Droppfot – orsak, symtom & behandling

Droppfot innebär att foten “hänger” när man går eftersom musklerna som lyfter foten inte fungerar som de ska. Normalt lyfts framfoten automatiskt när benet förs framåt i steget. Vid droppfot blir foten kvar i nedåtböjt läge, vilket gör att tårna riskerar att slå i marken.

För att undvika att snubbla kompenserar många genom att lyfta knät ovanligt högt när de går. Det kallas ibland för “steppgång” eller “tuppgång”.

Droppfot är ett symtom, inte en egen diagnos. Problemen kan vara tillfälliga eller permanenta beroende på den bakomliggande orsaken.

Droppfot kan delas in på olika sätt:

• Perifer droppfot – orsakas av skador på nerver utanför hjärnan och ryggmärgen, oftast peroneusnerven (vadbensnerven).
• Central droppfot – orsakas av skador i hjärnan eller ryggmärgen, exempelvis efter stroke eller vid multipel skleros (MS).
• Muskulär droppfot – beror på muskelsjukdomar där musklerna inte längre kan utföra rörelsen normalt.

Symtom vid droppfot

Det tydligaste symtomet är att det blir svårt att lyfta framfoten.

Vanliga symtom är:

• att foten släpar i marken när man går
• höga knälyft (“steppgång”)
• snubbling och ökad fallrisk
• svårigheter att gå i trappor eller ojämn terräng
• svårigheter att gå på hälarna
• domningar eller stickningar på fotryggen eller utsidan av underbenet (vid nervskada)
• muskelsvaghet i fot eller underben
• ibland smärta längs nervens utbredning.

Symtomen varierar beroende på orsaken.

Vid en isolerad nervskada är det framför allt fotens rörelser som påverkas. Efter en stroke kan droppfoten kombineras med spasticitet, det vill säga ökad muskelspänning, och svaghet i hela benet. Vid muskelsjukdomar utvecklas besvären ofta långsamt och påverkar flera muskelgrupper samtidigt.

Orsaker till droppfot

Droppfot uppstår när nervsignalerna mellan hjärnan och musklerna som lyfter foten inte fungerar.

Den vanligaste orsaken är en skada på peroneusnerven, en gren från ischiasnerven som löper runt utsidan av knät. Eftersom nerven ligger ytligt kan den skadas av exempelvis:

• frakturer eller knäskador
• långvarigt tryck mot utsidan av knät
• gips eller ortoser som sitter för hårt
• långvarigt hukande eller sittande med benen i kors
• operationer kring höft eller knä.

Andra orsaker till droppfot är stroke, multipel skleros (MS), ALS, diskbråck i ländryggen, ryggmärgsskador, diabetes med nervskador (diabetisk neuropati), ärftliga nervsjukdomar, exempelvis Charcot-Marie-Tooths sjukdom, samt muskelsjukdomar såsom muskeldystrofier.

Diagnos och utredning vid droppfot

Eftersom droppfot kan bero på många olika tillstånd är en noggrann utredning viktig.

Läkaren börjar med att undersöka gångmönster, muskelstyrka, känsel och reflexer. Därefter väljs undersökningar utifrån den misstänkta orsaken.

Vanliga undersökningar är:

• neurologisk undersökning
• blodprover (exempelvis diabetes, vitaminbrist eller inflammation)
• nervledningsundersökning (ENeG), där nervernas ledningsförmåga mäts
• elektromyografi (EMG), som undersöker musklernas elektriska aktivitet
• magnetkameraundersökning (MR) av hjärna eller rygg vid misstanke om stroke eller nervpåverkan
• datortomografi eller vanlig röntgen vid skelettskador
• genetisk analys om en ärftlig nerv- eller muskelsjukdom misstänks.

Vid misstanke om stroke eller annan akut neurologisk sjukdom sker utredningen skyndsamt eftersom snabb behandling kan minska risken för bestående funktionsnedsättning.

Behandling och rehabilitering vid droppfot

Behandlingen riktas mot den bakomliggande orsaken.

Om en nerv klämts kan avlastning eller operation ibland återställa funktionen. Vid diskbråck eller ryggmärgspåverkan kan kirurgi bli aktuell. Vid stroke och neurologiska sjukdomar ligger fokus ofta på rehabilitering.

