Ange ditt sökord

Vi betraktades som pestsmittade – berättelser från Målilla sanatorium

Vi betraktades som pestsmittade – berättelser från Målilla sanatorium

Slottet i skogen – så kallades Målilla sanatorium, det stora, vita sjukhuset i samhällets utkant som tog emot tbc-sjuka 1915-1973. Här följer berättelsen från tre av dem som tillfrisknade.

Annons:

Som mest dödade tuberkulos 12 000 personer om året i Sverige. Den är fortfarande en av världens största folksjukdomar men bekämpas i dag med helt andra metoder än dem som tillämpades på Målilla. Nu är de svenska sanatorierna historia men flera av de anställda vill inte att den epoken ska falla i glömska. Den sista tbc-patienten skrevs ut från Målilla 1973. Sedan användes lokalerna under många år som vårdhem och senast som äldreboende som nu ska stängas.

– Det var en bra arbetsplats men många gånger kände man sig maktlös och bedrövad, säger Sture Gungård, som jobbat 52 år på Målilla sanatorium.

Sluten värld

Berättelser från sanatorietiden finns ännu kvar i bygden, både patienternas och de anställdas. De före detta anställda samlade in berättelserna och skrev boken ”Målilla sanatoriums historia, slottet i skogen 1904-1973”. På initiativ från anställda inrymmer byggnaden ett museum från tiden.

Michael Wikstål är yngst i författargruppen och den ende i föreningen som tillkom efter sanatorietiden, han intresserade sig för sanatoriet under sin tid som vårdbiträde under 1980- talet. Numera renoverar han möbler och ritar hus.

– Jag visste egentligen ingenting om sanatoriets slutna värld. Men gamla saker och historia har alltid intresserat mig, berättar han. Under arbetet med att upprätta museet upptäckte de att en mängd föremål fanns kvar.

– Jag ville ju inte att de skulle hamna på soptippen, säger Bertil Hörman som arbetade som maskinist vid sanatoriet. Jag är en ekorre som samlar på allt möjligt.

Besöksförbud på barnkliniken

Den vita, slottsliknande kliniken i tallskogen var en sluten värld. På barnavdelningen släpptes besökande inte ens in under vissa perioder. Anhöriga fick istället stå utanför och prata med sina sjuka barn via balkongräcken och fönster och kasta upp godis och fickpengar till dem.

Förbud för obehöriga att beträda sanatorieområdet utfärdades 1918, mot vite av 10 kronor. Det motsvarade nästan en månadslön för en städerska. Sjuksköterskor, som tog emot besök i sin bostad på området, riskerade avsked. Men kringresande musikanter fick stå utanför och sjunga för patienterna, som trängdes i fönster och på balkonger.

– När någon dött i tuberkulos, hände det att anhöriga hällde fotogen över hela kvarlåtenskapen och brände upp hus, bohag och allt. Så stor var rädslan för smitta, berättar Bertil Hörman.

När tuberkulosen härjade som värst var trycket hårt på sanatorierna. 1920 beslutade ledningen att ”endast i undantagsfall” ta emot sjuka under 7 eller över 55 år. Vården gick framför allt ut på frisk luft, mat och vila, gasning och revbensoperation, innan verksamma
mediciner till slut blev tillgängliga i början av 1950-talet.

Inrutade dagar

Dagordningen var noggrant inrutad med tider för uppstigning, frukost, morgonbön, promenader för de friskare och liggturer för de sämre. Liggturerna var för de sängliggande, som även vintertid och i flera minusgrader låg väl påpälsade ute på ”ligghallarna”, de stora balkongerna.

Klockan 21 skulle tystnad råda med släckta lampor och stängda dörrar till alla sovsalar. I ett av museirummen, ”sista anhalten”, finns en sängliggande patient med syrgasapparat och vakande sjuksystrar, i form av dockor i naturlig storlek. Här placerades dem som ansågs bortom all räddning.

Självmordsförsök förekom, till exempel genom hängning eller hopp från fjärde våningen, när situationen upplevdes hopplös. Hos en man som avlidit på natten hittade nattsköterskan en laddad 9 millimeters armérevolver under täcket. Han hade haft revolvern beredd men sjukdomen hann före.

Glädje och romantik

Men allt var inte bara sorg och tragedi. Glädje och romantik letade sig också in bland de unga patienterna. Många blev friska och knöt vänskapsband för livet eller inledde romanser, som i en del fall blev till äktenskap och familj. Slottet i skogen var ett samhälle i miniatyr med egen skola, tandläkare, brandkår, smedja, tvätteri, bageri, rökeri, växthus, potatis – och grönsaksodlingar samt slaktsvin.

