Ange ditt sökord

Det kändes som om det inte kunde vara värre att ta livet av sig än att leva s... Foto: Shutterstock

Det kändes som om det inte kunde vara värre att ta livet av sig än att leva s... Foto: Shutterstock

Att leva med schizofreni – möt Marcus

Att ha en psykisk sjukdom kan vara mycket påfrestande för individen liksom för hela familjen.

Annons:

Ofta behöver man få medicinsk behandling innan man kan ta till sig det övriga stöd som finns att få. Det tog lång tid innan Marcus Sandborg fick diagnosen schizofreni.

Efter många år av självdestruktivt beteende vill han nu hjälpa andra i samma situation genom sin nya bok.

Möt Marcus Sandborg

En leende kille med pigga blå ögon kliver fram och hälsar. Han ser ut precis som vem som helst, men har en egen, viktig historia, som han valt att berätta i boken ”En lång väg hem”. Vi träffas på Schizofreniförbundet, som han samarbetar mycket med.

Marcus är uppväxt i Falköping, där han fortfarande bor kvar, numera med sin sambo Emma och deras son Wille, två år gammal. Han levde ett skyddat liv och fick en viktig grundtrygghet. Vid tolv års ålder flyttade familjen och trots att det inte var långt bort, kändes det för Marcus som att flytta till en annan världsdel.

– Jag kände inte att jag passade in där och hamnade snabbt i ”busgänget”. Det började med alkohol och småbus, men redan i 16-årsåldern provade jag hasch för första gången och det kändes som om jag kommit hem. Jag var såld redan första gången. All ångest försvann och jag kände mig mer ”normal”.

Drogerna gjorde entré

Han flyttade till Stockholm som 19-åring och levde ett lugnare liv. När det några år senare tog slut med en flickvän kunde han inte hantera alla känslor och tog till det ända sätt han kände till – droger. Nu blev det både hasch och andra droger dagligen och jobb som diskare, på kvällar och nätter, för att kunna dölja sitt beroende. Runt millenniumskiftet började Marcus bli alltmer paranoid och trodde att alla talade om honom och var emot honom.

– Detta kommer smygande. Man tror att det är världen utanför som ändras och inte man själv. Jag började dra ner persiennerna, då jag trodde att polisen låg utanför och spanade på mig.

Marcus flyttade hem till Falköping, där hans mamma förstår allvaret i drogmissbruket och ringer polisen. Han blir tvångsinlagd på psyket och har paranoid psykos vid inläggningen. Trots det får han ingen hjälp och eftersom han vägrar ta medicin, blir han inte bättre. Ändå släpps han ut efter en vecka och hans mamma ställer ultimatum att slutar han inte med droger bryter hon kontakten. Marcus åker då tillbaka till Stockholm.

– Det kändes som om det inte kunde vara värre att ta livet av sig än att leva så här. När jag gick under Skanstullsbron med tankarna; antingen hoppar jag framför tåget eller så söker jag jobb, mötte jag en kompis. Jag berättar att jag mår ”för jävligt” och han och några andra kompisar fick mig till sjukhuset.

Maria på söder i Stockholm tog in honom på grund av drogerna och att han inte kunde minnas något som hänt det senaste halvåret. Han var där i två veckor och läkaren misstänkte att det låg någon långvarig psykisk sjukdom bakom, troligen schizofreni.

– När mamma fick reda på att jag har en psykisk sjukdom, föll hon nog handlöst…


Marcus Sandborg är idag 36 år, sambo och har sonen Wille 2 år. Han jobbar som föreläsare och författare, bor i Falköping och är aktuell med boken ”En lång väg hem”. Hans intressen är musik, spela trummor och livsfilosofin “lev en dag i taget”.

Inlagd på fri vård

Marcus blev inlagd på fri vård hemma i Falköping, men fick fortfarande ingen medicinsk behandling. Han vägrade ta läkemedel då han trodde att läkemedelsindustrin var emot honom. Han vägde bara runt 45 kilo och sov inte på nätterna. Först i slutet av 2001 fick han diagnosen Schizofreni och hans familj fick honom till slut att börja medicinera och då må bättre.

– Jag vårdades i hemmet av mina nära och kära och tycker till viss del att vården har misslyckats med att hjälpa mig. Medicinen gjorde så att jag kunde sova på nätterna, äta mer mat, träna lite och slapp att få lika mycket rösthallucinationer.

Bara några månader senare hjälpte Marcus mamma honom att få ett jobb ett par timmar varje dag, för att få rutiner, socialt umgänge och annat att tänka på.

