Sicklecellanemi (SCD) – symtom, orsaker och behandling

Sicklecellanemi är en typ av sicklecellsjukdom (SCD, sickle cell disease) och den sjukdomsgruppen där komplikationer är vanligast och prognosen är sämst. Medianåldern för dödsfall vid sicklecellsjukdom är lägre än för befolkningen i allmänhet. Senaste vetenskapliga framstegen är genterapi som i framtiden kan hjälpa patienter som inte har en matchad, närbesläktad donator tillgänglig.

Röda blodkroppar transporterar syre och koldioxid i blodet. Vid sicklecellanemi har de röda blodkropparna en kortare livslängd och en ändrad form vid viss påfrestning. Det gör att blodet blir mer trögflytande. Namnet sicklecellanemi kommer från engelskans “sickle” (skära), eftersom de avvikande blodkropparna hos de som har sjukdomen ibland liknar månskäror.

Förekomst av sicklecellanemi

Sicklecellanemi är vanligare i områden där malaria förekommer, exempelvis Afrika, Mellanöstern, Indien och Medelhavsområdet. Personer som bär på genmutationen som orsakar sicklecellanemi har ett visst skydd mot de svårare formerna av malaria, vilket över tid har gjort att genen är ungefär 100 gånger vanligare i Afrika än i Europa. Knappt två procent av jordens befolkning är bärare av denna sjukdomsorsakande genvariant. Varje år föds det ungefär 200 barn i Europa med sjukdomen. Man räknar med att ungefär 800 personer i Norden har sicklecellsjukdom.

Symtom på sicklecellanemi

Akuta symtom:

• Smärtepisoder – återkommande episoder av smärta, oftast i skelettet när blodkärlen täpps till. Kan utlösas av exempelvis kyla, uttorkning eller infektioner. Detta kan leda till inläggning på sjukhus.
• Akut bröstsymtom – livshotande tillstånd med andningsbesvär och smärtor i bröstet ofta i kombination med feber.
• Infektioner – den nedsatta funktionen av immunsystemet ökar risken för bakteriella infektioner i blodet (sepsis) och lunginflammation.
• Aplastisk kris – vid vissa virusinfektioner kan benmärgens produktion minska kraftigt och personer vars röda blodkroppar har nedsatt livslängd får då snabbt svår blodbrist (anemi).
• Stroke – förträngningar i hjärnans blodkärl kan uppstå och påverka bland annat storhjärnsartärer negativt. Upp emot 12 procent av alla med sicklecellanemi får någon gång stroke. Före tio års ålder handlar det vanligtvis om en blodpropp och med stigande ålder blir det vanligare med hjärnblödning och TIA (transitorisk ischemisk attack).
• Akut ansamling av blod i mjälten (mjältsekvestrering) – detta sker oftast hos barn under tre år, men kan uppstå hos alla med förstorad mjälte. Detta är en av de vanligaste dödsorsakerna hos barn med sicklecellsjukdom och beror på försämrad cirkulation i mjälten. Tidiga symtom är trötthet, blekhet, hjärtklappning, ökad andningsfrekvens och fyllnadskänsla i buken. Tillståndet är mycket allvarligt och snabb behandling krävs.
• Priapism – ihållande, smärtsam erektion som uppkommer under drömsömnen, ibland efter sexuell aktivitet eller vid överfull blåsa.

Kroniska symtom:

• Tillväxt – barn med sicklecellsjukdom har försenad tillväxt och pubertet till följd av försämrad transportfunktion av syre och näring via blodet. Man växer ofta i kapp sina jämnåriga så småningom.
• Ökad infektionskänslighet – de defekta röda blodkropparna kan negativt påverka organen som är viktiga för immunförsvaret.
• Svullnad – händer och fötter kan svullna upp och värka.
• Njurskador – nedsatt förmåga att koncentrera urinen, vilket ger ökad urinmängd, ökad törst och risk för vätskebrist. Risk för njurskador och till slut njursvikt.
• Skador på ögats näthinna – genom att små blodkärlen i näthinnan förändras och förtjockas skapas syrebrist som kroppen försöker motverka genom nya blodkärl som kan vara svaga och brista lätt. Blödningar som då kan uppstå påverkar synen.
• Priapism – ihållande smärtsam erektion
• Cerebrovaskulär sjukdom – omkring 17 procent av barnen har haft blodproppar i hjärnan, vilket kan påverka inlärningsförmåga och andra kognitiva funktioner.
• Nekros av lårbenets eller överarmsbenets huvud – celldöd blir följden av nedsatt blodförsörjning och vissa personer kan utveckla vävnadsdöd (nekros), vanligtvis i 25 till 30 års ålder. Nekros kan leda till kroniska smärttillstånd och inskränkt rörlighet.
• Lungkomplikationer – kronisk lungsjukdom kan förekomma med svårigheter att andas, bröstsmärta och nedsatt kondition. Även för högt blodtryck kan utvecklas.
• Bensår – förekommer hos 12 till 20 procent av alla med sicklecellsjukdom och blir allt vanligare från 10 års ålder. Män drabbas i större utsträckning än kvinnor och såren sitter vanligtvis kring anklarna och kan vara många, smärtsamma och svårbehandlade.
• Gallsten – ökad nedbrytning av blodkroppar ökar produktionen av gallpigment (bilirubin) vilket gör att omkring 15 procent av de under tio år och 75 procent av 30-åringarna med sjukdomen får gallstenar. Dessa ger ibland inga symtom, men kan leda till smärta och kroniska besvär från mage och tarm.

Trots den bästa tillgängliga vården har patienter med sicklecellsjukdom och återkommande svåra besvär (till exempel akut smärta, akut bröstsymtom eller priapism) högre dödlighet än övriga befolkning, utan märkbara förbättringar över tid. Dessa patienter fortsätter dessutom att uppleva komplikationer. Undersökningar visar att personer i äldre ålder och med högre antal akuta besvär fortsätter att uppleva betydande komplikationer under uppföljningen. Därför finns ett behov av innovativa terapier inom detta område.

Orsaker till sicklecellanemi

Sicklecellanemi orsakas av förändringar i hemoglobinet, det protein som transporterar syre till olika vävnader i kroppen. Det är dessutom det ämne som ger de röda blodkropparna sin färg. Blodet flyter trögare än vanligt på grund av den ändrade formen på blodkropparna.

Sjukdomen är ärftlig, vilket innebär att en muterad gen förs vidare till barn från någon av föräldrarna. Genen är recessiv, vilket innebär att människor kan ha den och föra den vidare utan att själv bli sjuka. Om båda föräldrarna har genen är risken 50 procent att barnet utvecklar sicklecellanemi. Om en av föräldrarna har genen så är det 25 procent risk att barnet får sjukdomen.

Undersökning och diagnos av sicklecellanemi

När någon misstänks lida av sicklecellanemi analyseras olika typer av hemoglobinmolekyler i ett blodprov. Diagnosen kan bekräftas genom en DNA-analys. Vid diagnos bör familjen erbjudas vägledning. Det är viktigt att förstå hur sjukdomen fungerar och hur den ärvs mellan familjemedlemmar.

Det går även att göra ett anlagstest eller fosterdiagnostik för att se om barn bär på genen. Föräldrar med hög risk för sjukdomen kan erbjudas hjälp med detta. I Danmark finns det ett riktat screeningprogram för familjer med genetiskt ursprung i områden med högre prevalens.

Behandling av sicklecellanemi

Sicklecellanemi behandling brukar främst bestå av tre saker: förebyggande åtgärder, akut symtomlindring och eventuellt en hematopoetisk stamcellstransplantation.

Den förebyggande behandlingen av sicklecellanemi är till för att förhindra smärta och organskador till följd av blodets syrebrist. Det är vanligt att infektionskänsliga personer, speciellt barn under fem år, kontinuerligt behandlas med förebyggande antibiotika. Det finns även vissa kemiska ämnen som höjer nivåerna av hemoglobin i blodet och därför minskar risken för tilltäppta blodkärl. Men det mest använda läkemedlet som förebyggande behandling minskar risken för tilltäppta blodkärl och syrebrist i vävnaderna.

Akut behandling (vid exempelvis akut bröstsyndrom eller andra allvarliga symtom) kan innefatta vätsketillförsel, antibiotika, smärtlindring, blodtransfusioner och syrgasterapi.

Hematopoetisk stamcellstransplantation är en metod som blir allt vanligare för att behandla sicklecellanemi. Metoden går ut på att transplantera in blodstamceller från en frisk person. Det är en krävande process som innebär risker, men det är också den enda möjligheten att lindra sjukdomen. Lämpligheten hos olika personer med sicklecellanemi bedöms i varje enskilt fall. Det bedrivs intensiv forskning inom området. Behandlingen kommer med stor sannolikhet att bli ännu bättre och mer tillgänglig i framtiden.

Den senaste vetenskapliga utvecklingen har öppnat upp för möjligheten att genetiskt modifiera de gener som är involverade i hemoglobinproduktionen. Detta har lett till en pågående utveckling av genterapi för sicklecellanemi och kan visa sig vara ett alternativ för patienter som inte har en matchad, närbesläktad donator tillgänglig i framtiden.

Personer som bär på generna utan att ha några symtom behöver inte behandlas.

Prognos och ökad kunskap vid sicklecellanemi

Prognosen vid sicklecellanemi beror på hur allvarliga symtomen är. En del kan leva ett i princip normalt liv, medan andra med sicklecellanemi behöver livslång behandling. Personer med sicklecellanemi och de i dess närhet behöver också få information kring sjukdomen, både när det gäller behandlingsmetoder och de risker som finns. Det är också viktigt att få socialt och psykiskt stöd.

Att leva med sicklecellanemi

Det finns en betydande mänsklig börda för dem som lever med sickle cell-sjukdom (SCD), trots nuvarande behandlingar. Personer med SCD rapporterar i undersökningar betydande påverkan på sin hälsorelaterade livskvalitet i områden som:

• fysisk hälsa
• emotionell hälsa
• social funktion

De mest påfrestande symtomen är vanligtvis:

• smärta
• trötthet (svår trötthet var jämförbar med den trötthetsnivå som rapporterats av personer med anemi relaterad till cancer)

Kronisk smärta och trötthet påverkar många aspekter av livet – från att begränsa förmågan att tillbringa tid med vänner och familj till att störa vardagliga aktiviteter som matlagning eller städning. Personer med sjukdomen behöver hela tiden planera runt sjukdomen och lära sig att acceptera det som en del av livet. Till följd av sjukdomen behöver man ofta vara ledig från arbete eller studier för olika läkarbesök och behandlingar. Även komplikationer av sjukdomen och behandlingen kan bli ett hinder vad gäller karriär och studier.  Omkring 55,2 % av personer med SCD rapporterade att de var arbetslösa eller inte kunde arbeta till följd av sin sjukdom. Detta leder till en ekonomisk stress för många med SCD. Vissa med sjukdomen känner även av en mental påfrestning som kan leda till depression, ångest, känsla av isolering, rädsla för framtiden eller annat trauma. Omkring 39% är deprimerade och 38% lider av ångest. Många upplever att man inte får tillräckligt med förståelse från vården och att det finns stigma kring sällsynta sjukdomar.

I genomsnitt får man drygt fem så kallade ”sickelkriser” per år, som orsakar förlamande smärta eller kräver sjukhusvård eller akutbehandling, vid visa typer av sjukdomen. Om man inte får hjälp kan ”kriser” leda till organskador. Medianåldern vad gäller dödlighet vid sicklecellanemi är lägre än för den allmänna befolkningen, vilket kan leda till en existentiell stress för individen. De vanligaste komplikationerna är hjärtproblem, ben- och ledproblem och ögonproblem. De vanligaste akuta komplikationerna är infektioner, gallsten och leverproblem. Detta visar på stora behov för effektivare behandlingsmetoder för patienter med sicklecellanemi.

Läs om blodsjukdomen thalassemi.