För patienternas sysselsättning skapades snickeri, bokbinderi, ljusstöpning, sömnad och vävnad, skomakeri, bibliotek, krocketplan, minigolfbana, filmvisning, konserter, föredrag och en radioanläggning med hörlurar vid sängarna. Förteckningar listar upp hur många kökshanddukar, bordsdukar, servetter, badlakan, trappstegar, ljusstakar, skåp, blomlådor, växtstöd och böcker som tillverkats av de sjuka. Patienterna skötte också trädgårdens gräsmattor och rabatter och vissa kontorsgöromål.

Dödligheten i tbc minskade genom de nya medicinerna PAS och streptomycin i kombination med ökad levnadsstandard, mer hygieniska bostäder och vaccin. ”Dödens väntrum”, som sanatorierna ibland hade kallats, förvandlades sakta men säkert till kliniker där de allra flesta blev friska.

Personligt berörd

I boken berättar Bertil Hörman om en ung judisk kvinna, som kommit till Målilla från Hitlers koncentrationsläger efter krigsslutet. Hon låg på ”sista anhalten” och Bertil bytte syrgastub åt henne med jämna mellanrum.

”Hon var omkring 20 år och borde haft livet framför sig. Dagarna gick och hon var ibland skör som en fågelunge, ibland blomstrade hon upp. Sista kvällen satt hon upp i sängen och sa: Nu du Bertil, känner jag mig riktigt pigg! Morgonen efter hade hon rest till en annan värld.”

Sture Gungård har jobbat 52 år vid sanatoriet. Han började som trädgårdspojke, fick sköta värmepannan och blev sen kvar som maskinist och reparatör till pensionen.

– Ibland kunde det bli en pratstund med patienterna, om jag kom upp för att laga någonting, till exempel en larmledning eller en hiss som fastnat. Många for illa innan det var slut och en del bad: ”Hjälp mig att dö!” Hur det kändes går inte att beskriva. Man stod helt maktlös.

– Men jobbet var trevligt och omväxlande. Ingrid Jonsson jobbade 47 år i köket och matsalarna, först patientmatsalen och senare personalmatsalen, innan hon blev pensionär.

– Visst blev man personligt berörd, säger hon.

Distans och humor

De sjukas vistelsetid kunde variera från fyra månader upp till 15 år. Alla delade samma rädslor och förhoppningar. Självdistans och galghumor blev ett sätt att härda ut. Den artonde och sista versen i Målillasången, skriven av en patient och publicerad i patienttidningen Moliljan, handlar om dem som inte blev friska:

Om ej man blir frisk är man glad ändå ty hos ”sankte Per” finns det gälar att få med vilka man andas riktigt galant när lungorna är man har lämnat i pant.

Om dem som blev friska och kunde vinka adjö av kamraterna handlar den 16e versen:

Men tiden går fort och så om ett år på nytt man kappsäcken packa får med nyvunnen hälsa man anträder färden och börjar som förut sitt liv uti världen.

Oskarshamnsområdet var hårt drabbat av tbc. Gun, Gunvor och Nils är alla Oskarshamnsbor och kan berätta en bit svensk sjukvårdshistoria och om en smittskräck fullt jämförbar med rädslan för hiv i dag.

Nils Lundström, 74 år, före detta fordonsmekaniker

Låg på Målilla i två omgångar i början av 1950-talet, i tre respektive elva månader.

Jag är nog en av de få som överlevt ”sista anhalten. Första gången jag åkte till Målilla var jag 20 år, jobbade i verkstad och kände mig inte speciellt sjuk. Men jag hade hosta som inte gick över och skärmbildsundersökningen visade fläckar på lungorna. Jag hade fått biljett till Karlskrona för att göra lumpen, men det blev Målilla istället. Jag har fortfarande kvar både Karlskronabiljetten och Målillabiljetten.

Många överlevde inte. Min far, en riktig kraftkarl, blev förmodligen smittad under arbetet på skutorna i hamnen. Han prövade alla möjliga mediciner, bland annat kokt hästister på förslag från någon klok gumma. När han dog 1945 blev mamma ensam med fyra barn hemma och tre utflugna. Vi fyra som var hemma fick tbc och överlevde allihop, en himla tur!

