En urinvägsinfektion innebär att bakterier har tagit sig in i urinvägarna och orsakat en infektion, oftast i urinblåsan. När infektionerna återkommer talar man om upprepade urinvägsinfektioner eller recidiverande UVI.
Enligt internationella riktlinjer definieras recidiverande UVI som:
- minst två urinvägsinfektioner inom sex månader, eller
- minst tre urinvägsinfektioner under ett år.
De flesta återkommande infektioner är nedre urinvägsinfektioner (blåskatarr eller cystit), där infektionen sitter i urinblåsan. Mer sällan drabbas njurarna, vilket kallas njurbäckeninflammation (pyelonefrit) och är ett allvarligare tillstånd.
Hos de flesta kvinnor handlar det inte om att samma infektion aldrig läker ut, utan om att man får en ny infektion med bakterier som åter tar sig in i urinblåsan.
Hur vanligt är upprepade urinvägsinfektioner?
Urinvägsinfektion är en av de vanligaste bakterieinfektionerna hos kvinnor. Omkring hälften av alla kvinnor får minst en urinvägsinfektion under livet, och ungefär var fjärde kvinna får ytterligare en infektion inom sex månader.
Mellan 20 och 30 procent av kvinnor som haft en första UVI utvecklar återkommande infektioner.
Risken ökar under och efter klimakteriet, då minskade östrogennivåer påverkar slemhinnorna i urinvägarna och förändrar den normala bakteriefloran i underlivet.
Hos män är upprepade urinvägsinfektioner betydligt ovanligare och bör nästan alltid utredas närmare eftersom de ofta beror på en bakomliggande sjukdom eller ett avflödeshinder från urinvägarna.
Symtomen de samma som vid enstaka UVI
Symtomen är oftast desamma som vid en vanlig blåskatarr.
Vanliga symtom är:
- sveda när man kissar
- täta trängningar och behov av att kissa ofta
- känsla av att blåsan inte blir riktigt tom
- värk eller tryck över nedre delen av magen
- små urinmängder vid varje toalettbesök
- blod i urinen, vilket ibland förekommer
- illaluktande eller grumlig urin.
Om infektionen sprider sig till njurarna kan man istället få hög feber, frossa, ont i sidan eller ryggen, illamående och allmän sjukdomskänsla. Då behöver man söka vård omgående eftersom njurbäckeninflammation kan kräva snabb behandling.
Hos äldre personer kan symtomen ibland vara mindre tydliga. Samtidigt är det viktigt att veta att bakterier i urinen utan symtom – så kallad asymtomatisk bakteriuri – är vanligt hos äldre och normalt inte ska behandlas med antibiotika.
Orsak och ärftlighet vid upprepade urinvägsinfektioner
De allra flesta urinvägsinfektioner orsakas av bakterien Escherichia coli (E. coli), som normalt finns i tarmen. Bakterierna kan ta sig från området kring ändtarmen till urinröret och vidare upp i urinblåsan.
Flera faktorer kan göra att infektionerna återkommer:
- kvinnans korta urinrör (4 cm långt jämfört med mannens 20 cm)
- samlag
- klimakteriet och östrogenbrist
- graviditet
- diabetes
- blåstömningsproblem
- urinsten
- kateter
- vissa neurologiska sjukdomar som påverkar blåstömningen.
Vissa personer verkar också ha en ärftlig benägenhet att lättare få urinvägsinfektioner. Forskning har visat att variationer i gener som påverkar immunförsvaret och bakteriernas möjlighet att fästa på slemhinnan kan öka risken. Någon enskild gen eller enzymförändring förklarar dock inte de flesta fall.
Diagnos och utredning vid upprepade urinvägsinfektioner
Diagnosen ställs framför allt utifrån symtomen tillsammans med urinprov.
Vid upprepade infektioner vill läkaren också ta reda på varför besvären återkommer.
Utredningen kan omfatta urinodling för att identifiera bakterien och se vilka antibiotika den är känslig för, urinsticka (med testremsa), blodprover vid misstanke om njurpåverkan eller allvarligare infektion samt mätning av hur mycket urin som finns kvar i blåsan efter toalettbesök (residualurin). Man brukar också skicka remiss för ultraljud av njurar och urinblåsa och i vissa fall datortomografi eller annan röntgen. I utredningen ingår också vanligen cystoskopi, där en urolog tittar in i urinblåsan med en tunn kamera.
