Vi är många som får bröstcancer. Drygt 6 000 kvinnor och 30-tal män i Sverige varje år. Så det är väl inte så märkvärdigt? Jo, för den som drabbas är det märkvärdigt. Livet ställs på ända och allting förändras i ett slag. Tusen frågor dyker upp. Varför just jag? Och hur ska det gå? Det finns inget svar på alla frågor men det finns en möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter. Kanske kan det vara till tröst och hjälp för någon att jag berättar om mitt år med cancer? Spelar det egentligen någon roll om jag överlever eller inte?
Jag hade suttit länge, länge i den röda galonsoffan och tittat i taket. Lysrören i taket spred ett kallt blåvitt sken, folk kom och gick, flyttade på bruna papplådor i ett hörn och rullade tomma sängar ut och in. Ofrivilligt måste jag lyssna till några vårdanställdas detaljerade berättelser om sina scheman och hur de skulle vara lediga nästa gång. Jag kände mig ynklig med mitt skalliga huvud, korviga landstingstubstrumpor, blå plastpåsar på fötterna, jättestora landstingsunderbyxor och en vit landstingsskjorta. Helt avidentifierad, alla mina personliga ägodelar fanns inlåsta i ett skåp fyra våningar ner. Jag var ett personnummer som skulle få en venport inopererad för att det skulle bli enklare att droppa in cellgifter i min kropp.
Det hela började i juli. Jag hyrde ett litet hus på den branta sluttningen mellan Taormina stad och Isola Bellabukten på Sicilien. Där bodde jag några veckor med min dotter Linda, som läste italienska på ett språkinstitut uppe i stadens centrum. Jag hade aldrig räknat trappstegen från stranden upp till huset men de verkade otaliga, särskilt i julihettan! Jag tömde raskt ryggsäcken på den mat jag handlat hos signora Barotti nere vid strandvägen och stoppade allt, utom frukt och grönt, i kylskåpet. Termometern visade plus 41 grader, jag var genomblöt av svett, det var bara att hoppa in i duschen. Aaah, det var härligt med svalt vatten och löddrande tvål! Men, vad var det? En liten hård knöl i vänster bröst! Jag stelnade till och kände efter igen. Jo, där var den, som en kaffeböna kändes den.
Egentligen visste jag genast att det var en tumör men jag förträngde det i några dagar. Kände efter igen på natten när Linda sov. Jo, tyvärr, den var kvar. Hur skulle jag göra, skulle jag berätta det för henne eller inte? Efter mycket funderande bestämde jag mig för att först få ett besked när jag varit på läkarundersökning i Sverige. Jag skulle ju ändå hem om några dagar och om det visade sig ofarligt var det onödigt att oroa henne. Plötsligt fick jag eld i baken och satte mig med mobilen ute på terrassen och började ringa Sverige när Linda gått till skolan. Det var lättare sagt än gjort att få tag på folk i mitten av juli. Ringde min närmaste vårdcentral på Tågaborg och fick en tid på morgonen efter min hemkomstdag, efter att jag ingående förklarat situationen. Skönt!
Flög till Köpenhamn och kom via Helsingör hem till min sommartomma lägenhet i Helsingborg. Sov oroligt och gick med tunga steg till vårdcentralen. Doktorn undersökte mig noga och tyckte att jag varit skicklig som känt den lilla knölen. Hon skrev en remiss till mammografin. För säkerhets skull faxade hon remissen och hade också förordat en finnålspunktion som innebär att man med en särskild spruta suger ut celler från den misstänkta tumören.
Jag ringde min goda vän Ami, som var på väg ner från Stockholm. Vi hade planerat att cykla på Ven några dagar. Vi bestämde att lagt kort ligger, vi avvaktar och ser vad resultatet blir. Jag hade tur och fick komma till mammografin samma eftermiddag på grund av ett återbud. Cyklade i flygande fläng till lasarettet och fick förflytta mig mentalt till det klara vattnet vid Isola Bella när läkaren punkterade tumören för att suga ut celler som skulle till labbet.
