Asklepios – läkekonstens gud och den nutida läkarens emblem

Asklepios – läkekonstens gud och den nutida läkarens emblem

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Publicerad: 2019-05-20
Författare: Thomas Kjellström

Asklepios var läkekonstens gud i det antika Grekland och i dess mytologi. Han fortsätter att vara så och benämningen eskulap för läkare används ju fortfarande. Han har gett upphov till begreppet eskulapstav som är en ormomslingrad stav som även i vår tid används som symbol för läkekonsten och har blivit den moderne läkarens emblem, en symbol som med andra ord har använts i gott och väl över 2500 år.

När Asklepios passerat mellanstadiet halvgud och blivit Gud avbildas han nästan alltid stödjande sig på en stav som är omslingrad av en orm – den klassiska symbolen för de hemliga läkekrafterna i naturen.

Undervisades i läkekonsten

Asklepios nämns redan i den homeriska dikten men då endast som en furste i Thessalien och far till den läkekunnige Machaon. Asklepios var son till själve Apollon som i hemlighet gift sig med en flicka från Tessalien – Koronis. Asklepios var alltså i början endast en heros dvs. son till en Gud och en jordisk kvinna. Koronis tvangs dock av sin stränge far att också gifta sig med sin kusin Ischos. När Apollon fick höra talas om detta blev han väldigt upprörd och den vita korpen som överbringat meddelandet gjorde han svart. Sedan dess är alla korpar svarta. Sedan dräpte han Ischos medan hans tvillingsyster Artemis dödade Koronis. Apollon greps emellertid av stor ånger över det skedda och tog sin lille son Askleipos från hans döda moder och lämnade honom till kentauren Cheiron eller Chiron på berget Polion. Cheiron som var son till Chronos och havsnymfen Philyra undervisade Asklepios i läkekonsten och Asklepios visade sig mycket läraktig.

Asklepios blev en stor undergörare som vuxen. Men han tog sig för att också uppväcka döda från underjorden vilket gav upphov till en befolkningskris i underjorden. Pluto klagade hos Zeus över att skuggmängden i Hades undergick en oroväckande minskning. Zeus straffade då Asklepios brott mot världsordningen och genom att låta sin ljungeld (en blixt alltså) döda honom. Apollon kunde inte direkt angripa självaste Zeus men dödade dem som för Zeus räkning framställt ljungelden. Sedan bad han Zeus att Asklepios skulle få placeras bland stjärnorna och förklaras som Gud vilket Zeus beviljade.

Läkekonstens gudar och gudinnor 

Asklepios var gift med Epione som var dotter till kungen av Kos – sedermera Hippokrates hembygd. I äktenskapet, cirka 500 år f. Kr., fick Asklepios två söner och två döttrar. Sönerna var Machaon och Podaleiros och döttrarna Hygiea och Panakeia. Sönerna omnämns i Homeros skrifter som sjöfarare och läkare. Machaon omtalas som särskilt läkekunnig. Han var ju son till Asklepios men också sonson till centauren Cheiron. (En centaur är en fantasivarelse som förekommer i den grekiska mytologin – ett blandväsen av människa och häst som beskrivs som råa och brutala och begivna på kvinnor och vin). Cheiron hade under sina gallopader i Thessaliens bergstrakter skaffat sig mycket djup kunskap om läkande örter. Machaon besjungs i Iliaden, som nämner icke mindre än ett halvtannat hundratal sårskador varav Machaon fick en pil i axeln och togs av Nestor till skeppen där ”läkaren väger ju upp en mängd av de andra, han som skär pilarna ut och strör lindrande örter på såren”. (Dock var ju behandlingarna inte särskilt lysande för mer än tre fjärdelar av krigsskadorna utanför Troja hade dödlig utgång). Dottern Hygiea har emellertid blivit mycket känd eftersom hon har gett namn till begreppet hygien. Hygiea upphöjdes av grekerna till hälsans gudinna medan hennes syster Panakeia blev de helande örternas gudom. Med panacé menas en medicin som botar alla sjukdomar – ett verkligt undermedel sålunda. Panakeia har blivit läkemedlens särskilda beskyddarinna.

