Hela tiden har jag ätit psykofarmaka. Min fråga är nu hur länge jag skall känna denna psykiska trötthet som gör att jag inte orkar något. Jag har även panikångest och är ofta suicidal. Är det normalt att vara så slut psykiskt efter så många år? Det är mycket frustrerande att aldrig känna att man mår bra. Vad kan jag göra för att få en förändring?
Signaturen “Buffeln” (kvinna 45) beskriver hur hur hon för 10 år sedan blev “utbränd”. Hon är sjukpensionär sedan 2 år:
Skrivet av Hjortsberg…
En utmattningsdepression (som på senare år ofta kallas “utbrändhet” i dagligt tal) kan sitta i under mycket lång tid och kan leda till att du inte kan finna ditt ”tidigare jag”. Ökad stresskänslighet och sårbarhet sitter ofta i under många år efter insjuknandet. Det krävs ofta att du river upp hela din gamla livssituation med “rötterna” för att du skall kunna starta om och hitta ett nytt sätt att leva. Många känner sig misslyckade för att de aldrig blir som de var förr.
Mot detta hjälper inga tabletter i världen, och här kan det vara så att för att komma ur din situation krävs mycket aktiv behandling som du kanske aldrig fått eller blivit erbjuden. För att bli frisk måste du få AKTIV hjälp – inte bara en klapp på huvudet och mediciner. Sök på en psykiatrisk klinik – eller sök andra alternativ – så här får du bara inte ha det!
Den här frågan handlar om:
Liknande frågor
Marianne (63) har en dotter (44 år) och som sedan fyra år vistas på gruppboende för psykiskt sjuka människor:
Jag undrar nu om hennes av läkaren ordinerade dagliga medicinintag är adekvat.
Orolig (kvinna 24) lider av ångest och hypokondri och har också fått blåsproblem:
Jag har ätit en medicin som medförde svårigheter att tömma blåsan. Trots att jag slutade med medicinen kvarstod problemet.
Varför mår jag så dåligt?
Kvinna 21 år har fått tillbaka ett beteende som hon haft tidigare en gång, men som aldrig upplevt förut.
