Jag har många gånger stått och trampat på samma ställe men till slut har jag nått mina gränser. Har jag trott. Så har jag kunnat testa mig fram, tänja på gränserna så att det brister – och där och då har det hänt något nytt och då har jag lyckats rejält.
Det har hänt att jag har fått ”packa upp och packa ner” alldeles för många gånger mellan varven. Just nu har varit en sådan period där jag kanske har tyckt att det har varit jobbigt stundtals. Såhär i efterhand, direkt efter, kan jag ändå se att det fanns syften, orsaker och skäl till att saker och ting blev och är som de är. Det finns en mening med att byta spår.
För att ändra destination i livet har jag gjort många gånger och nu är det dags igen. Jag rör mig i den riktning som jag anser att framtiden finns och tänker inte låta något eller någon stå i vägen. Jag tar mig förbi hinder efter hinder och framförallt vågar jag säga ifrån. Jag vågar bryta de hinder som jag har låtit stå i min väg.
Ibland, för att kunna ändra riktning, måste du bilda dig en helhetsbild över situationen. Förra veckan hade jag så många små projekt på gång att jag knappt såg skogen för alla träden. Där stod jag och funderade så det knakade, tro mig. Då ringer Lilleman och frågar om han får komma och äta. Känner mig tvingad att svara nej varpå han, som ett barn gör, frågar varför. Jag förklarar att mormor har det lite stökigt, för det var så det kändes. Försöker förklara att det inte är så bra att han kommer förbi då utan att jag kan komma till honom, för det behövdes kände jag. När jag sitter där och äter och vi pratar om packning och att resa slår det mig att visst är det skönt att packa ner och ta med sig saker bort, till en annan plats. Där upplevelsen av samma ting kan vara så annorlunda. Jag inser att jag behöver packa ner flera av mina projekt och packa upp dessa på en annan plats för att på så vis se saker ur en annan synvinkel. Våga testa, lära mig nytt och framförallt, upptäcka.
Så, jag bestämde mig för att packa ner mina tankar och ignorera ”hinder”, som med all säkerhet inte ens är några hinder annat än i mitt ibland röriga huvud. Jag fyller mina mentala resväskor till bristningsgränsen men utan att det blir för tungt – jag låter dessa gå på hjul, precis som i verkliga livet. För det är just det jag gör. Jag och Lilleman har packat våra väskor, simpuffar, leksaker, badkläder, förhoppningar och förväntningar.
För nu drar vi till en annan plats. Vi åker för tredje året i rad till Cypern där vi kan vara tillsammans, ta dagen som den kommer och skapa oss härliga minnen som vi kan blicka tillbaka på. Cypern, denna älskade ö som har kommit att betyda så mycket för mig och även för Lilleman. En annan plats att andas på och packa upp på.
Jag fortsätter min livsresa med öppet sinne, jag ser på livet och dess, ibland svåra, utmaningar med acceptans och tillit. Jag konstaterar att livet det blev precis som det ska vara. För det kan inte vara på något annat vis. Sedan packar jag med mig allting in i framtiden där allting är möjligt. Precis som för Lilleman som den här gången hoppas att han, när vi lämnar Cypern, kan simma.
Och visst kan vi lära oss, bara vi försöker. Behöver du hjälp att packa om och resa vidare i ditt liv hjälper jag gärna till och kommer med råd, tips och ett lyssnande öra. Snart lyfter planet och jag är åter hemma i Sverige med min häftiga utmaning att packa om livets stora resväska till den destination jag ska till, här och nu.
Kram och kärlek!
Mia