Dagen därpå skulle svaret från labbet vara klart. Ami följde med som moraliskt stöd. Och det behövdes. Allt gick mycket snabbt då överläkaren bestämt att operera mig efter helgen. Akut, om jag inte hade något emot det? Naturligtvis inte – det var bara att tacka och ta emot. Prover på hjärta och lungor, samtal med narkosläkare och sköterska och välkommen på operation på måndag. Allt gick så snabbt, så jag hade svårt att hinna med i svängarna rent mentalt.
På ett sätt var det lika bra för jag var rätt bekymmerslös när Ami och jag gav oss iväg på vår lilla cykelsemester. Vi började med att studera de fina, gamla koloniträdgårdarna ute vid Kastellet i Landskrona och tog sedan båten över till Ven. Där cyklade vi runt i det böljande, gröna landskapet och sjöng ”Flicka från backafall” hela helgen. Vi besökte det nya Tycho Brahe-museet, åt rökt fisk och solen sken. Jag glömde nästan bort min elaka, lilla kaffeböna. Kom hem söndag kväll. Nu var fristen slut. Nu hade jag inget val. Nu måste jag ringa och tala om läget för Linda och min familj i Umeå. Det var tungt, jag tyckte mer synd om dem än om mig själv.
Efter operationen vaknade jag av en häftig smärta i vänster arm när jag skulle flytta mig på sidan. Kom ihåg vad som hänt. Kände efter – jo, vänster bröst var kvar. Största delen i alla fall. Och inte behövde jag kräkas efter narkosen heller. Det var egentligen ganska skönt att ligga där och titta över staden och bli uppassad med omsorg, mat och smärtstillande
tabletter.
Men dag två var det dags att lämna sjukhuset och ge sig ut i verkligheten igen. Jag hade fått lov att ändra alla mina planer. Ledigheten var inte semester längre, utan sjukskrivning på obestämd tid. Från operationssnittet gick en slang ner i en plastpåse som var fastknuten runt midjan med ett bomullsband, ett så kallat dränage, vilket betyder att kroppsvätskor som blod och lymfa droppar ner i plastpåsen och motverkar svullnad kring såret. Påsens innehåll skulle mätas varje dag i ungefär två veckor och rapporteras till lasarettet.
Att tillbringa två veckor mol allena i Helsingborg med enbart cancer svirrande i huvudet var det inte tal om. Vad vore livet utan trogna vänner? Margareta hade generöst erbjudit mig att bo hos henne under den här tiden och nu vinkade hon glatt i lasarettets stora ankomsthall. Vi åkte ner till hennes rofyllda, gula hus i Skanör. För några år sedan hade Margareta gått igenom en liknande operation, det var skönt att tala med någon som visste hur det var.
Dagarna var fyllda av harmoni och vila. Långa promenader längs havet under den höga sommarhimlen och goda middagar i Margaretas vackra trädgård. Jag mådde bra och såret läkte fint. Jag kände mig lugn och helt inställd på att jag skulle gå igenom några veckors strålbehandling och vara på banan igen om en månad ungefär. Men analysen av de bortopererade lymfkörtlarna visade på något helt annat.
Tretton av nitton lymfkörtlar är angripna konstaterade läkaren, när hon tittade på min journal på dataskärmen. Det innebär cellgiftsbehandling och strålning. Tumören var liten men aggressiv. En het skräck sköljde genom min kropp. Sjuksköterskan, som satt intill mig, tog min hand.
– Hur länge måste jag vara sjukskriven, hörde jag mig själv viska.
– Räkna med åtminstone till påsk.
– Nio månader! En hel graviditet! Det kändes som någon slagit mig med ett stort, trubbigt föremål i skallen. Doktorn ursäktade sig, hon var tvungen att gå till nästa patient, men syster skulle ta hand om mig och svara på mina frågor.
– Visst, nickade jag blekt.
Några frågor hade jag kanske, jag minns inte riktigt. Det var ingen idé att sitta där, jag hade bestämt lunchmöte med min nämndsordförande för att berätta hur det gått. Så jag tog cykeln och trampade till vår avtalade restaurang uppe vid Kärnan.
Maria, som är kulturnämndens ordförande och barnmorska i det ”civila”, har också ett förflutet på onkologen, så hon var verkligen rätt person att tala med i det här läget. Hon visste precis vad jag hade framför mig. Vi åt lunch och bestämde ett möte med kommundirektören på direkten. Vi var överens om att kommunen skulle annonsera efter en vikarierande kulturchef under min bortovaro.
