Sjukdomen beskrevs första gången 1951 av de amerikanska läkarna Jakob Churg och Lotte Strauss och fick då namnet Churg-Strauss syndrom. Numera används det mer beskrivande namnet eosinofil granulomatos med polyangit.
Sjukdomen kännetecknas av en ökning av eosinofila granulocyter i blodet och i drabbade organ. Eosinofila granulocyter är en typ av vit blodkropp som vanligen bekämpar parasitinfektioner och även är kopplad till allergiska reaktioner. Vid EGPA ses också inflammation i blodkärlen (vaskulit) och utveckling av inflammatoriska härdar i vävnaden, så kallade granulom. Ett granulom är en ansamling av immunceller och en typ av kronisk inflammation. Både inflammationerna och det ökade antalet eosinofila granulocyter orsakar skador på vävnaden. Inflammationerna leder till att vävnaden förstörs i olika grad på grund av att blodflödet minskar eller stängs av helt.
Vem drabbas av EGPA eller Churg-Strauss syndrom?
EGPA, eller Churg-Strauss syndrom, drabbar både kvinnor och män. En del studier tyder på att sjukdomen är något vanligare hos män. EGPA kan drabba individer i alla åldrar, men de flesta som insjuknar är i 30–50-årsåldern. Det är sällsynt att barn eller personer över 65 år får diagnosen.
Enligt europeiska undersökningar insjuknar varje år cirka en till två personer per miljon invånare i EGPA. Förekomsten av sjukdomen uppskattas till 10–15 personer per miljon invånare. I Sverige betyder det att 10–20 personer insjuknar varje år och att 100–150 personer har sjukdomen.
Orsaker till EGPA – Churg-Strauss syndrom
Den exakta orsaken till EGPA är inte känd. De flesta forskare tror att flera olika faktorer, till exempel miljömässiga, immunologiska och genetiska faktorer, spelar en roll i utvecklingen av sjukdomen.
EGPA klassificeras som en autoimmun sjukdom. Autoimmuna sjukdomar uppstår när kroppens naturliga försvar mot “främmande” eller invaderande organismer börjar attackera frisk vävnad av okända anledningar. Antikroppar är proteiner som reagerar med olika smittämnen och aktiverar immunsystemet. I vissa fall reagerar de i stället mot den egna kroppens vävnader och kallas då för autoantikroppar. Drygt en tredjedel av alla med sjukdomen har antikroppar som reagerar mot den egna kroppens vävnader. Forskare vet idag inte vad det är som triggar det onormala immunförsvaret hos individer med EGPA.
Autoantikropparna vid EGPA hör till en grupp som kallas ANCA (anti-neutrofil cytoplasma-antikropp). De är riktade mot enzym i de vita blodkropparna, oftast mot enzymet myeloperoxidas (MPO) och benämns då MPO-ANCA. I enstaka fall är de riktade mot enzymet proteinas-3 (PR3) och benämns då PR3-ANCA. Individer med EGPA som har autoantikropparna MPO-ANCA har oftare symtom från njurarna och perifera nerver. De som har PR3-ANCA har vanligen symtom från lungorna och hjärtat.
De flesta drabbade individer har tidigare diagnostiserad allergi eller astma. Många med sjukdomen har förhöjda nivåer av immunglobulin E (IgE) som kopplas till allergi.
Symtom vid EGPA / Churg-Strauss syndrom
EGPA är en sjukdom som drabbar flera organsystem i kroppen. Symtomen beror alltså på vilken del av kroppen som drabbas av inflammationen. Det är också vanligt med ospecifika sjukdomssymtom som feber, trötthet, svaghet, aptitlöshet, viktminskning, nattliga svettningar, ledvärk och muskelsmärta.
Sjukdomen varierar mycket mellan olika individer när det gäller symtom, svårighetsgrad, varaktighet och debutålder. Eftersom olika organsystem påverkas hos olika drabbade, kommer inte alla symtom att uppstå hos alla individer med EGPA.