Liksom andra kulturfolk före dem hade grekerna sin magiska helbrägdagörelse. Det var med mycket inflytande av de orientaliska folkens läkekult innehållsmässigt. Helbrägdagörelsen var i huvudsak lokaliserad till tempel och de mest berömda var templen på öarna Kos och Knidos vid mindre Asiens sydvästra hörn. Här i trakterna var ju också skeppsfarten som störst mellan orientens länder och det egentliga Grekland. Senare kommer templet i Epidauros på Peleponnesos att bli vallfartsort för sjuka från det egentliga Grekland och alla grekiska kolonier runt om i Medelhavet. På 500-talet f. Kr spreds kulten sålunda till Kreta, Syrakusa, Egypten och Afrika. Grunden för kulten var naturligtvis den urgamla tanken att gripa efter undret som den yttersta möjligheten för förtvivlade sjuka människor. 

De mest dyrkade gudarna var Apollon, Artemis och Athena. I synnerhet Apollon hade människans liv och hälsa i sina händer. Apollon var också Foibos, ljusets och renhetens gud som då ägde makt att skingra sjukdomens skuggor och avlägsna dess vedervärdigheter. 

Efterhand ansågs man behöva en särskild läkekonstens gud och här växer Asklepios in denna roll. Han avbildas nästan Zeusliknande stödjande sig på sin stav omslingrad av ormen – ibland avbildad med sin älsklingsdotter Hygieia som matar ormen. 

Tempelkulturens betydelse 

I templen där Asklepios var den centrala gudagestalten sköttes verksamheten av ett mäktigt prästerskap som var knutet till templet under ett flertal generationer. Ett sådant känt tempel är på Akropolis i centrala Aten där Asklepios hade sin helgedom på sydsidan med en i klippan sprängd källa. 

Tempelkulturen hade ett invecklat ceremoniell för den hjälpsökande och efter flera dagars tid kom då den avgörande natten då patienten skulle sova i det allra heligaste. Den här tempelsömnen, på latin kallad incubatio, är ju en i detalj utstuderad scen för att nå största möjliga suggestionseffekt. På natten väcktes den hjälpsökande av den tjänstgörande prästen som var utklädd till Asklepios själv, medförande sin heliga orm förstås. Patienten fick då anvisningar beträffande sin fortsatta livsföring samt råd om bestämda läkemedel. I vissa fall har det utförts blodiga operationer under dessa nattliga besök. 

När den hjälpsökande hade tillfrisknat skulle han ge en gåva till templet i form av en bild av sin sjuka kroppsdel i vas, bränd lera, eller något mer dyrbart material. Mängder av sådana här motivbilder har påträffats vid nutida utgrävningar av templen.

Asklepios intåg i Romerska riket

I det romerska militärväldet var medicinen länge tillbakasatt så långt som till 200-talet före Kristus. Så när man hade större epidemier som hotade statens säkerhet fick man tillgripa mera omfattande religiöst - vidskepliga ceremonier som att en särskilt utsedd diktator drev in en järnspik i väggen i ett stort tempel, som då skulle representera järnets magiska makt över sjukdomsdemoner.

När pesten 293 f. Kr härjade som värst i Rom sökte man i sin nöd hjälp av den grekiska läkeguden Asklepios. En orm från hans huvudhelgedom i Epidauros kröp ombord på ett väntande skepp som seglade till ön i Tibern inne i Rom och ormen lämnade fartyget där. Då byggdes ett Asklepiostempel på Tiberön på platsen för landstigningen. Epidemin tog givetvis omedelbart slut. Så hade då Asklepioskulten och symbolen staven och ormen kommit till Romerska riket.   

Den koiska läkareden 

Även inom etiken har Asklepios en ställning. Den så kallade koiska läkareden har kallats ett av de ”ärofullaste monumenten i civilisationens hela historia”. Den lyder ”Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Asklepios, vid Hygieia och Panakeia samt vid alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen att jag såvitt jag förmår och mitt förstånd räcker, skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse. Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid förefallande behov hjälpa honom. Hans söner skall jag anse som mina bröder och om de önskar önska lära denna konst skall jag undervisa dem däri utan lön och utan förbindelse. Efter förmåga och omdöme skall jag vidta dietetiska anordningar till gagn för de sjuka och vad som kan skada eller förfördela dem skall jag söka avvärja. Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller ge någon kvinna fosterfördrivande medel till inläggning. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Vad jag under utövandet av mitt yrke eller till och med utom yrket under umgänget med människor, sett eller hört och som möjligen är av beskaffenhet att det ej böra spridas, skall jag förtiga och anse allt sådant som osagt. Håller jag nu denna min ed och ej bryter däremot så må det vara mig förunnat att njuta av livet och min konst, alltid och av alla ärad och aktad. Överträder jag den och blir menedare så må motsatsen bliva min lott”.

 

Veckans fråga

Tycker du det är svårt att äta hälsosamt/nyttigt?

Nyhetsbrev

E-postadress