Andra gången på Målilla fick jag mediciner, PAS, som såg ut som chokladströssel, och INH, som injicerades i ryggraden. Jag hade ständig huvudvärk och prover på ryggmärgsvätskan visade att jag hade tbc-baciller på hjärnhinnan också. Sprutorna i ryggraden hjälpte, tills läkaren råkade sticka fel, så att jag blev medvetslös i fem, sex dygn och svävade mellan liv och död.

Jag vaknade på isoleringen. Jag minns att jag låg och tittade i taket, målarfärgen hade flagnat. Sköterskan som vakade hos mig blev barnmorska i Västervik så småningom. Jag blev bättre och skickades tillbaka till kompisarna på min vanliga sal, 2B, där vi bland annat hörde på radio om Koreakriget. Sen fick jag gå ut och spela krocket. Var tredje månad kom nya sköterskeelever, det tyckte vi grabbar var jättespännande.

Efter hemkomsten tränade jag löpning och cykling för att komma i form, trampade bland annat fyra mil på min gamla cykel varje söndagsmorgon. Och så var jag försvarare i korphandbollslaget. För några månader sen besökte jag en bekant på äldreboendet. Vilken märklig känsla att komma in i vår sjuksal, som var deras dagrum nu. Jag visste exakt i vilket hörn min säng hade stått.

Nyligen råkade jag hitta telefonnumret till killen i sängen bredvid. Vi hade inte haft kontakt på 50 år, men jag ringde. Han levde i högönskelig välmåga och sa: ”Ja, ja, det var du som låg ute vid fönstret!”

På sanatoriet skrev jag rimverser i en anteckningsbok. En börjar: Det står en borg med höga furor kring, därinne finnes mycken sorg i sjuka människors ring. Jag skrev mycket brev också. Min fru Barbro och jag skrev nog ett par, tre brev i veckan till varandra.

Fastän jag var sjuk så länge väntade hon troget på mig hela tiden och besökte mig varannan helg. Hennes föräldrar var rädda att hon skulle bli smittad, men hon klarade sig. I mars 2005 firar vi guldbröllop.”

Gun Claesén, 74 år, före detta fabriksarbetare

Låg på Målilla drygt ett halvår 1942 och tre månader 1955.

Det hade varit köldrekord, 42 minusgrader. Jag fick köldskador på smalbenen i glipan mellan skidbyxor och pjäxor och sen hosta, halsont och smärtor i höger sida. Det visade sig vara vatten i lungsäcken. Överläkaren på sanatoriet sa att det var kroppens skydd mot tuberkulos. Kanske hade kunder hostat på mig över disken i cigarraffären, där jag hade jobbat sedan jag var 14 år.

På packlistan till Målilla stod det: Tre flanellpyjamasar, en varm och rejäl morgonrock och varma knästrumpor. Vi var rejält påbyltade när vi kröp i säng, tidigt om kvällarna. De flesta hade mössor också. Jag hade en liten kaninskinnsmössa. Värmen stängdes av på kvällen. Vissa vinternätter var vattnet i glasen fruset på morgonen. På ligghallarna, de stora balkongerna, låg vi insvepta i militärrockar.

Det var på Målilla jag vande mig att alltid ha svalt inomhus. Sen dess har jag nästan alltid fönstret eller balkongdörren på glänt och koftan på. Jag drog faktiskt på mig ledgångsreumatism på sanatoriet, men det har blivit bättre.

Man gjorde tiden på Målilla så rolig man kunde. Jag har gamla kort på teatergänget som spelar ”Examen i Ruskaby skola” för oss. När min syster hälsade på brukade hon ha med sig en så kallad skrapkaka och några burkar sardiner. Sen festade hela min sal på det före läggdags. Den smalspåriga järnvägen förbi sanatoriet var gräns för hur långt vi fick gå. Det var en stor händelse, när man fick gå ut och se tåget köra förbi. När vi hörde tågvisslan från det sista tåget klockan nio på kvällen visste vi att det var dags att ta tempen och sova. Där gick temptåget, sa vi.

På vinden fanns en sal där vi var flera som satt och pluggade på Hermods eller NKI. Där satt jag mycket och läste, räknade och skrev. Jag låg på fjärde våningen. Hissen fick bara användas av de svårast sjuka. När jag kom i trappan, tillbaka från min julpermission på trettondagen, såg jag en grabb från min gamla parallellklass. Han var på väg in till 2B. ”Hej, är du här?” sa jag. Då kom en sträng sjuksyster och sa: ”Aj, aj, aj! Ingen trappkurtis här!” Han låg på bacillsal och jag låg på bacillfri sal. Vi fick inte prata på grund av smittorisken.