Andningsvägarna
De första symtomen brukar vara svårbehandlad astma eller allergiliknande symtom från övre luftvägarna. Det kan vara en nytillkommen astma, eller en tidigare astma som förvärras. Andra vanliga symtom från luftvägarna är till exempel spridda lungblödningar och lungsäcksinflammation (pleurit).
Ibland kan de första symtomen likna allergi med inflammerade slemhinnor i näshålan, nästäppa, rinnsnuva, nysningar och/eller klåda. Återkommande bihåleinflammationer är vanligt.
Nervsystemet
Hos de flesta med sjukdomen påverkas perifera nerver (nerver utanför hjärnan och ryggmärgen). Det ger symtom som domningar, stickningar, smärta och nedsatt muskelstyrka. Vanligast är att händer och fötter drabbas. De nervskador som sjukdomen medför kan bli bestående.
Centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) brukar inte påverkas men stroke samt påverkan på synen förekommer.
Huden
Hudförändringar är vanligt. Det kan vara små röda utslag som beror på hudblödningar, varfyllda blåsor, nässelfeber eller sår. En del har små knutor under huden, så kallade subkutana noduli.
Hjärtat
Hos en del påverkas hjärtat vilket kan leda till allvarliga symtom som hjärtsvikt och rytmrubbningar. Kranskärlen kan bli inflammerade, liksom hjärtats muskulatur, hjärtsäcken och hjärtklaffarna. Symtom associerade med hjärtsjukdomar inkluderar trötthet, andfåddhet, oregelbundna hjärtslag, bröstsmärtor och svimningsepisoder.
Mag-tarmkanalen
Cirka en tredjedel av dem som har EGPA får symtom från buken som smärta och illamående. Symtomen kan bero på att magsäcken och tarmarna är inflammerade. Ibland leder inflammationen till blödningar i magsäcken eller i tarmen med symtom som blodiga kräkningar eller blod i avföringen. Symtomen från buken kan också orsakas av bukhinneinflammation eller inflammation i bukspottkörteln (pankreatit).
Njurarna
Njurarna påverkas hos cirka 15 procent av dem som har sjukdomen, men sällan så allvarligt att det leder till njursvikt. Symtom på njurpåverkan är blod i urinen ,utsöndring av protein i urinen och högt blodtryck. Inflammationen i njurarna leder till glomerulonefrit, ett tillstånd som kännetecknas av inflammation och vävnadsskada i de små blodkärl där blodet ska filtreras när det passerar genom njurarna. Glomerulonefrit resulterar i en försämrad förmåga att ta bort slaggprodukter och vätska från kroppen.
EGPA har tre olika faser
Sjukdomen är uppdelad i tre faser – prodromal, eosinofil och vaskulitisk. Dessa faser behöver inte ske i just den här ordningen, och alla med EGPA kommer inte gå igenom alla tre faserna.
Den prodromala (eller allergiska) fasen kännetecknas av olika allergiska reaktioner och är vanligen den fas som uppstår först. Personer med EGPA lider ofta av allergier, astma och bihålesymtom från och med tonåren och tjugoårsåldern. I den här fasen kan drabbade individer utveckla sent debuterande astma inklusive hosta, väsande andning och andnöd. Prodromala fasen kan vara från månader till många år.
Den eosinofila fasen av EGPA kännetecknas av ackumulering av eosinofila granulocyter i olika vävnader i kroppen samt i blodbanan.
Tredje fasen är känd som den vaskulitiska fasen och kännetecknas av utbredd inflammation i olika blodkärl i kroppen Kronisk vaskulit kan orsaka förträngning av drabbade blodkärl, blockera eller bromsa blodflödet till olika organ i kroppen. Dessutom kan inflammerade blodkärl bli tunna och sköra, och eventuellt spricka. Blodkärlen kan också sträckas ut eller utveckla en utbuktning (aneurysm).
