Ange ditt sökord

Hundrafemtio år efter sin död fick Karl XI sin riktiga diagnos, cancer. Foto: Shutterstock

Hundrafemtio år efter sin död fick Karl XI sin riktiga diagnos, cancer. Foto: Shutterstock

Ett kungligt cancerfall

Länge gick det spekulationer om att Karl XI mördats – “Gråkappan” som han kallades av folket för sin naturlighet – men dagens forskare är eniga: han dog av magcancer.

Annons:

Hans sista tid var fylld av plågor. Under den sista månaden av sitt liv fick kungen bara tre lugna dagar och nätter.

Satt länge på tronen

Karl XI satt länge på Sveriges tron – i hela trettiosju av de fyrtiotvå år han levde. Han föddes 24 november 1655 på Stockholms slott och blev kung vid faderns död i en ålder av knappt fem år. Som barn var han liten och klen och hade svårigheter att lära sig saker: det anses bero på att han led av dyslexi, dvs att han var ordblind. I hans dagböcker ser man hur han kastar om bokstäverna, och i hela sitt liv hade han svårigheter att läsa rapporter och blev därigenom beroende av muntliga rapporter.

Det hände till och med att han höll boken upp och ner. Trots att han aldrig fick den bokliga bildning som en monark kan anses behöva, hade han ett gott omdöme och har gått till historien som den av våra monarker som kanske gjort mest för att förbättra villkoren för vanligt folk.

Till sin läggning var han plikttrogen och flitig, ständigt på väg i vagn eller släde, båt eller på hästryggen för att inspektera någon fästning eller övningshed. Som vuxen besvärades han ständigt av smärtor i magen.

Han gifte sig med Ulrika Eleonora av Danmark 1689 på Skottorps herrgård i Halland. Ulrika Eleonora hade det besvärligt. Kungen höll henne kort och sökte sig hellre till sin mor för att få råd i olika frågor. När hon en gång vågade framföra en synpunkt sa Karl: “Jag har inte tagit mig en drottning för att hjälpa mig att regera, utan för att föda mig livsarvingar.” Hon levde ett stillsamt liv och ägnade sig åt familjeliv och välgörenhet. Av de sju barnen dog fyra pojkar i späd ålder.

Skåne förblev svenskt

År 1676 ställde kungen sig i spetsen för sina trupper. Danskarna, som ville ge svenskarna en läxa, hade vunnit ett stort sjöslag vid Ölands södra udde, då bland annat amiralskeppet Kronan sjönk, och tagit stora delar av Skåne. En mindre seger för svenskarna vid Halmstad följdes av slaget vid Lund och danskarna drevs tillbaka och Skåne förblev svenskt.

Efter slaget vid Lund 1676, ett av de blodigaste i världshistorien, började kungens magplågor tillta. Vintern 1696 förvärrades hans tillstånd. I en ålder av fyrtioett år bad Sveriges konung sina livmedikusar att infinna sig varje morgon och kväll på slottet för att ta olika prover för att fastställa vad det kunde vara för fel. Läkarna kände på pulsen, undersökte urin och tarminnehåll.

De försökte mildra besvären på de traditionella sätten: lavemang, avföringsmedel, täta åderlåtningar. När det inte hjälpte, försökte de med allehanda andra metoder. Vid ett tillfälle lades en bit bröd ”indränkt i portvin och beströdd med pulvriserade nejlikor” över kungens navel i ett försök att skingra smärtorna. Inget hjälpte.

Den kalla vintern tvingades ”Gråkappan” motvilligt leva ett stillsamt liv på Stockholm slott. Bara då och då avbröts enformigheten av resor till Korsör eller av ett och annat jaktparti utanför Uppsala.

Svåra magplågor

I januari påföljande år kände han sig något bättre och beslöt sig för att åter ge sig ut på resa genom landet. Efter att i 29 socknar ha mönstrat 37 ”militiebostäder” tillhörande det kungliga livregementet – och efter några partier älgjakt (Roslagen) och lojakt (Djurgården) – blev magplågorna så svåra att monarken inte kunde gå rak.

