Kalium behövs i kroppen för att nerver och muskler ska fungera normalt. Cirka 98 procent av kroppens kalium finns inuti cellerna – det är alltså en mycket liten del som cirkulerar i blodet och som vi kan mäta med ett blodprov.
Vid blodprovstagning ligger kaliumvärdet (S-kalium, ofta förkortat S-K i labsvar) normalt vanligen mellan 3,5 och 5,0 mmol/l, även om referensintervallet kan variera något mellan olika laboratorier. Hyperkalemi betyder att kaliumvärdet i blodet är förhöjt, vanligtvis över övre referensgränsen. I praktiken används ofta nivåer på 5,5 mmol/l eller mer för att definiera kliniskt betydelsefull hyperkalemi.
Värden strax över normalområdet är relativt vanliga, och då avgör den kliniska situationen, övriga provsvar och eventuella EKG-förändringar om någon ytterligare åtgärd behövs utöver att utreda och behandla orsaken. Risken för allvarliga symtom och hjärtrytmrubbningar ökar vid högre kaliumnivåer, särskilt vid 6,5 mmol/l eller mer, men även lägre nivåer kan vara allvarliga om kalium stiger snabbt eller om EKG påverkas.
Kalium i kosten
Kalium finns naturligt i många livsmedel. Särskilt mycket finns i frukt, grönsaker och potatis, men också i till exempel kött, fisk, nötter och choklad. Banan innehåller kalium, men det gör många andra livsmedel också. Att banan ofta nämns beror mest på att den är ett välkänt och lättillgängligt exempel.
Kroppen håller normalt kaliumnivån i balans genom att flytta kalium mellan blodet och cellerna och genom att göra sig av med överskott via njurarna. Hormonerna insulin och aldosteron hjälper till att reglera detta.
Orsaker till högt kalium / hyperkalemi
Den vanligaste orsaken till hyperkalemi är läkemedelsbehandling, ofta i kombination med nedsatt njurfunktion eller uttorkning.
Läkemedel som kan ge höga kaliumvärden är till exempel kaliumtillskott, vissa typer av vätskedrivande läkemedel och blodtryckssänkare samt antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).
Vid tillstånd som ger kraftig nedbrytning av muskelvävnad eller muskelskada kan kalium svämma ut från cellerna och in i blodbanan och på så sätt höja kaliumvärdet. Exempel på detta är svält, trauma mot muskel eller operationer. Insulinbrist och binjurebarkssvikt (till exempel Addisons sjukdom) kan också vara orsaker till hyperkalemi.
Falsk hyperkalemi – vad är det?
Värdet på kalium i blodprov kan bli falskt för högt i samband med provtagning om man stasat armen eller spänt musklerna för hårt eller för länge. Du ska alltså inte sitta och pumpa med handen i samband med blodprovstagning – då kan kaliumvärdet bli för högt. Vid ett kraftigt ökat antal vita blodkroppar (som vid leukemi) eller blodplättar kan också kaliumvärdet i blodprov bli falskt för högt.
Symtom vid för högt kaliumvärde
Vid mild eller måttlig hyperkalemi är tillståndet vanligen symtomlöst. Vid högre kaliumnivåer kan symtom och EKG-förändringar uppträda, och risken ökar särskilt när kaliumvärdet är 6,5 mmol/l eller högre. Obehandlad hyperkalemi kan vara livshotande.
Det vanligaste symtomet är muskelsvaghet. Oftast börjar denna svaghet i benen, och sprider sig sedan upp mot bålen och armarna. Kramp i musklerna eller nedsatta reflexer kan också vara ett symtom vid hyperkalemi. Andra symtom är svåra hjärtrytmrubbningar, oro och förvirring.
Utredning vid hyperkalemi
I utredningen ingår att kontrollera allmäntillstånd, vätskebalans, muskelstyrka, puls, blodtryck och EKG. Njurfunktion och genomgång av aktuella läkemedelsbehandlingar är mycket viktigt. Binjurebarkens funktion undersöks vid behov genom att kontrollera kortisolvärdet i blodet.
Behandling av hyperkalemi
En mild till måttlig hyperkalemi kan behandlas via din läkare på vårdcentralen. Man gör medicinjusteringar och behandlar bakomliggande sjukdom.
Det finns läkemedel i form av ett pulver som man löser upp i vätska som kan sänka kaliumnivån i blodet genom att minska kaliumöverskottet i tarmen. På senare år har det kommit nya inom gruppen med snabbare och större effekt och med färre biverkningar.
Om kaliumvärdet är 6,5 mmol/l eller högre, eller om patienten har EKG-förändringar eller är allmänpåverkad, skickas hen in till akutmottagning för behandling. Behandlingen består i första hand av intravenös vätska, men vid behov även magnecium, kalcium, vätskedrivande läkemedel, inhalationer, insulin och eventuell njurdialys.
