Allt om spasticitet efter stroke – orsak, symtom och behandling  

Stroke – kort om orsak och symptom

Stroke är en propp eller blödning i hjärnan. Varje år drabbas 25 000 – 30 000 personer i Sverige av stroke och 75 procent av dem är 70 år eller äldre. En stroke är ett mycket allvarligt tillstånd och den som drabbas behöver professionell hjälp så snabbt som möjligt. Minuter kan vara avgörande mellan liv och död.

Symtom på stroke är exempelvis plötsliga förlamningar, talsvårigheter, kraftig huvudvärk, illamående och medvetslöshet. Om du misstänker att någon kan ha drabbats av stroke ska du använda det så kallade AKUT-testet och ringa 112.

Vad är spasticitet?

Ordet spasticitet kommer från grekiskans spasmos och betyder krampartad ryckning i en muskel. Cirka var tredje person som insjuknat i stroke drabbas av spasticitet. Varje år får cirka 9 000 personer i Sverige så svår spasticitet att de behöver behandling, men bara 15 procent erbjuds detta idag.

Spasticitet kan även uppstå efter skador på det centrala nervsystemet, exempelvis vid MS, Parkinsons sjukdom eller skada på ryggmärg eller hjärna.

Spasticitet, alltså muskelsammandragningar, stör kroppens motoriska system. Det motoriska systemet styr våra rörelser och gör att vi både med vilja och per automatik kan röra kroppen, exempelvis gå eller vinka. Vid spasticitet leder skadan i det motoriska systemet till spänningar i muskler.  Dessa ökar successivt och det kan leda till långvariga och okontrollerbara muskelsammandragningar som kan hindra rörelse och därmed begränsa funktion.

Idag vet man inte säkert varför sjukdomen utvecklas eller vem som kommer drabbas av spasticitet efter en stroke. Spasticitet utvecklas även olika hos olika personer. En spasticitet som orsakar problem efter stroke innebär ofta stor påverkan på funktion och livskvalitet för den drabbade.

Symptom vid spasticitet

Spasticitet efter stroke kommer ofta med fördröjning och utvecklas gradvis under det första halvåret. Muskelsammandragningarna försvårar eller förhindrar helt kroppens rörelser och utan behandling ökar problematiken i snabb takt.

För en person med spasticitet kan det exempelvis vara mycket svårt och smärtsamt att gå, sträcka ut fingrar från knuten näve eller röra armbågen. Musklerna kan hamna i felställningar som exempelvis en fot som är krummad eller spänd och utsträckt, en böjd armbåge som pressas mot kroppen eller en knuten näve där tummen är på in- eller utsidan. Smärtan och lidandet är ofta stort. Exempel på symptom är:

• Spända och stela muskler
• Kramper, ofta kraftiga
• Felställningar orsakade av muskelspasmer
• Ofrivilliga rörelser
• Smärta
• Svamp, sår och utslag i veck och armbågar som en följd av felställning av kroppen

Diagnostisering vid spasticitet

Muskelspänningar behöver inte vara spasticitet, därför är det viktigt att en diagnostisering sker så snabbt som möjligt. Vid klarlagd spasticitet varierar behovet av behandlingsform beroende på hur långt sjukdomen utvecklats. Ibland räcker träning av muskler och ibland behövs medicinsk behandling, oftast krävs en kombination av båda. En läkare kan tillsammans med en fysioterapeut eller arbetsterapeut diagnostisera och bedöma den enskilda patientens situation och behov av behandling.

Bedömningen görs framför allt med utgångspunkt från smärta och hur spasticiteteten påverkar patientens funktioner. Här ingår exempelvis möjligheter att hantera vardagliga sysslor och själv kunna träna och stretcha för att förhindra ett förvärrat sjukdomsförlopp. Strokepatienter som har behov av behandling för spasticitet kan delas in i tre grupper:

1. Patienter som behöver behandling för att utveckla och återfå förbättrad funktion där spasticitet förhindrar ett aktivt användande av den egna motoriken. Här har patienten mycket att vinna på att bli starkare och behandling kan hjälpa dem att använda sträckmuskler för att till exempel nå fram till rullatorn.
2. Patienter där utvecklingen har stannat av och spasticiteten ger till exempel böjda fingrar och armbåge. Kroppsdelarna blir så tajta i huden att det kan bli sår i exempelvis armhåla eller veck som leder till svamp och infektioner. Här återfinns många av de allra äldsta.
3. Patienter som har ont. Spasticitet kan leda till att man behöver dra och tänja i kroppsdelar vilket leder till svår smärta. Det kan till exempel göra ont att duscha eller vara smärtsamt när vårdpersonal ska hjälpa till att sköta de förlamade delarna.