Kungens båda livmedikusar, Urban Hjärne och Martin Ziervogel, var bekymrade. De tilltagande symtomen fick dem att misstänka att det handlade om en ovanlig sjukdom. Läkarna hoppades att ”starkare kroppsrörelser” trots allt var nyttigare för kungen än det stillasittande hovlivet på slottet. I februari beslöts således att Karl XI, jämte uppvaktning, skulle flytta ut till Korsör. Hela 59 personer med bagage (111 hästar!) gav sig iväg.

Lantlivet hjälpte föga, kungen blev stadigt sämre. I mars flyttades han till närbelägna Strömsholms slott. Pulsen togs ofta. Urinen, avföringen och de allt vanligare uppkastningarna granskades ingående. Den 8 mars återvände majestätet med följe till Stockholm. Under hela den 15 mil långa färden (fem byten av hästskjutsar) besvärades Karl XI av en molande värk i magen.

Vid framkomsten fick han ett smärtanfall i höger sida och gick genast till sängs. En tillkallad kirurg kände en hårdhet till höger om naveln – knölen var stor som en handflata. Anfallen kom allt tätare och Hjärne-Ziervogel hade ingen annan hjälp att ge än varma bad med aromatiska örter.

Änkedrottningen Hedvig Eleonora insisterade på att en viss “Herr Doktor” Hanneken i Lübeck skulle konsulteras – det var en läkare som hon hört mycket talas om och som påstods kunna göra mirakulösa saker. Den tionde mars lämnade en kurir slottet med en detaljerad sjukdomsbeskrivning. Två dagar senare fick kungen ännu en svår smärtattack. Urban Hjärne lät tillkalla alla medlemmar av Collegium Medicum – sammanslutning av dåtidens förnämsta läkare – för att höra dess åsikt.

Många spekulationer

De flesta ansåg att sjukdomen hade uppstått därför att ”skarp vätska” sökt sig neråt buken och förorsakat kolik och ”förstoppelser”. Någon menade att den påträffade hårdheten i buken tydde på någon inre varbildning. Sedan kungen drabbats av våldsamma smärtanfall fyra dagar i rad, lät Urban Hjärne sända iväg två kurirer som skulle bege sig till olika utländska läkare för konsultation om det svår begripliga sjukdomsfallet.

”Att se sjukdomen endast förvärras qvalde mig så häftigt, att mig förginge både krafter och appetit med sömnlösa och allehanda ängzlan…” antecknade Hjärne.

Karl XI:s förtroende för sina läkare sviktade aldrig. En tärande feber var nu hans ständiga följeslagare. Måndagen den 13 mars, efter ett lavemang, avgick en stor mängd var och monarken fick en lugn natt. Smärtattackerna under den följande veckan avtog något både i antal och intensitet. Det gav kungen anledning att hoppfullt fråga om sjukdomen var på väg att försvinna, men läkarna vågade inte svara mer än i allmänna ordalag.

Kungen helt sängliggande

Den 23 mars, efter ännu ett smärtsamt anfall, tycks emellertid kungen ha resignerat och bett om nattvarden. Han klagade över svaghet och att han upplevde en tyngd i nedre delen av buken. Livmedikus ansåg att det som orsakade sjukdomen hade trängt ut i bukhålan och menade att det troligtvis skulle lämna kroppen genom urinvägarna. Därför gavs kungen urindrivande mixtur – bland annat gjord på krossade gråsuggor. Kungen var nu helt sängliggande och fick också hjärtstyrkande medel eftersom pulsen blivit svagare.

De följande dygnen blev ytterligt plågsamma för majestätet. Collegium Medicum sammankallades än en gång men någon förändring i behandlingen gjordes inte. Två av läkarna ville att man skulle sticka hål på bukväggen för att tappa av vätska. På morgonen den 1 april 1697 konstaterade livmedikus att patientens natt varit ”beklagansvärd” och att han var ansatt av svår hicka och kramp i både armar och ben. Samma dag ankom Hannekens efterlängtade svar från Lübeck.

Hanneken menade att kungen hade ett mycket dåligt tillstånd i magen, att där fanns många ”hetsige vätskor, skarpa och scorbutiska fuktigheter”. På det bifogade receptet hade den tyske läkaren skrivit ut ett medel som skulle droppas över magen och gnidas in morgon och kväll.

