Det är många som tycker att hon är vis. Pratglad, harmonisk och nyfiken sanningssökare är andra termer som passar TV-personligheten Annika Dopping, 48 år. En kvinna som har som livsuppgift att försöka få människor att må bättre i själen.
– Ja, jag har nog en ovanlig hållning som journalist, berättar hon. Jag vill vara en förmedlare av läkande kunskap och delar gärna med mig av allt jag har lärt mig när jag träffat buddister och indianer till exempel.
– Det känns som att jag är ute på skattletaruppdrag då jag letar efter människor som är rika i anden. Sedan för jag deras visdomar vidare genom mina TV-program, föredrag och i mina böcker. Jag har ett otroligt stimulerande arbete, säger hon tacksamt. När jag får tag i Annika Dopping för en intervju har hon precis tagit ett viktigt beslut. Hon ska satsa mer tid på vänner och familj.
– Nyligen avslutade jag en hektisk inspelningsperiod för TV-serien ”Ett rikare liv” och kände plötsligt hur trött jag är. Nej, nu ska jag jobba mindre och njuta mer av livet. Jag kan inte bränna allt mitt krut på arbetet.
– Det känns allt viktigare för mig att ha goda relationer. Hälsan och jobbet kan försvinna och det gäller att ha ett socialt nätverk när åskan går. Att ha vänner som jag bär när de har det svårt och som bär mig när jag behöver det. Den som försummar sina vänner för karriärens skull gör sig sårbar.
– Däremot har jag blivit mer selektiv med åren när det gäller att välja vänner, det tror jag är sunt. Jag har fantastiska vänner som jag kan vara mig själv med, men de är inte lika många till antalet som förr.
Annika pratar fort och blir lätt entusiastisk då vi sitter och samtalar. När hon kommer in på det faktum att vi alltid räknar med att saker och ting ska bestå, har hon mycket att säga. Hon menar att vi har tappat vår anpassnings- och reparationsförmåga, som naturen annars är så bra på vid exempelvis torka, brand eller översvämning.
– Vi människor stupar istället vid påfrestning. Därför är det viktigt att fundera över vad vi har för resurser vid kris när det gäller vår hälsa, den mentala orken, familjen, arbetet eller skolan.
Vad har vi i bakfickan om något händer?
– Det är en rikedom att träna sig i att tänka så. Jag lär mina barn David, 7 år, och Indra, 5 år, att hitta olika lösningar om de har en önskan som de är väldigt låsta vid. Det gäller att alltid ha fler utvägar.
Annika växte upp tillsammans med sin tvillingbror Staffan i en hyresrätt med sjöutsikt i norra Stockholm. Det var en glad överraskning för föräldrarna att det föddes två barn, ingen visste att det skulle bli tvillingar.
– Staffan och jag utvecklade tidigt ett behov av att vara tydliga med vilka vi är, tvillingar jämförs ju automatiskt och klassas ibland som en helhet. Särskilt Staffan behövde avskilja sig från mig, vi gick i olika klasser och var rätt olika på den tiden. Jag var präktig och intresserade mig för motion medan Staffan struntade i sådant och åt glass i mängder!
–Men i dag är vi mer lika varandra. Vi tramsar mycket, pratar mycket och leker ofta med ord. Vi är journalister båda två, gifte oss båda sent i livet, strax efter 40, och fick barn nästan samtidigt. I dag träffas vi ofta och Staffan är min bästa mentor.
Men vilken är anledningen till att du blev mamma så sent i livet? Du var 41 år när du fick David, ditt första barn.
– Jag hittade helt enkelt inte en bra pappa tidigare, något som var mycket viktigt för mig. Jag har sett alltför många olyckliga skilsmässor där barnen har kommit i kläm.
–Men när jag träffade Torbjörn, en bättre begagnad tvåbarnsfar, hösten 1992 kändes allt rätt. Då hade han haft ensam vårdnad om sina barn i tio år och jag såg vilken bra pappa han är.