I sådana här krislägen kan jag bli mycket rationell, något jag som jag lärde mig under min tid i resebranschen och haft stor nytta av i min chefsroll genom åren. Jag ställer mig utanför mig själv och koncentrerar mig på sakfrågan. Men nu fick jag verkligen stålsätta mig för att skilja på sak och person.
– Det handlar om mig, det är jag som har cancer! Dånade hela tiden i mitt huvud. Jag var ju faktiskt både sak och person – och ändå var det overkligt på något vis. Det var inte många i staben, som samlades i mitt stora, ljusa tjänsterum, när Maria och jag kallade till ett akut personalmöte. Vi var kanske åtta, nio personer, de flesta var på semester. När jag berättat om min sjukdom och såg skräcken i deras ögon, började jag gråta. Precis då sjönk den verkliga insikten in i mitt medvetande – jag hade cancer! Skickade ett brev via mail och berättade vad som hänt till samtliga medarbetare och kollegor och flög till Stockholm samma kväll.
Kommunikationen mellan Helsingborgs lasarett och Danderyds sjukhus hade fungerat utmärkt och jag fick snart träffa min läkare, som redan lagt upp tidschema för cellgiftsbehandlingen – sex behandlingar med tre veckors mellanrum under hösten. Jag fick några veckors respit, bland annat ville jag hinna vara med på ett bröllop, innan helvetet började.
– Efter första behandlingen kommer du att tappa håret. Cellgifterna skiljer inte på cancerceller och andra snabbväxande celler, därför ramlar allt hår av.
– Och hjärncellerna?
– Nej, de drabbas inte då förstås…
– Alltid något.
– Många mår illa men går ändå upp i vikt bland annat på grund av kortisonbehandlingen. Jag skulle inte ens bli mager och intressant utan i stället fet och skallig – och dessutom må pyton hela tiden. En kraftig ångest tog tag i mig. Jag vek mig framåt för att inte svimma. Hjälp mig, jag vill inte veta mer! Jag kände mig helt frisk och så skulle man droppa in cellgifter i mina ådror så att jag blev sjuk! Det var absurt.
Linda avbröt sin italienska kurs och kom hem, alla ställde upp, lägenheten fylldes av brev, blommor, omsorg och goda tankar från vänner, bekanta och kollegor. Hösten var ljus och varm, men mentalt närmade jag mig obönhörligt en lång, svart tunnel, som jag måste ta mig igenom, alldeles själv. Det fanns inget val.
Bröllopet firades ute på landet i ett sensommarfagert Sverige. Kyrkan var fylld av kärlek, brudparet var mycket vackert, festsalen var en dröm i vitt. Takkronor svepta i vit organza, skira, vita gardiner inramade de höga fönstren, stolarna hade fått fotsida, vita överdrag och de runda borden var dukade med silver och kristall. Vita mandelblommor var glest strödda över bordsdukarna. Middagen var superb, talen roliga, varma och intelligenta. Linda sjöng en underbar italiensk kärlekssång till brudparet. Jag försökte verkligen vara närvarande och njuta.
Efter helgen skulle jag få min första cellgiftsbehandling, ångesten lurade och spred kalla kårar längs ryggraden hela kvällen och växte i full kraft på natten i hotellrummet. Jag slängde mig hit och dit i sängen, svettades, kunde inte sova. Jag kom inte undan, klaustrofobin höll på att kväva mig! Tänk om jag blev tokig och slet loss droppslangen med de förbannade cellgifterna ur armen och bara rusade därifrån! Linda kröp över i min säng, tröstade och höll om mig. Vi ”vilade sked”, som vi gjorde när hon var liten, och jag somnade till slut.
Något urlakade anlände vi nästa morgon till en fantastisk och riklig brunch, som dukats upp i den gröna ladugårdsslänten ner mot sjön. Och där, mellan tuggorna av franska ostar, svenska våfflor och italiensk skinka, hände något märkligt. Jag berättade om min ångestfyllda natt för brudparet, som var mycket förstående eftersom de nyligen gått igenom en liknande pärs. Jag talade om att det jag vände mig mot, med hela min varelse, var just att cellgifterna skulle göra mig sjuk – jag som var och kände mig så frisk!
Artikel publicerad i Tidskriften Doktorn nr 4 2006