Vanliga behandlingsinsatser är:

• fysioterapi för att stärka muskler och träna gångförmåga
• ortos (fotledsskena) som håller foten i rätt läge
• funktionell elektrisk stimulering (FES), där små elektriska impulser aktiverar musklerna under gång
• arbetsterapi för att underlätta vardagsaktiviteter
• behandling av den bakomliggande sjukdomen
• ibland kirurgi, exempelvis nervkirurgi eller senförflyttning om funktionen inte återkommer.

Personer med bestående funktionsnedsättning kan få hjälp av ett multiprofessionellt rehabiliteringsteam med läkare, fysioterapeut, arbetsterapeut och ortopedingenjör. Det finns ingen generell botande behandling för droppfot, men många får tydligt förbättrad gångförmåga med rätt hjälpmedel och träning.

Att leva med droppfot

Droppfot påverkar ofta vardagen mer än många först tror. Att ständigt behöva tänka på hur man sätter ner foten kan göra promenader tröttande och osäkra.

Fallrisken ökar, särskilt på ojämnt underlag, i trappor eller vintertid. Många känner också oro för att ramla, vilket kan leda till att man undviker aktiviteter och blir mindre fysiskt aktiv.

För personer i arbetsför ålder kan droppfot påverka möjligheten att utföra vissa arbetsuppgifter, särskilt om arbetet innebär mycket gång eller balanskrävande moment. Barn och ungdomar kan behöva stöd i skolan och hjälpmedel för att kunna delta fullt ut i aktiviteter.

Stöd från fysioterapeut, arbetsterapeut och ibland kurator kan göra stor skillnad. Hjälpmedel, bostadsanpassning och anpassningar på arbetsplatsen kan också underlätta ett aktivt liv.

Prognos vid droppfot

Prognosen varierar mycket beroende på orsaken.

Vid en tillfällig nervinklämning kan funktionen återkomma inom veckor till månader när nerven läker. Efter en nervskada kan återhämtningen ta många månader eftersom nerver växer långsamt, ofta omkring en millimeter per dag. Vid stroke förbättras gångförmågan ofta successivt under rehabiliteringen, särskilt under det första året.

Om droppfoten orsakas av en fortskridande neurologisk sjukdom, exempelvis ALS eller vissa muskelsjukdomar, kan symtomen istället gradvis förvärras. Även då kan hjälpmedel och rehabilitering bidra till bättre funktion och livskvalitet.

Forskning och framtid

Forskningen kring droppfot fokuserar framför allt på bättre rehabilitering och behandling av de bakomliggande sjukdomarna.

Några områden där utvecklingen går snabbt är:

• förbättrade FES-system som anpassar stimuleringen automatiskt efter gångmönstret
• lättare och mer avancerade ortoser med smarta material
• robotstödd gångträning efter stroke och ryggmärgsskador
• nervregeneration och biologiska behandlingar som kan stimulera nervläkning
• genterapi och nya läkemedel för vissa ärftliga nerv- och muskelsjukdomar.

Även om det ännu inte finns någon universell behandling mot droppfot ger utvecklingen inom rehabilitering, neuroteknik och regenerativ medicin hopp om bättre behandlingar i framtiden.

Vanliga frågor (FAQ)

Är droppfot en sjukdom?

Nej. Droppfot är ett symtom som beror på att musklerna som lyfter foten inte fungerar normalt.

Är droppfot farligt?

Droppfot är sällan livshotande, men kan öka risken för fall och vara ett tecken på en allvarlig bakomliggande sjukdom som behöver utredas.

Kan droppfot bli bra igen?

Ja. Om orsaken kan behandlas eller nerven läker kan funktionen återkomma helt eller delvis. I andra fall blir besvären bestående.

Behöver jag söka vård snabbt?

Ja, särskilt om droppfoten uppkommer plötsligt. Plötslig svaghet i benet kan bero på stroke eller en allvarlig nervskada och bör bedömas omgående.

Finns det hjälpmedel?

Ja. Ortoser, funktionell elektrisk stimulering (FES), fysioterapi och andra rehabiliteringsinsatser kan förbättra gångförmågan avsevärt.