Den killen hade mått bra vid nyår och sen plötsligt blivit jättedålig och körts till lasarettet, där man konstaterade att han hade sår på lungorna. Många av kamraterna fick aldrig utplåt. Det var röntgenplåten som visade att man fick åka hem. Tuberkulos härjade värst bland de fattiga och många tyckte – och tycker kanske än i dag – att det är en skamlig sjukdom. När jag sökte jobb på kontor, sa min farmor: ”Du talade väl inte om att du varit på Målilla?” Jo, det hade jag sagt. Det är nog enda gången jag blivit kallad slyna. Så arg blev farmor. Men jag fick jobbet.

Jag hade bekanta som var så rädda för smitta, att de gick över till den andra trottoaren när de såg mig komma. Men vi tog upp kontakten senare. Min mamma var väldigt orolig. För hennes skull avstod jag från ett jobb i Stockholm. Hennes oro var förståelig, med tanke på att hon mist båda sina föräldrar i tuberkulos, innan hon fyllt tolv år. Hon fick läsa för prästen som elvaåring, för att mormor inte ville dö innan mamma konfirmerats. Den noggranna efterkontrollen visade inget fel. Det var tryggt att veta.

Gunvor Hultin, 79 år, före detta kontorist

Låg på Målilla i åtta månader under 1948.

Jag var 17 år och jobbade som elev i en affär där jag fick städa ett kylrum. Min chef hörde hur jag gick och småhostade. ”Hördudu”, sa han, ”du är väl inte sjuk!” Nejdå, jag kände mig inte alls sjuk. Men han sa till mig att gå till doktorn, så det gjorde jag, den 10 mars. Den 25 mars var jag inlagd på Målilla.

Jag såg aldrig den chefen igen men om jag träffat honom hade jag tackat för att han räddade mitt liv. Aldrig trodde jag att en långdragen förkylning kunde ställa till med så mycket. Tur att jag kom under behandling så snabbt! Men det kändes grymt att behöva ligga i sängen på våren. Sen blev det ligghallarna och så fick man börja gå ut.

På mig gasades den ena lungan. Jag var så liten och tunn att det skulle ha blivit för jobbigt att gasa båda. På en kusin till mig opererade man bort revben. Hon var sämre än jag och gick bort några år senare, 23 år gammal. Jag kände mig lite vilsen, som om jag vore på förvaring. Nu ser jag den tiden lite grand som en värnplikt, med både ljusa och mörka minnen.

”Skuggan”, sköterskan som ville ha ryggen fri, backade alltid backade ut genom dörren. Ryktet sa att hon hade jobbat på sinnessjukhus. Sedan fanns det sjuksystrar som var stränga och skällde ut oss om vi kom in fem minuter för sent. Flickan som spelade piano så underbart kan jag fortfarande se framför mig, till och med höra melodin. En gång gick jag ut under tystan, då det skulle vara vila och knäpp tyst. Då satt en ung kvinna där och grät. Jag visste det inte då, men hon hade ett litet barn hemma och en man som också var sjuk. Vi hade ändå roligt ihop. Man fick vänner för livet. Många av dem har gått bort och en del har jag träffat senare.

Vid midsommar fick jag permission. Jag var 17 år och gick och la mig klockan nio på midsommarafton! Men jag hade gett mig katten på att bli bra. Sen var jag sjukskriven i 18 månader med en krona om dagen i sjukpenning. Som tur var kunde mina föräldrar ta hand om mig. Sedan fick jag jobb på Korsettfabriken i Oskarshamn. Under tio år åkte jag tillbaka till Målilla med jämna mellanrum, för gasbehandling och efterkontroller.

Det värsta var nästan att komma hem och bli betraktad som om man vore en stor bacill. Många ville inte umgås, en del gick över på andra sidan gatan. När jag gick till affären där jag jobbat kom springpojken på sin cykel och sa: ”Hejsan, det var länge sen, var har du varit!” På Målilla sanatorium, sa jag. Sen såg jag bara skosulorna av honom i nästa krök!

En väninna skulle låna ut sin pälsjacka till mig, för att jag blev bjuden på bröllop. Men hon fick inte för sin mamma. Det är klart folk var rädda, man dog ju av tuberkulos. Men jag har varit frisk sen dess och haft ett bra liv.

Annons:

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Vad vill du göra?

Välkommen till Doktorn!