Livmedikusarna Hjärne och Ziervogel dolde inte sitt missnöje med tyskens svar. Kungen, som tycks ha hyst ett visst hopp om att den tyske läkaren skulle kunna hjälpa honom, bad att få bli åderlåten. På eftermiddagen tog Karl XI farväl av sin mor och sina barn. Långfredagen och påskaftonen undertecknade han sin sista regeringshandling. Annandagen den 5 april tog kungen åter nattvarden och beordrade läkarna att förrätta obduktion av hans döda kropp.

Dödförklaras på kvällen

Klockan är två på eftermiddagen i Stockholms slott. I kungens sovrum sitter hovpredikanten Wallin på ena sidan av sängen och rabblar oavbrutet bibeltexter med vänstra handen under kungens huvud, den högra tryckt mot sitt bröst. Mitt emot sitter en trött, sorgsen Hjärne. Vid fotändan finns kammarherre Cronhielm och livmedikus Martin Ziervogel.

En större skärm står framför sängen. Riksråden finns i ett angränsande rum och samtalar med låga röster, en och annan går in i sjukrummet och kikar över skärmen mot den sjuke kungen som våndas svårt av värk och ångest och har svårt att ligga stilla. I ett sista desperat försök att hjälpa den plågade monarken låter Hjärne fånga några av slottets duvor. Dessa avlivas, skärs upp, och deras ännu varma kroppar placeras på den sjukes flämtande bröst. Men allt är förgäves. Vid tiotiden på kvällen somnar Karl XI in i Wallins armar.

Diagnos 150 år efter sin död

Dagen efter dödsfallet gjordes obduktion. Ur bukhålan hämtades upp tre kannor fri vätska, den första var gul till färgen, övriga innehöll blodblandat vatten med varigt innehåll. Bukhinnan var starkt förtjockad och genomvuxen av ”1000:e små körtelaktiga wäxter, wattublåsor och fet-klimpar, stora wid pass som små hassel-nötter och stora ärter…”

Även levern var genomvuxen av ”onaturliga wäxter”, ett hundratal. Två större svulster hade trängt igenom väggen i tjocktarmen och orsakat två hål vilkas kanter var svartblå och fyllda av var. Magsäcken var på insidan överdragen med mörkbrunt slem. Dödsorsaken ansågs bero på de många svulsterna.

Läkarna fastslog att ”…hela werldens, genom sin wisdom och konst, dessa svårigheter omöjeligen kunnat bota och hielpa.” Men det ryktades länge att Karl XI hade förgiftats. Än påstods friherrinnan Banér i Djursholm ha förgiftat kungen med hjälp av krossade diamanter som skulle ha slitit hål på monarkens tarmar, än ansågs Erik Wrangel ha medfört ett gift från Italien och gett det till kungen – självaste Linné hävdade det.

För att få klarhet i saken bad Kungliga Sundhetskollegium 1847 det dåvarande oraklet i medicinska frågor, Anders Retzius (professor i anatomi vid Karolinska institutet), att yttra sig i ärendet – med utgångspunkt från obduktionsprotokollet. Hans svar löd:

”… (kungen har) lidigt av kräftartad afsättning i bukhinnan och lefvern, hvaraf vållats bukvattusot, genombrytning av koliktarmen och död utan ringaste anledning antaga förgiftning…”

Retzius diagnos löd: ”Cancer medullaris cysticus peritonei et hepatis (märgkräfta i bukhinnan och levern med sönderfallshärdar).

Hundrafemtio år efter sin död fick Karl XI sin riktiga diagnos: cancer. Med dagens kunskap blir diagnosen att regenten med all sannolikhet dog av cancer i bukspottkörteln med metastaser i bukhinna, lever och tarmar. Ett tidigt ingrepp kunde tveklöst ha förlängt kungens liv.

Annons:

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Genom åren har experterna besvarat över 8 000 frågor, så chansen är stor att du hittar redan besvarade frågor inom det du undrar över.

Välkommen till Doktorn!

Annons: