Ange ditt sökord

Upptäckten av insulin publicerades första gången   i februari 1922 och redan hösten 1923 behandlades   över 20 000 diabetiker med insulin. Foto: Shutterstock

Upptäckten av insulin publicerades första gången i februari 1922 och redan hösten 1923 behandlades över 20 000 diabetiker med insulin. Foto: Shutterstock

Frederick Bantings forskning gav honom, som den yngsta någonsin, Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin för sin upptäckt av insulinet. Foto: Shutterstock

Frederick Bantings forskning gav honom, som den yngsta någonsin, Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin för sin upptäckt av insulinet. Foto: Shutterstock

Medicinhistoria: Så upptäcktes insulinet

Tack vare insulinets upptäckt har det räddat och förlängt livet på miljontals diabetiker och inte minst gjort livet lättare att leva för diabetiker över hela världen. Få medicinska genombrott har fått en sådan omedelbar och dramatisk effekt.

Annons:

Det är ett av de största framstegen i modern medicin och det byggde mycket på föregångares arbeten. Upptäckten var ingen slump eller särskilt ny idé utan ett resultat av hårt och idogt arbete, med flera lyckosamma idéer, som blev en vändpunkt.

Tillståndet diabetes

Redan 1550 före Kristus beskrevs ett tillstånd av diabetes i Ebers papyrusrullar. Den turkiske läkaren Aretaios gav en klinisk beskrivning av tillståndet och gav det namnet diabetes, cirka 100 år efter Kristus. ”Det syns mig som om sjukdomen bör kallas diabetes (grekiskans dia = genom och bainein = gå, flöde) något som liknar ett vattenrör, därför att vätskan inte stannar i kroppen utan använder människan som ett vattenrör, genom vilket det rinner ut” skrev han. Han menade att ”diabetes är en underlig sjukdom” och hans okunnighet om dess orsak och hur den skall behandlas kvarstår ju till dels än idag. Mellitus kommer från latinets mel = honung och blev tillägget för att beskriva den söta smaken av urin (det finns helt andra tillstånd som också heter diabetes, men saknar den söta urinen).

Vägen mot upptäckten av insulin

Den grekisk-romerske läkaren Galenos, 200 e.kr. kom att dominera läkekonsten, genom sina skrifter, i över 1000 år framåt. Han menade att diabetes var en njursjukdom vilket vilseledde fram till mitten av 1500-talet. Då brände schweizaren Theophrastus Philippus Aureolus Bombastus von Hohenheim alias Paracelsus offentligen upp Galenos skrifter på bål och slog fast att man skulle kritiskt och gärna med experiment värdera en behandling eller ett påstående. I denna förändrade syn på vetenskap hade han starkt stöd av astronomen Tycho Brahe, som också för alla sina elever betonade vikten av exakta, upprepade, protokollförda observationer. Paracelcus och Tycho Brahe hade god kontakt brevledes. Nu bröts alltså den tidigare synen att om observationer inte stämde med teorin var det fel på observationerna och inte på teorin. Vägen mot upptäckten av insulin var banad.

1674 återupptäckte den engelske läkaren Tomas Willis den söta smaken på urin från diabetespatienter och förordade följaktligen så lite kolhydrat som möjligt i kosten. John Rollo följde Willis råd men behandlade också med opium, en behandling som höll i sig till insulinets upptäckt. 1869 rapporterade Paul Langerhans sin upptäckt med sitt fina mikroskop; bukspottkörteln har två olika cellsystem, varav det ena senare benämndes de Langerhanska öarna. Medicinhistoriker har beräknat att det kring sekelskiftet 1900 inte fanns något organ som ägnades så mycket forskning som bukspottkörteln och de Langerhanska öarna, där det gåtfulla ämnet troligen fanns som kunde göra att blodet blev renat från socker. Detta gåtfulla ämne fick t.o.m. ett namn, 1909, av den tyske forskaren J Meyer som kallade det för insulin (efter grekiskans insula = ö).

Georg Ludwig Zuelzer i Berlin framställde en pankreassaft och testade sitt extrakt på kaniner och hundar och injicerade det den 21 juni 1906 på en 55-årig döende diabetessjuk man. Zuelzer kunde inte mäta sockerhalten annat än i urin och mannen kunde inte hålla sin urin så mätningar som kunde avgjort saken uteblev och extraktet tog slut den 30 juni och två dagar senare avled mannen, som trots allt hade blivit förbättrad under behandlingstiden. Zuelzer hävdade senare att han varit först med att upptäcka insulinet. Rumänen Nicolas Paulesco i Bukarest var också nära att få fram ett användningsbart extrakt från pankreas och redogör för dramatiska sänkningar av blodsockerhalten när hans försöksdjur fick ”Pancreine” intravenöst, men de fick också kramper och feber. De flesta forskare utom Paulesco, Banting och Best kunde inte mäta blodsockerhalter utan endast socker i urin.

