Sedan tidigare vet man att upplevelser i samband med personliga tragedier och katastrofer kan medföra psykiska skador. Den nya avhandlingen tar avstamp i tsunamikatastrofen som inträffade annandag jul 2004 och som påverkade många svenskar. Undersökningen som utförts i samband med avhandlingen gick ut på att 1500 svenskar som var över 15 år och som befann sig i katastrofområdet fick besvara en enkät om bland annat sin psykiska hälsa fjorton månader senare.
Vad undersökningen av de som drabbades av tsunimin visade
Enkäten visade att cirka 70 procent av de som var med om tsunamin hade klarat sig relativt bra och att många var nöjda med det stöd man hade fått samt att det viktigaste stöd och den viktigaste hjälpen kom från de närmaste. Många intryck i samband med svåra händelser är direkta och leder nästan till en överdos av olika känslor och intryck, något som man är väl medveten om. Vad som sedan är vanligt är att dessa känslor klingar av och man bearbetar sig igenom den inledande fasen. 30 procent av de tillfrågade upplevde dock en psykisk ohälsa, nedstämdhet eller sömnsvårighet och av dessa hade hela 20 procent aldrig varit i direkt livsfara – men hade upplevt situationen som sådan som livshotande.
Att fånga upp personer i riskzonen
Lars Wahlström, forskaren bakom avhandlingen och till vardags verksam på enheten för kris- och katastrofpsykologi vid Centrum för allmänmedicin (CeFAM) hoppas att avhandlingens resultat kan användas vid omhändertagandet av personer som drabbats av katastrofer, såväl stora som mindre, samt olyckshändelser. Genom att tidigt fånga upp personer som varit utsatta för detta och ställa enkla frågor på till exempel akuten kan man mäta en persons behov av uppföljning och vidare samtal. Ett uttalande som “jag trodde jag skulle dö” skulle på det viset klassas som en orsak till uppföljning. Att ge frågor och undersöka hur även personer som är oskadda och lindrigt skadade mår skulle kunna hjälpa vården att hitta de som är i behov av extra stöd och uppföljning.
Undersökningen visade även att de som mådde som sämst var de som hade varit i direkt livsfara när tsunamin svepte in, det vill säga i vattnet eller på stranden. Hade man varit missnöjd med det inledande stödet upplevde man också oftare psykiska besvär. Genom att sammanföra samtalet och ta in alla som under olika omständigheter upplever en traumatisk händelse skulle man enklare kunna utvärdera eventuell uppföljning och extra stöd och hjälp, och detta hoppas nu Lars Wahlström kunna belysa med den nya undersökningen och avhandlingen.
