nu på de stora scenerna, av politiker, myndigheter, profession och patientorganisationer.
Östrogenmarschen satte press på politiker
Ett av veckans mest uppmärksammade inslag var Östrogenmarschen. Den brist på östrogenläkemedel som under flera år har drabbat kvinnor i klimakteriet fick i början av juni en dramatisk förvärring, och kraven på snabbt och handfast agerande från regeringen ökade. Genom Visbys gator marscherade nu kvinnor – och även några män – tillsammans med Alexandra Charles och organisationen Alexandra – för kvinnor och hälsa, Plåsterupprorets grundare Anna Sahlin, Helena Kopp Kallner, professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet, politikern Birgitta Ohlsson (C) och Eva Nordlund, ordförande i Barnmorskeförbundet, under parollen: “Vi jagar medicin – ni jagar röster.” Budskapet till politikerna var glasklart: om ni vill vinna väljarnas förtroende måste ni också säkerställa att nödvändiga läkemedel finns tillgängliga.
Riktlinjer räcker inte utan rätt förutsättningar
Men det handlade inte bara om läkemedel. En fråga som återkom i seminarium efter seminarium var hur vi faktiskt bygger en fungerande vårdkedja för menstruell hälsa och klimakteriet. De nationella riktlinjerna för klimakterievård är ett viktigt steg framåt, men riktlinjer förändrar inte vården av sig själva. Om primärvården ska ta ett större ansvar behöver den också få rätt förutsättningar – i form av tid, resurser och kunskap. Annars riskerar riktlinjerna att bli vackra dokument snarare än verklig förändring för patienterna.
Det var också slående hur ofta just den frågan dök upp utanför seminarierna. I partiernas tält, över en kopp kaffe och i spontana samtal mellan vårdprofessioner, patientföreträdare och beslutsfattare återkom samma fundering: hur skapar vi en vård som faktiskt fungerar genom hela kvinnans liv?
Patienten ser inte vårdens stuprör
Det är kanske just det jag tar med mig hem från Almedalen. Som gynekolog vet jag att patienter sällan bryr sig om hur vården är organiserad eller vilket ansvar som ligger hos vilken verksamhet. De bryr sig om att få rätt hjälp i rätt tid. Att bli lyssnade på. Att bli trodda. Och att slippa bollas mellan olika vårdnivåer.
När vi nu diskuterar framtidens kvinnohälsa får vi inte fastna i organisatoriska stuprör eller huvudmannaskap. Den vård som fungerar bäst är den som utgår från patientens behov – inte från vårdens organisation. Det borde vara den viktigaste lärdomen från årets Almedalsvecka.