Upptäckaren av insulin – Fredrik Banting

Frederick Banting (1891–1941) skulle egentligen blivit metodistpastor, som hans föräldrar ville men hoppade av och läste medicin och blev utexaminerad i december 1916, och var fältläkare vid engelska kanalen under första världskriget där han, vid 28 års ålder, fick en allvarlig granatsplitterskada i höger underarm sex veckor före krigsslutet 1918. Han lånade pengar och öppnade en praktik i London Ontario, som gick katastrofalt dåligt och han fick en extratjänst som lärare vid Western Ontario. Den 31 oktober 1920 skulle han hålla en föreläsning om kroppens kolhydratförsörjning, som han inte visste något om. Han skulle läsa sig till sömns på kvällen innan och läste då en artikel om bukspottkörteln och den skrumpning av körteln som kan ske om gallstenar blockerar utförsgången. Halvt i sömnen steg han upp kl 02 på natten och skrev ned de klassiska meningarna på en papperslapp; ”Bind för bukspottkörtelns utförsgångar på hund. Vänta sex eller åtta veckor. Avlägsna resterna och extrahera” – vilket blev grunden för insulinets upptäckt. Men det var ju egentligen ingen ny idé. När Banting hållit sin föreläsning gick han med sin lapp till sin chef som hänvisade honom till professor John Macleod (1876–1935) i Toronto. Macleod var en skotsk fysiolog och biokemist och stor auktoritet och vetenskapligt skolad. De båda träffades den 7 november 1920 och Macleod avvisade amatörforskaren Banting. Denne gav sig dock inte utan återkom dagen därpå och framlade sin sak; ”jag vill ha tio hundar, en assistent och ett rum under åtta veckor”. Banting åkte hem och sålde sin praktik och i april 1921 tog han tåget till Toronto och fick då träffa Charles Best (1899–1978) och Clark Noble (medicinstudenter) som singlade slant om vem som skulle bli assistent och Best vann. De fick en gammal miserabel operationssal av Macleod att vara i. Banting (erkänt skicklig kirurg) började operera bort bukspottkörteln och binda för utförsgångarna på flera hundar. Tanken var att kunna utvinna det sockerreglerande ämnet, redan döpt till insulin, ur de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln = pankreas. Den första operationen lyckades men hunden dog dagen efter, troligen av överdosering av kloroform. I början, åtminstone fram till juli, var det enda resultatet av forskningen en lång rad döda hundar och så långt en stor katastrof. De fick köpa nya hundar på gatorna för 3 dollar styck.

En sockersjuk hund, nummer 410, fick extrakt från en skrumpen bukspottkörtel och blodsockret sjönk verkligen. Dagen efter dog dock denna vita terrier men några dagar senare (den 1 augusti 1921) lyckades de med sitt extrakt hämta upp hunden 406 ur ett djupt sockerkoma. Några timmar senare avled dock även denna hund. Men första veckan i augusti var bra och de började lära sig hur mycket och hur ofta de skulle injicera sitt ”isletin” på diabetessjuka (pankreas var ju bortopererad) hundar. Men extraktet höll på att ta slut så de chansade den 17 augusti på att göra extrakt från en hel färsk bukspottkörtel. Det borde inte fungera men det blev en lyckträff och extraktet sänkte verkligen blodsockret på hund 92. Macleod underrättades och lovade stötta dem i fortsatt arbete som dock måste bli mer vetenskapligt metodiskt. ”Det är inom vetenskapen ofta mycket lätt att övertyga sig själv att man har rätt. Det är långt värre att övertyga andra om samma sak”. Banting och Best var amatörer i forskning och registreringarna från experimenten var långt ifrån konsekventa (avlidna hundar dök upp i protokollen) så mycket var en enda röra. I början av oktober 1921 anslöt sig kemisten James Collip (1892–1965) och Macleod började alltmer styra och ställa och de preliminära resultaten presenterades den 14 november på ett vetenskapligt möte i Toronto. Misshälligheter inom gruppen hade börjat uppträda. Kemisten Collip tog fasta på något som Banting och Best hade bortsett från nämligen att extrakt från hel bukspottkörtel hade en blodsockersänkande effekt och beslöt sig för att ta bukspottkörtlar från oxar som slaktats på vanligt slakteri. Härigenom mångdubblades tillgången till extrakt. Banting som var bondson visste att lantbrukare ofta gjorde sin nötboskap dräktig för att göda dem till slakt. Dagen efter var Banting och Best på slakteriet och hämtade färska hela bukspottkörtlar från nio kalvfoster. Detta var ett lyckokast.