Behandling vid spasticitet

Vid spasticitet efter stroke kan behandling behövas. Utan behandling blir musklerna korta och stela och till slut är risken stor att de fastnar i krampaktiga och smärtsamma positioner. Med rätt behandling genom rehabilitering och medicinering kan den som är drabbad av spasticitet få kontroll över musklerna och få tillbaka sin livskvalitet.

Träning och stretchning

Träning av muskler och leder är avgörande för att den som har spasticitet ska må bättre och att sjukdomen inte ska försämras. En fysioterapeut hjälper till med träning och visar övningar som stretchar och töjer musklerna på rätt sätt. Träning och stretchning bör göras varje dag.

Muskelavslappnande läkemedel

Träning och stretchning räcker inte alltid som behandling eftersom muskler redan kan vara för spända. Det kan exempelvis handla om en person som inte kan veckla ut sina fingrar och därför inte heller kan börja träna dessa spända muskler. Då är medicinsk behandling i form av injektioner av ett muskelavslappnande läkemedel ett effektivt alternativ. Behandlingen dämpar spänningen i muskeln, lindrar spasticiteteten och ökar rörligheten. I sin tur möjliggör detta träning, stretchning och ökar styrkan.

Läkemedlet injiceras av specialistläkare, ofta på en rehabiliteringsklinik på sjukhus. För att få komma dit behövs en remiss från läkare på vårdcentralen eller från en neurolog. Effekten sitter i cirka tre månader, och under den tiden är det extra viktigt att träna och stretcha. Därefter bedöms om fler injektioner behövs eller om träning och stretchning räcker som behandlingsform.

Socialstyrelsen uppskattar att endast cirka 15procent av personer med spasticitet får behandling med muskelavslappnande läkemedel. Skillnaderna mellan regionerna är stor och andelen patienter som behandlas varierar kraftigt inom landet. Åldersbegränsningar för injektioner varierar också mellan regioner; en del regioner behandlar oavsett ålder medan andra regioner endast behandlar personer i arbetsför ålder.  

Socialstyrelsens riktlinjer

Riktlinjerna för post-strokebehandling uppdaterades av Socialstyrelsen 2018 och injektionsbehandling med muskelavslappnande läkemedel i kombination med fysioterapi har fått högre prioritet jämfört med tidigare riktlinjer. De nya riktlinjerna innebär bland annat att:

• Antalet patienter som ska få spasticitetbehandling i form av injektioner av muskelavslappnande läkemedel bör öka dramatiskt.
• Personal behöver utbildas och det behövs fler spasticitetsmottagningar med bland annat kompetens inom denna behandling i kombination med träningsprogram.
• En uppföljning görs för att se hur riktlinjerna införs och om andelen strokepatienter med spasticitet som får behandlingen verkligen ökar.

Nya rutiner för fortsatt vård efter rehabilitering efter stroke och TIA

Det finns två vårdförlopp framtagna för stroke och TIA som syftar till att skapa en god och jämlik vård. Det första vårdförloppet beskriver behandling och den första akuta fasen. Den andra delen omfattar rehabilitering och uppföljning

Vårdförlopp 2 från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, heter ”Personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp Stroke och TIA – fortsatt vård och rehabilitering” och handlar till stor del om rehabilitering och uppföljning med syfte att vården ska vara personcentrerad, livslång och jämlik.

Personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp stroke och TIA – fortsatt vård och rehabilitering. innebär i korthet:

• Strukturerad uppföljning ska genomföras tre till sex månader efter stroke och därefter årligen. Uppföljning kan utgå från en post-stroke checklista med olika frågor om hur livet har påverkats av stroke och vilka åtgärder som behövs. Checklistan ser till att inga delar tappas bort i uppföljningen.
• Individuell plan och patientkontrakt ska följa patienten i alla vårdkontakter och används för att öka trygghet och delaktighet. Där framgår vem som gör vad, inklusive patienten, vad nästa steg är och hur patienten kan kontakta vården. Patienten ska alltid veta vart hon eller han ska vända sig om det finns frågor eller annat man vill ta upp.
• Multidisciplinärt stroketeam ska ge patienten tillgång till ett helt vårdteam av exempelvis läkare, psykolog och fysioterapeut som samarbetar och ger stöd utifrån alla behov samtidigt.