Etafeni Day Care Centre Trust är beläget mitt i Nyanga Township, en av de största kåkstäderna utanför Kapstaden i Syd Afrika. Etafeni betyder ”på den öppna platsen” på språket Xhosa. Den öppna platsen är inte så öppen och tom längre. Där finns numera flera byggnader, några grönsaksland och en stor gräsplan som det ofta hörs glada skratt ifrån.
Området är fullt av olika verksamheter och liv. Här får numera både barn och vuxna hjälp och stöd och Etafeni har accepterats av befolkningen i kåkstaden. Till dags dato har man aldrig haft något problem inne på centret med den höga brottslighet som finns i kåkstäder men man måste ändå vara försiktig och uppmärksam.
Ian och jag kommer hit i sällskap med Stephanie Kilroe från den icke statliga organisationen ”Life Line” som i början av 2000-talet lade upp strategierna som sedan ledde till Etafeni Day Care Center Trust. Hon berättar att hon själv och en besökande donator blev rånade precis utanför grindarna och varnar oss för att det faktiskt kan hända. Utanför centret är det en kokande kittel med hungriga, fattiga och desperata människor som ska klara att ta sig igenom dagen.
Vi har full förståelse för varningen och gömmer den dyra kamerautrustningen i bagageutrymmet när vi kör genom området för att ta oss fram och tillbaka mellan Etafeni och Kapstaden där vi bor. Även där blir vi varnade och manade till försiktighet.
Skyhög kriminalitet
Nyanga är en av stadsdelarna till den välkända Kapstaden med de vackra Table Mountains som syns långt utifrån land och södra Afrika med Goda Hoppsudden längst ner har alltid varit ett känt landmärke för sjöfarare. Hit kommer tusentals turister varje år. Förorten består av hundratals, kanske tusentals små plåtskjul och trånga gator. Ett fåtal tegelhus skymtar över taken men det är oftast skolor eller offentliga byggnader. Här inne bor det många människor och kriminaliteten är skyhög. Den sträcker sig långt utanför skjulen och in bland de finare kvarteren och varje dag kan man läsa om rån, våldtäkter och mord. Här bor också många barn som har mist antingen en eller båda sina föräldrar.
För det mesta på grund av AIDS/HIV som är ett ännu större problem än den höga brottsligheten. I vissa kretsar erkänner man inte ens att det är ett problem utan anser bara att den höga dödligheten i landet beror på bristande hygien. Denna okunskap sträcker sig tyvärr ända upp i regeringskretsar. Det är en stor brist på förståelse för all den information som faktiskt finns om sjukdomen. En av de stora frågorna är varför folket inte kan ta det till sig och ändra sina sexuella vanor.
Yngre skyddar sig bättre
Men faktum är att det har skett en stor förbättring, speciellt bland de yngre och många fler skyddar sig i dag och utövar ”safe sex”. Stora skyltar med uppmaningen att använda kondom finns uppsatta och på TV diskuteras det flitigt. Ändå tycks det som att AIDS/HIV pandemin sprider sig med oförminskad hastighet. I Kapstaden räknar man med att cirka 30 procent bär på viruset och 2010 beräknas sex miljoner ha dött bara i Sydafrika. Detta leder ju i sin tur till att många barn mister en eller bägge av sina föräldrar eller kanske rent av blir smittade själva. Barnvåldtäkter är ganska vanliga och en av anledningarna är att det fanns ett hemskt rykte om att ”sex” med en oskuld botade AIDS.
Lagad mat och kompisar
På Etafeni finns det idag 62 barn, några HIV-positiva och några helt friska. Alla har de dock drabbats ändå på något vis, kanske genom att en eller båda föräldrarna har gått bort. Ett av dem är Makabongwe. Hon kallas Babana och är snart fyra år. Hennes mamma ligger svårt sjuk, smittad av HIV och för dem är centret en otroligt stor hjälp. De brukade gå flera kilometer för att komma till centret där de kunde få ett näringsriktigt mål mat och mamma Nokhwezi får mediciner som håller tillbaka sjukdomen. Som en följd av viruset har hon fått problem med svullnader i benen och kan därför inte ta sig till centret själv längre.