Första insulininjektionen på människa

I slutet av november 1921 publicerade Banting och Best en preliminär första artikel som de menade visade att deras extrakt innehöll bukspottkörtelns inre sekretion. Banting injicerade dessutom extraktet på sig själv utan problem, han mätte dock inte blodsockret. Banting, Best, Macleod och Collip hade trots misshälligheter jobbat på oförtrutet och snart skulle den dåtida behandlingen av diabetiker, professor Allens ”svältkur” och Petréns ”fettkur” vara historiska kuriositeter. Efter nyårshelgen 1922–23 samlades gruppen för planering uppmuntrade av att hunden Majorie, som var vid god hälsa, hade levt på injektioner och varit utan bukspottkörtel sedan mitten av november. Det var dags att prova på människa. På Torontos allmänna sjukhus låg den 14-årige Leonard Thompson, som var döende och hade hållits vid liv i 2 år med Allens svältkur. Han vägde 29.5 kilo. På eftermiddagen den 11 januari 1922 fick Leonard två injektioner av Banting och Bests extrakt. Men extraktet var inte rent nog så trots att blodsockret sjönk med nära nog hälften beslöts att inte ge fler injektioner pga. ömmande bölder på injektionsställena. Collip arbetade nu frenetiskt med att skaffa fram renare extrakt och den 23 januari får Leonard, som nu rimligen bara har dagar kvar att leva, injicerat av Collips extrakt och blodsockret sjunker kraftigt till normala nivåer. Han sänds hem utan insulinbehandling (men med Allens svältkur) men återkommer i oktober i ett eländigt tillstånd. Han får sedermera kontinuerlig insulinbehandling och lever i 13 år med insulin och dör i lunginflammation 1935, samma år som de första sulfapreparaten introducerades. Upptäckten av insulin publicerades första gången i februari 1922 i The Journal of Laboratory and Clinical Medicine av Banting och Best med titeln ”The internal secretion of the pancreas”. Hösten 1923 behandlades över 20 000 diabetiker med insulin.

Belönades med Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin

Nobelkommittén reagerade direkt på upptäckten och de kliniska resultaten i Toronto och gav 1923 Banting (fortfarande den yngste Nobelprisvinnaren) och Macleod Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin. Förslaget kom från den danske Nobelpristagaren August Krogh, som hade besökt Macleods laboratorium och tagit hem metoden till Danmark där han startade insulintillverkning (nuvarande Novo Nordisk AB) och klinisk behandling i mars 1923.

Banting gav halva priset till Best och Macleod gav halva sitt pris till Collip. Nobelkommittén medgav 1972 att det varit fel att utesluta Best från priset. Banting, Best och Collip delade så småningom patentet för insulin vilket de sålde till Universitetet i Toronto för en dollar, för att insulinet snabbt och billigt skulle komma till nytta för mänskligheten.

Fakta Banting, Best, Macleod, Collip.

Banting blev lärare vid Torontos universitet och hade en diabetespraktik. Han medverkade också senare i forskning och utveckling kring g-dräkten för flygare. Banting omkom i en flygolycka 1941, där planets båda motorer stannade och planet störtade i Newfoundland.

Best var vid 23 års ålder en världsberömd forskare men ännu inte färdigutbildad läkare vilket han blev relativt snabbt och övertog Macleods professorsstol i Toronto där han fortsatte att vara forskningsverksam och isolerade bl.a. heparin. Han avled i Toronto 1978.

Macleod återvände 1928 till Skottland och blev rektor vid Universitet i Aberdeen och var aktiv forskare, lärare och författare. Han ägnade mycket tid åt golf, motorcyklar och målande. Han avled 1935 i Aberdeen.

Collip återvände till Edmonton som chef för Avdelningen för Biokemi och fortsatte med hormonforskning (mest berömd för parathyroidea forskning). Han flyttade sedermera till McGill universitetet i Montreal och blev slutligen rektor för Universitetet i Western Ontario. Han avled 1965 vid 72 års ålder.

Annons:

Källor:

Referenser:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Vad vill du göra?

Välkommen till Doktorn!

Gratis nyhetsbrev

Få senaste hälsonyheterna från DOKTORN.com direkt i din inkorg.