Urinsten betyder att det har bildats en sten av kristaller i urinvägarna. Det kan ske i njuren, i urinledaren eller i urinblåsan, men i vardagligt tal menar man oftast sten i njuren eller urinledaren. Den medicinska benämningen är urolithiasis.
Stenen uppstår när ämnen i urinen koncentreras och fälls ut i kristaller som sedan växer ihop. Vanligast är kalciumstenar, men det finns också uratstenar, struvitstenar och cystinstenar. Vilken typ av sten det rör sig kan vara viktigt eftersom det påverkar både utredning och hur man kan förebygga nya stenar.
Hur vanligt är urinsten?
Urinsten är vanligt och förekomsten har ökat i många delar av världen. I Sverige är njursten en välkänd orsak till akuta smärttillstånd och vårdkontakter inom den urologiska vården.
Internationellt uppskattas livstidsrisken i västvärlden ofta till omkring 10 procent eller mer, alltså att ungefär var tionde person drabbas någon gång i livet. Förekomsten varierar mellan olika länder och befolkningar, bland annat beroende på vätskeintag, kost, klimat, övervikt, ärftlighet och andra sjukdomar.
Symtom vid urinsten
Det vanligaste symtomet är plötslig och kraftig smärta i sidan eller ryggen, ofta med utstrålning mot ljumsken. Smärtan kommer vanligen i attacker och kan göra att man har svårt att sitta still. Detta kallas njurstensanfall eller koliksmärta.
Andra vanliga symtom är blod i urinen, illamående, kräkningar, täta urinträngningar och ibland sveda när man kissar. En del har bara diffusa besvär eller inga symtom alls, särskilt om stenen sitter kvar i njuren och inte blockerar urinflödet. Om feber tillkommer kan det tyda på infektion, vilket är ett allvarligt tillstånd som kräver snabb bedömning.
Hos barn, gravida och äldre kan symtomen vara mindre tydliga. Då kan smärtan ibland misstas för andra sjukdomar i buk eller rygg, vilket gör diagnosen svårare.
Orsak och riskfaktorer bakom urinsten
Urinsten bildas när urinen innehåller för mycket av ämnen som lätt kristalliserar, till exempel kalcium, oxalat, urinsyra eller cystin. Om urinen dessutom är för koncentrerad ökar risken att kristallerna klumpar ihop sig till en sten. Lågt vätskeintag är därför en av de viktigaste riskfaktorerna.
Andra riskfaktorer är tidigare urinsten, ärftlighet, varm miljö, högt saltintag, mycket animaliskt protein i kosten, övervikt och vissa sjukdomar eller läkemedel. I vissa fall finns en tydlig ämnesomsättningsrubbning bakom, till exempel cystinuri eller primär hyperoxaluri. I de fallen kan stenbildningen börja tidigt i livet och komma tillbaka om och om igen.
Det finns inte en enda gen som orsakar all urinsten. I stället beror det på olika mekanismer beroende på stentyp. Vid cystinstenar handlar det till exempel om en ärftlig rubbning i transporten av cystin i njurarna, medan andra stenformer oftare beror på en kombination av ärftlighet, kost och vätskebalans.
Diagnos och utredning vid urinsten
Diagnosen ställs med hjälp av symtom, urinprov, blodprover och bilddiagnostik. Vanliga prover är urinsticka, urinodling vid misstänkt infektion och blodprover som visar njurfunktion, infektionstecken och eventuella rubbningar i kalcium eller urinsyra.
Datortomografi utan kontrast är ofta den säkraste undersökningen för att hitta sten och se var den sitter. Ultraljud används också, särskilt hos barn och gravida, eftersom det inte medför någon strålningsdos. Vanlig röntgen kan ibland vara användbar, särskilt för uppföljning eller om stenen innehåller ämnen som syns på röntgen.
Om stenen kommer ut eller tas bort kan den analyseras, och det är viktigt eftersom olika stentyper kräver olika förebyggande råd. Vid återkommande stenbildning kan man också göra mer omfattande utredning, till exempel dygnsurinsamling för att mäta hur njurarna utsöndrar olika ämnen. Det hjälper vården att förstå varför stenen bildas och hur nya stenar kan förebyggas.
Så behandlas urinsten
Behandlingen beror på stenens storlek, läge och om den orsakar stopp eller infektion. Små stenar kan ibland passera spontant med urinen, medan större stenar eller stenar som fastnar ofta behöver aktiv behandling.
Vid akut smärta används smärtstillande läkemedel, ofta inflammationshämmande läkemedel som till exempel NSAID om det är lämpligt. Om stenen inte kommer ut av sig själv kan behandling med stötvågor, så kallad ESVL, eller titthålsbehandling behövas. Om det är en infektion i urinvägarna i samband med med stopp i urinflödet är det en akut situation som kräver snabb avlastning av njuren och antibiotika.
Det finns ingen botande behandling som passar alla, men rätt åtgärder minskar risken för komplikationer och återfall. Efter behandlingen rekommenderas ofta uppföljning med röntgen och analys av stenen. För den som haft återkommande urinstenar kan det också behövas förebyggande läkemedel och strukturerad rådgivning om kost och vätskeintag.
Prognos vid urinsten
Prognosen är oftast god, särskilt om stenen passerar av sig själv eller behandlas i tid. Många får bara enstaka episoder, men en del får återkommande stenar under flera år.
Hur det går beror på stenens storlek, läge, sammansättning och om det finns infektion eller avflödeshinder. Om en sten blockerar urinflödet under längre tid kan njuren skadas, vilket gör snabb diagnos och behandling viktig. Med rätt vård kan de flesta undvika allvarliga följder.
Forskning och framtid
Forskningen om urinsten handlar mycket om bättre förebyggande behandling och säkrare sätt att identifiera vilka patienter som har hög risk för återfall. Man studerar också hur kost, vätskeintag och metabola faktorer påverkar stenbildning.
Det pågår dessutom forskning om mer individualiserad behandling, särskilt för personer med sällsynta former som cystinuri eller primär hyperoxaluri. Framtiden handlar mindre om genterapi och mer om träffsäkrare prevention, tidigare upptäckt och bättre anpassad uppföljning.
Vanliga frågor om urinsten
Är urinsten smittsamt?
Nej, urinsten är inte smittsamt.
Kan syskon också drabbas?
Ja, ärftlighet kan spela roll, särskilt vid vissa ovanligare stenformer eller om flera i familjen haft sten.
Finns det behandling?
Ja, det finns både akut behandling och förebyggande åtgärder. I vissa fall behöver stenen tas bort med stötvågsbehandling eller kirurgi.
Kan man få urinsten igen?
Ja, återfall är vanligt hos en del personer, särskilt om man haft flera episoder tidigare.