Hos kvinnor med typiska återkommande blåskatarrer och normal undersökning behövs ofta ingen omfattande utredning. Om infektionerna däremot är ovanliga, svårbehandlade eller drabbar män, barn eller gravida krävs oftast en mer omfattande utredning.
Behandling av upprepade urinvägsinfektion
Behandlingen består dels av att behandla den aktuella infektionen, dels av att förebygga nya episoder.
Vid en akut blåskatarr används antibiotika när det behövs. Valet av antibiotika styrs av svenska behandlingsrekommendationer och ibland av resultatet från urinodlingen.
För personer med återkommande besvär finns flera förebyggande alternativ.
Hos kvinnor i och efter klimakteriet är lokal östrogenbehandling i slidan en av de mest väldokumenterade behandlingarna. Östrogen återställer slemhinnornas normala funktion och bakterieflora och minskar risken för nya infektioner.
Andra förebyggande åtgärder kan vara:
- antibiotika i låg dos under en begränsad period
- en engångsdos antibiotika efter samlag om infektionerna tydligt utlöses av sex
- metenaminhippurat, ett läkemedel som kan förebygga infektioner hos vissa personer och samtidigt minska antibiotikaanvändningen
- behandling av bakomliggande orsaker, exempelvis blåstömningsproblem eller urinsten.
Tranbärsprodukter, D-mannos och probiotika har också studerats som förebyggande behandling. För vissa personer kan de minska risken för nya infektioner, men resultaten varierar mellan studier och evidensen är ännu inte lika stark som för lokal östrogenbehandling, metenaminhippurat eller oral immunterapi.
Förebyggande behandling med oral immunterapi – vaccin mot UVI
För personer med täta återkommande urinvägsinfektioner kan även en form av oral immunterapi vara aktuell. Behandlingen består av ett vaccinliknande preparat som innehåller avdödade bakterier som ofta orsakar urinvägsinfektioner. Syftet är att stimulera kroppens eget immunförsvar så att risken för nya infektioner minskar.Preparatet är ännu inte godkänt för allmän användning i Sverige, men kan förskrivas av läkare som licensläkemedel efter individuell bedömning.
Flera studier har visat att behandlingen kan minska antalet återkommande urinvägsinfektioner och behovet av antibiotika hos vissa patienter. Behandlingen tolereras i allmänhet väl, men långtidsdata och ytterligare studier behövs innan metoden kan rekommenderas brett i nationella riktlinjer
Prognos vid upprepade urinvägsinfektioner
Prognosen är god. De flesta som får återkommande urinvägsinfektioner utvecklar inte några bestående njurskador, särskilt inte om infektionerna begränsas till urinblåsan. Många kvinnor får färre infektioner med tiden, särskilt när bakomliggande riskfaktorer behandlas. Hos kvinnor efter klimakteriet kan lokal östrogenbehandling ge en tydlig minskning av antalet infektioner.
Om återkommande urinvägsinfektioner beror på en bakomliggande sjukdom, exempelvis diabetes eller ett avflödeshinder, påverkas prognosen främst av hur den sjukdomen kan behandlas.
Forskning och framtid
Forskningen fokuserar idag på att minska behovet av antibiotika och samtidigt förebygga nya infektioner.
Flera lovande områden studeras:
- vacciner mot E. coli och andra bakterier som orsakar UVI
- immunstimulerande behandlingar som stärker kroppens eget försvar
- bakteriofager, virus som angriper bakterier
- behandlingar som påverkar bakteriernas förmåga att fästa på urinblåsans slemhinna
- förbättrade metoder för att analysera urinens bakterieflora.
Målet är att kunna förebygga infektioner utan att öka antibiotikaresistensen, som idag är ett växande globalt problem.
Vanliga frågor (FAQ)
Är urinvägsinfektion smittsam?
Nej. En vanlig urinvägsinfektion smittar inte mellan människor.
Är upprepade urinvägsinfektioner ärftliga?
Inte direkt, men vissa ärftliga faktorer kan göra att en del personer lättare får infektioner.
Kan man förebygga återkommande urinvägsinfektioner?
Ja. Beroende på orsaken kan lokal östrogenbehandling, vissa läkemedel eller andra förebyggande åtgärder minska risken betydligt.
När bör jag söka vård?
Du bör söka vård om du har feber, ont i ryggen eller sidan, är gravid, är man med misstänkt urinvägsinfektion eller får täta återfall.
Är det farligt att få många antibiotikakurer?
Många antibiotikakurer kan öka risken för antibiotikaresistens och påverka kroppens normala bakterieflora. Därför försöker vården idag använda antibiotika så klokt som möjligt.