– Nu när jag började må lite bättre fick jag hopp om att verkligen kunna lyckas vända detta. När ”fel tankar” dök upp lät jag dem inte fastna, utan försökte få stopp och byta fokus.

Olika skeenden i livet

Marcus gick i psykodynamisk terapi i två år och därefter i kognitiv beteendevetenskap och har tyckt att det varit till stor hjälp.

– Tyvärr var det ingen som var tydlig med att man inte får dricka alkohol när man medicinerar och jag fortsatte att dricka på helgerna. Det störde balansen och behandlingen, så jag blev inte fortsatt bättre.

Efter en fest, 2003, då jag träffade mitt livs kärlek, blev jag ordentligt sjuk igen. Då förstod jag att jag behövde hjälp även för mitt alkoholberoende. Dels fick jag prova en ny medicin mot Schizofreni och dels blev jag inspirerad av en kompis att gå 12-stegsbehandling.

– Jag gick behandlingens 12 steg två gånger, innan jag den 22 augusti 2002 blev helt drogfri. För mig blev det viktiga att hitta vägar att hantera alla känslor som dyker upp och att våga möte dem. Jag kommer nog behöva både medicin och att gå på dessa möten hela livet. Minst en gång i veckan går jag för att ventilera och möta likasinnade. Alla kan göra misstag men det är vad man gör av dem som är det viktiga.

Först efter att han började medicinera och slutat med alkohol förstod Marcus att han varit riktigt sjuk och att familjen är a och o – att han haft tur som haft en familj som ställt upp i vått och torrt. Han har provat att trappa ner på medicinen, men det fungerar inte.

– Tack och lov har jag inga biverkningar av den nya generationens läkemedel vid Schizofreni, som jag använder.

“Nytt” liv – nya rutiner

För Marcus är det viktigt med rutiner och det har nog varit positivt och stärkande att bli pappa och sätta någon annan i första hand, menar han.

– Det har ju handlat mycket om mig, men nu handlar det först och främst om Wille. Att fokusera på något annat än sig själv är bara nyttigt och när jag vågar gå emot mig själv och märker att jag klarar mer än jag tror, växer jag.

Marcus och Emma har varit tillsammans från och till i sju år, men de senaste tre åren har det varit stabilt. Hon har hjälpt honom att tro på sig själv och har stått kvar, även när det varit som tyngst. Marcus är idag sjukskriven till 50 procent och har provat att gå upp i arbetstid, men blir sjuk. De paranoida tankarna och yrseln kom tillbaka. Det gäller att vara uppmärksam på signalerna vid stress.

– Jag är känslig vid för mycket intryck under dagen och behöver lite lugnare stunder emellanåt.

Marcus var mer ”introvert” i sin sjukdom och hade tankar kring att skada sig själv, aldrig andra.

– När man läser om situationer med psykiskt sjuka i media är det lätt att tro att alla måste vara farliga för omgivningen, men så är inte fallet, menar Marcus. Det finns tyvärr många förutfattade meningar om psykiskt sjuka människor.


Idag betyder lycka för Marcus att må bra och vara med sin familj.

Vad lycka betyder

Idag har Marcus ett eget företag, arbetar som föreläsare och författare. Han hoppas att fler ska uppmärksamma schizofreni och psykisk sjukdom, så att det inte behöver vara tabu.

– Jag vill inte planera för framtiden, men hoppas förstås att boken går bra och att det väcks tankar kring den. Dels att det skulle kunna hända vem som helst och att det inte är så konstigt med psykiska sjukdomar.

Idag betyder lycka för Marcus att må bra och vara med sin familj.

– Visst vill vi ha fler barn och ett syskon till Wille skulle vara en gudagåva, men det är inget jag vill planera. Jag tar en dag i taget och har aldrig skrattat så mycket som nu och det säger mycket, avslutar han med ett brett leende.

Marcus tips

  • Våga söka och ta emot hjälp – tjata om att få hjälp. Anhöriga bör också tjata.
  • Fokusera på det lilla som faktiskt blir bättre – se de små ljuspunkterna även i de mörkaste stunder (det är svårt…).
  • Ge inte upp hoppet! Det kommer att gå åt rätt håll.
  • Ingen terapi hjälpte mig förrän jag börjat medicinera.
  • Samtala om det som hänt – jag ventilerade mycket med mamma, men jag uppskattade även pappas tysthet och att bara få vara tillsammans utan att diskutera. Var lyhörd och visa att man finns kvar. Träffa andra i anhöriggrupper, så att man inte behöver känna sig så ensam.

För mer information se www.schizofreniforbundet.se eller ring dem på 08/545 559 80.

Annons:

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Vad vill du göra?

Välkommen till Doktorn!