– Det är enormt omtumlande att bli mamma när man har levt ensam i över 40 år, fortsätter Annika. Det är en fantastisk rikedom att få ta del av ett barns kreativitet, empati och livsnärvaro. Bara en sådan sak att barn reagerar och svarar direkt på känslor. När Indra till exempel blir ledsen hinner hon knappt formulera problemet i ord innan tårarna kommer. Sedan är hon glad igen.
– Det påminner mig om en sak jag hörde om Dalai Lama. Han fick besked under en intervju om att ett nunnekloster hade bränts ner. Han grät intensivt en stund, precis som ett barn, men sedan släppte han ledsamheten.
– Det är nog många av oss som behöver göra på liknande sätt för att kunna släppa plågsamma tankar. Vi behöver ritualer för att kunna gå vidare. Ibland kan vi få hjälp av att skriva ner det som bekymrar oss på ett papper och sedan bränna det.
– Det går att påverka hjärnan mer än vi tror och avliva vissa tankar, men då måste vi vilja göra det. Alla vill inte, nämligen. De känner sig trygga i offerrollen.
Annika menar att vi bör fundera om det finns situationer i våra liv som utlöser katastroftankar hos oss, fastän vi inte vill. Vad är det som gör att vi får hjärtklappning eller ont i ryggen? Många gånger kan det vara en hotfull barndomsupplevelse som gör sig påmind. Fortfarande försöker vi skydda oss mot detta och kroppen reagerar då som om vi vore utsatta för livsfara.
– Det är viktigt att vi inte låter oss stressas av småsaker som om det vore på liv och död. Vi lever inte i ett land i krig eller med jordbävning.
– Nej, när vårt alarmsystem slås på kan vi istället reagera med att säga: ”Oj då! Den här reaktionen känner jag igen. Men det ÄR ingen livsfara i dag. Vad skulle få mig lugn just nu? Att lyssna på musik, ta en promenad, läsa eller att prata av mig med någon?”
– Ta en så vanlig sak som att vi vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Vi vet att vi har viktiga saker inplanerade nästa dag och känner oss frustrerade. Istället kan vi tänka om och nästa gång vi vaknar säga till oss själva: ”Vad bra! Nu kan jag läsa en bok tills jag blir trött!”
Annika är sjukgymnast i botten och arbetar förutom journalist också som konsult åt företagshälsovården
Haluxa i Örebro län. Hon arbetar även med så kallad integrativ medicin, där man kombinerar skolmedicinen med komplementära behandlingar för att nå det bästa möjliga resultatet. Utöver det håller Annika många föredrag och jobbar som konsult på olika arbetsplatser, framför allt med personlig utveckling.
Hur undviker du att själv bli stressad, Annika?
– Jag har en förmåga att dra i handbromsen i sista sekunden, det kan jag se efteråt. Men jag försöker att följa kroppens rytm; är jag trött kan jag gå och lägga mig vid åttatiden med barnen. Jag pressar mig sällan att bli pigg genom att dricka kaffe till exempel.
– Dessutom har jag mycket kloka vänner som kan hålla upp spegeln framför mig när jag springer för fort. Vid mina föreläsningar blir jag själv också påmind om vikten av att stressa mindre …
– Jag har märkt att jag har blivit känslig för lågfrekventa ljud, som en surrande fläkt i en lokal eller dovt trafikbuller. Det tröttar mig oerhört. Jag är mycket förtjust i tystnad och där vi bor i norra Stockholm finns både skog och vatten i närheten. Då och då går jag ner till en klippa vid vattnet och bara står där och suger in intrycken av vatten och himmel.
—För mig är vatten en andlig företeelse, det har en läkande kraft, och jag är även barnsligt förtjust i solnedgångar. Jag har bestämt mig för att förverkliga visionen att en dag bo så att jag ser solnedgången. Det vore underbart!
Artikel publicerad i Tidskriften Doktorn nr 1 2005
