''Vårdens och läkares ansvar'' - Signaturen "Orolig kvinna" (31) har i drygt 2 år ätit 45 mg Remeron och 300 mg Efexor Depot varje dag:

''Vårdens och läkares ansvar'' - Signaturen "Orolig kvinna" (31) har i drygt 2 år ätit 45 mg Remeron och 300 mg Efexor Depot varje dag:

''Vårdens och läkares ansvar'' - Signaturen "Orolig kvinna" (31) har i drygt 2 år ätit 45 mg Remeron och 300 mg Efexor Depot varje dag:

Remeron har jag helt i samråd med min läkare slutat med sedan drygt tre månader tillbaka. Jag har gått ner till 150 mg Efexor sedan ett halvår tillbaka. Jag upptäckte när jag skulle hämta ut medicin att receptet på Efexor var slut och jag får inte möjlighet att träffa min läkare förrän om en och en halv vecka. Nu har jag därför inte tagit någon medicin på två dagar och mår så fruktansvärt dåligt. Jag hör ett svischande ljud i öronen med några sekunders mellanrum, har grym huvudvärk, en extrem hetta i fötterna och kryp i vaderna när jag ska sova. Kan inte somna och vaknar alldeles sjöblöt av och till. Svårt att se ordentligt, men det värsta av allt är nog att det känns som om jag svalt ett batteri; det pulserar i kroppen som om jag vore elektrisk. Blir värre ju mer jag rör mig. Detta är svårt att beskriva. Om du någon gång slickat på ett batteri som liten så kanske du förstår den elektriska känslan. Mina frågor: 1. Är det bara att härda ut, för på något sätt kommer väl kroppen i balans igen. 2. Hur lång tid kan detta förväntas ta? 3. Får det några farliga konsekvenser på sikt att sluta så tvärt? Jag är lite besviken på sjukvården, även om jag vet att jag skulle haft längre framförhållning, för de sköterskor jag talat med verkar inte förstå problemet. Min psykiatriker är jättebra, men det är svårt att komma förbi byråkratin och få tala med henne snabbt. Vad rekommenderar du att jag ska göra? Jag kan stå ut med detta om det inte blir värre; det borde ju vara värst i början för att sedan avta. Men jag har läst lite om utsättningsbesvär och blev lite orolig eftersom det verkar vara vanskligt att sluta så abrupt.
Skrivet av Christer Hjortsberg...
Du tar som sagt upp ett väldigt viktigt problem i vården. När man hjälper sina patienter med behandling och medicinering finns det ju i detta även ett ÅTAGANDE att kunna vara tillgänglig och kunna stötta och hjälpa till i osäkra situationer.

Detta är ett problem som vården allt mer upplever, då kraven i den egna organisationen på ledighet och semester har ökat för att bli jämställda med övriga gruppers i samhället. Den enskilde läkaren måste ju som andra ha rätt till ledighet och vila. Min egen far var som provinsialläkare tillgänglig dygnet runt i över tio år i sträck. Jag kunde tyvärr bara konstatera att den uppoffringen kostade honom mycket och att hans liv slutade alldeles för tidigt. Men sjukvården har ansvar för att det finns en alternativ person som kan ta över ansvaret när den egna läkaren är borta. Om detta inte kan ske faller ju hela behandlingen; stödet och den vård patienten får blir urholkad och kanske till och med motsatt sin avsikt.

Sjukvården har ett dubbelt ansvar. Dels måste den erbjuda kunnig vård och behandling, dels måste den erbjuda tillgänglighet och uppföljning. På den sista punkten brister det ofta i Sverige. Det som kan förändra detta är att fler enheter får ta ansvar för att driva vård och att det monopol som Landstinget idag har kan utmanas – inte till nytta för att tjäna pengar – utan till nytta för den enskilde patienten.

Du borde tala med dina politiska företrädare och ge din syn på vården och vad du saknar. Detta är faktiskt ett politiskt och administrativt problem, som jag inte anser att man skall lasta läkaren för utan istället kräva att de som ansvarar för styrningen av vården skall lösa. Det finns numera - också på Internet - flera instanser som hjälper patienter i din situation och som du bör utnyttja om du känner dig osäker eller om vården sviker dig.

 

Veckans fråga

Två veckor kvar till jul, känner du av julstressen?

Nyhetsbrev

E-postadress