Så ställs diagnosen vid EGPA eller Churg-Strauss syndrom
Det viktigaste för att ställa diagnos är den kliniska bilden med typiska symtom. Eftersom de första symtomen vid EGPA ofta är astma, eller symtom från luftvägarna som liknar allergi, kan sjukdomen vara svår att upptäcka tidigt. Men EGPA kan misstänkas om en tidigare frisk vuxen får astma, allergisk snuva eller återkommande bihåleinflammationer i kombination med andra symtom på vaskulitsjukdom (till exempel hudförändringar, lungförändringar eller annan organpåverkan). Sjukdomen bör också misstänkas om astma återkommer hos en person som varit fri från lungbesvär i flera år, eller när astma förvärras kraftigt.
Diagnosen ställs med hjälp av blodprov som typiskt brukar visa ett ökat antal eosinofila granulocyter. Det finns även andra specifika blodprov som mäter autoantikroppar mot enzym i de vita blodkropparna (MPO-ANCA eller PR3-ANCA). Urinprov ingår också i utredningen, eftersom röda blodkroppar och protein i urinen kan vara ett tecken på njurskada.
Vävnadsprov, så kallad biopsi, kan tas från de organ som bedöms vara påverkade, som till exempel hud, lungor eller njurar. Vid undersökning av vävnadsproverna syns eosinofila granulocyter i vävnad och blodkärl, inflammerade och skadade blodkärl, samt ibland granulom.
Lungornas funktion undersöks med till exempel spirometri. Vid röntgen, datortomografi eller magnetisk resonanstomografi kan det synas lungförändringar. Utredning av hjärtat görs med EKG och eventuellt även ultraljud av hjärtat .
Funktionen hos perifera nerver undersöks med neurografi, som är en mätning av hur nervsignaler leds i nervtrådarna i armar och ben.
Vid symtom från mag-tarmkanalen görs en endoskopi, en undersökning där man med hjälp av en kamera undersöker insidan av magsäck och tarmar. Då syns ofta blödningar eller rodnad av slemhinna.
Behandling
EGPA utreds och behandlas av en reumatolog vid någon av reumatologklinikerna vid universitetssjukhusen. Det är viktigt med regelbundna kontroller och uppföljning under lång tid för att följa sjukdomens utveckling och behandlingens resultat.
I första hand behandlar man med kortison. Till att börja med är dosen hög för att sedan trappas ned successivt. Vid förbättring minskas dosen och behandlingen pågår därefter så länge det finns sjukdomsaktivitet. Vid kvarstående astma kan det vara nödvändigt att fortsätta med en låg dos kortison, antingen i tablettform eller med inhalator.
Vid svårare sjukdomstillstånd som påverkar flera organ, till exempel hjärtat och njurarna, behövs behandling med både kortison och immunhämmande läkemedel. Det kan också behövas om den första kortisonbehandlingen inte varit tillräckligt effektiv. Att komplettera med immunhämmande läkemedel gör också att behovet av kortison minskar och ger en förstärkning av den immunhämmande effekten.
Det finns läkemedel som är antikroppar riktade mot eosinofila granulocyter och mot autoantikropparna MPO-ANCA. Studier pågår också för att utvärdera användningen av intravenösa infusioner med antikroppar (IVIG) som behandling för individer med EGPA som inte svarat tillräckligt bra på behandling med kortison eller andra immunhämmande läkemedel.
Prognos
Prognosen är god. Hos 9 av 10 personer med EGPA leder behandlingen till en varaktig förbättring. Färre än en fjärdedel av de drabbade får återfall och behandlingen brukar då vara samma som vid första insjuknandet. En del med sjukdomen utvecklar en kronisk astma och några kan ha kvar symtom från perifera nerver trots att sjukdomen i övrigt bedöms vara utläkt.
Vid svår hjärtinflammation som leder till hjärtmuskelsjukdom (kardiomyopati) är prognosen sämre eftersom det ofta medför hjärtsvikt. Sjukdomstillståndet är också mer allvarligt vid kärlinflammationer i mag-tarmkanalen som orsakar blödningar eller perforation av tarmen.
För att följa upp behandlingen och upptäcka eventuella biverkningar av läkemedlen behövs en kontinuerlig läkarkontakt. Vid kontrollerna är det viktigt att diskutera hur sjukdomen och behandlingen påverkar arbete, studier och fritid.
