Hur kan vi veta att en bil som försvinner under en bro fortfarande existerar och dessutom kommer att dyka upp på andra sidan av bron? Vad litar vi på i situationer där bara delar av ett objekt är synliga bakom andra mer närliggande objekt? Hur vet vi vilka av dessa synliga delar som hör ihop i samma objekt och vilka som inte gör det? För oss vuxna är det inte svårt. Med hjälp av vår erfarenhet klarar vi sådana uppgifter varje dag utan att märka dem. Hur klarar spädbarn sådana situationer? Hur utvecklas denna förståelse av världens principer och när börjar spädbarn att föreställa sig tillfälligt osynliga objekt och gruppera synliga detaljer till ett bakomliggande objekt?
Dessa frågor är utgångspunkten för Olga Kochukhovas avhandling där hon studerat spädbarns blickriktningar. Att rikta blicken på intressanta objekt och följa dem när de rör sig är en av de första handlingar som spädbarnet behärskar. Om barnet förväntar sig att ett rörligt objekt som försvinner bakom en skärm kommer att fortsätta i samma bana kan vi observera om barnet riktar blicken till platsen där objektet borde dyka upp, innan det blir synligt igen. Resultaten visar att fyra månader gamla barn kan förutsäga när objektet kommer att dyka upp igen. Från sex månaders ålder förväntar sig barn att objektet kommer att fortsätta samma bana som före försvinnandet bakom skärmen.
– Men om objektet ändrar banans riktning före objektet blir synligt igen, lär sig sex månaders barn den nya banan redan efter ett par gånger och de kommer ihåg den över ett dygn, säger Olga Kochukhova. Vad gäller situationer när barn fortfarande kan se delar av ett objekt kan både fem och nio månaders barn rekonstruera rörliga objekt och följa dess rörelse och vid nio månader presterar de lika bra som vuxna i denna uppgift.