Babana hämtas därför varje morgon av personalen på Etafeni. Om hennes pappa bara försvunnit eller dött får jag ingen klarhet i men han finns inte med dem i dag. En äldre syster på elva år bor hos mormor. Etafeni är inte något barnhem och barnen ska inte bo där. Målet är att hålla ihop familjen så mycket som möjligt och föräldralösa barn placeras ut hos nära släktingar eller hos andra vuxna som varit en del av deras liv innan föräldrarna gick bort.
Andra barn med bara en förälder, som Babana, kan komma till centret och få lagad mat och sysselsättning under dagarna. De driver både ett dagis med tio av barnen och en förskola för de lite äldre. Inne i Nyanga finns det både förskolor och lekskolor som arbetar på raditionellt
sätt. Det finns också tre barnhem i området.
Värme och kärlek
Det är ett fantastiskt ställe som har byggts upp här mitt i slummen och jag har aldrig mött mer kärlek än vad jag fått se här. Jag önskar att alla människor någon gång fick uppleva det vi nu varit med om.
Etafeni är uppbyggt av de fattiga själv som skickats iväg på en 45 dagar lång utbildning där de fått lära sig snickra, mura, måla eller annat som behövs på centret. Husen uppfördes ganska snabbt i början men tempot har numera lugnat ner sig då cirka hälften av de utbildade har fått ”riktiga” jobb ute i samhället. Både kvinnor och män hjälps åt och flera av dem är också HIV-positiva. En del av dem har sina barn här. Ute på gräsmattan finns en klätterställning och andra lekredskap och barnen älskar verkligen att vara på centret. Dagarna fylls med mycket sång och musik och vi träffar två volontärer från Schweiz som spelar gitarr och sjunger med barnen.
Kvinnorna håller igång med olika handarbeten som sedan säljs från centret, till exempel sömnad av lapptäcken och lagning av kläder samt pärlarbeten. Barnen är naturligtvis nyfikna på oss men förvånansvärt väl uppfostrade. De vinkar och skrattar blygt och en och annan vågar sig fram för att ”tumma” med oss. När Ian tar fram kameran vill alla vara med på bild och trängs under glada skratt och stora leenden. Ian tar ett steg bakåt för att få med dem alla men då följer hela skaran efter. Lärarna måste säga ifrån på skarpen för att de ska bli stående på ett ställe.
Massage till alla
Själv jobbar jag som ”energimassör” hemma i Göteborg och tog med mig massagestolen för att kunna ge denna stressbefriande och avslappnande behandling till dem som finns på centret. Vi har startat en organisation som heter Global Balance Health & Care med syfte att samla in pengar genom olika hälsoprojekt för bistånd till etablerade projekt som detta. Att även kunna erbjuda gratis massage på plats till människor som aldrig fått något liknande är fantastiskt. Behovet av massage och andra alternativa förebyggande behandlingar är enormt stort och tas emot med glädje blandat med skepsis.
Första dagen gav jag tre massager för att visa och börja lite lugnt så de kan prata om det. Det gjorde de också fick jag höra och när jag kom tillbaka efter några dagar fick jag en lista på tio stycken som ville ha en omgång och två nya kom till efter hand. Jag masserade och svettades kraftigt trots att vintern redan börjat och temperaturen inte var så väldigt hög. Vi fick dock veta att vi hade tur med vädret för normalt vid denna årstid så regnar det, men vi fick tio härliga dagar med sol och det var hyfsat varmt. Den tredje gången jag tog stolen med mig var det byggnadsarbetarnas tur och jag hade tio namn på listan.
När jag var klar med dem alla blev jag tillfrågad av flera av dem om när jag kommer tillbaka. ”Snart”, svarade jag med förhoppningen att jag verkligen ska kunna komma tillbaka snart. Att få chansen att göra denna resa och detta arbete har betytt mycket för mig och det är det jag vill syssla med i framtiden.
Artikel publicerad i Tidskriften Doktorn nr 3 2006
