Ange ditt sökord

Bukfetma, insulinresistens, blodfettrubbningar, ärftlighet, högt blodtryck och kronisk stress är några av de viktigaste faktorerna bakom syndromet. Foto: Shutterstock

Bukfetma, insulinresistens, blodfettrubbningar, ärftlighet, högt blodtryck och kronisk stress är några av de viktigaste faktorerna bakom syndromet. Foto: Shutterstock

Metabola syndromet – med fokus på ny forskning och behandling

Metabola syndromet (MetS) är en del sammanhängande faktorer som ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2 och död. Bukfetma, insulinresistens, blodfettrubbningar, ärftlighet, högt blodtryck och kronisk stress är några av de viktigaste faktorerna bakom syndromet.

Annons:

Att förbättra sin livsstil i form av att göra bra val när det gäller kosten och att röra på sig dagligen, minskar riskerna för sjukdom.

Beskrevs första gången 1923

Metabola syndromet (MetS) beskrevs första gången av överläkare Eskil Kylin i Jönköping redan 1923. Under de senaste 25 åren har man uppmärksammat olika riskfaktorer för diabetes och hjärt-kärlsjukdom – bukfetma, nedsatt glukostolerans (ger förhöjda blodsockervärden/förstadie till diabetes), höga blodfetter, och högt blodtryck döptes till den ”dödliga kvartetten”.  

Olika medicinska organisationer har definierat begreppet och gränserna för laboratorievärden något olika och den senaste internationella definitionen är från 2005. Under senare år har forskningen varit inriktad på MetS som ett tillstånd av kronisk låggradig inflammation som en konsekvens av samspel mellan ett stort antal ärftliga och miljömässiga faktorer.

Väsentlig och tilltagande utmaning

Metabola syndromet är en väsentlig och tilltagande utmaning för hela världen med ökad spridning till följd av överskott av energiintag, ökande fetma och stillasittande livsstil.  MetS ökar risken för många sjukdomar: 

  • fem gånger högre risk att utveckla typ 2 diabetes 
  • dubbelt så hög risk att få hjärt-kärlsjukdom inom fem till tio år
  • två till fyra gånger ökad risk att få stroke
  • risken för hjärtinfarkt ökar med tre till fyra gånger
  • dubbelt så hög risk att dö utan hänsyn till tidigare sjukhistoria
  • ger den högsta risken för en patient att få en åderförfettningsrelaterad sjukdom eller död

Tillståndet varierar mellan 10 till 85 procent i befolkningar över världen och i genomsnitt har ungefär 25 procent av världens befolkning syndromet. Frekvensen ökar med grad av övervikt och med stigande ålder. Sålunda ökar andelen individer med MetS med 45 procent om man får 2.25 kilo viktuppgång under 15 års tid. En ökning av midjeomfånget med elva centimeter ökar risken för MetS med 80 procent under fem års tid. I Sverige räknar vi nu med att halva befolkningen är överviktig och hos 60-åringar har runt 30 procent av männen och 15 procent av kvinnorna metabola syndromet.

Biologin bakom metabola syndromet

De senaste årens forskning för att förstå biologin bakom metabola syndromet har varit mycket inriktad mot de inflammatoriska dragen i syndromet och samspelet i biologin. Nedan följer en summarisk presentation av den aktuella forskningens inriktning.

Fetma. Fetma är grundstenen i diagnosen och den oroväckande ökningen av fetma anses ha sin grund i ökad konsumtion av billig kalorität föda och minskad fysisk aktivitet. Den moderna forskningen har visat att fettcellerna har förmågan att utsöndra flera olika substanser, som är biologiskt aktiva och driver på den inflammatoriska processen. Detta påverkar starkt insulinkänsligheten (dålig insulinkänslighet ökar risken för övervikt) och flera andra processer som accelererar åderförfettningsprocessen. Fettcellen betraktas numera som kroppens största endokrina organ.

Insulin är ett hormon som tillverkas i bukspottkörteln. Det behövs för att socker, glukos, som finns i blodet ska kunna tas upp av kroppens celler. Om man får typ 2-diabetes har kroppens celler blivit mindre känsliga för insulin, och det insulin som kroppen producerar räcker inte till.

FFA. Fria fettsyror kommer från överkroppens underhudsfett och visar sig bidra starkt till leverförfettning och till insulinresistens (förstadie till diabetes typ 2) i skelettmuskulatur och har också visats försämra betacellsfunktionen i bukspottkörteln och därmed minska insulinproduktionen.

TNFalfa. Tumor necrosis factor minskar insulinkänsligheten i fettceller och är kopplat till ökad kroppsvikt och triglycerider och påverkar i övrigt också blodfetterna negativt.

CRP. Höjda nivåer i blodet av C-reaktivt protein är förenat med ökat midjeomfång, insulinresistens, högt BMI och höjt blodsocker. CRP har visats sig kunna förutsäga kardiovaskulära insjuknande helt oberoende av allt annat.

Interleukin-6. Denna substans kommer från fettväv och från skelettmuskel hos människan men finns också i hjärnan där den kontrollerar aptit och energiintag i hypothalamus delen. Substansen är kopplad till ökat BMI, fasteinsulin och utvecklandet av diabetes typ 2.

PAI-1. Plasminogen aktivator inhibitor hämmar plasminogen aktivatorn och markerar en försämrad fibrinolys och aterotrombosutveckling (blodproppar). Substansen är ökad hos individer med bukfetma och vid inflammatoriska tillstånd och ökar risken att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar.

Adiponectin. Adiponectin reglerar ämnesomsättningen för blodfetter och blodsocker, ökar insulinkänsligheten, reglerar födointag och skyddar mot kronisk inflammation. Vidare har den en multifaktoriell anti-aterogen aktivitet (minskad risk för blodproppar). Adiponectin kan alltså betraktas som skyddande mot metabola syndromets effekter.  Utsöndringen regleras delvis av TNF-alfa. 

Leptin. Substansen leptin reglerar känslan av mättnad och energiintaget. Nivåerna av leptin i blodet stiger när man utvecklar fetma och sjunker vid viktförlust. Leptinet styr via hypothalamus och hjärnstammen och signalerna hit styr sen mättnadskänsla och energiförbrukningen. De flesta överviktiga har resistens mot leptin som uppfattas vara en fundamental del i sjukdomsbilden vid övervikt och fetma. Leptin har visats ha flera andra effekter och hyperleptinemi (för mycket leptin) betraktas som en oberoende riskfaktor för utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom.

Försämrad ämnesomsättning av glukos

Insulinresistens ger en försämrad ämnesomsättning av glukos, som då blir för högt i blodet. Den bidrar också till att fettsyrorna i levern ökar och att det därför blir förhöjda nivåer i blodet (över 1.7 mmol/l). Hyperglykemi (högt blodsocker) och hyperinsulinemi (höga insulinnivåer) aktiverar renin-angiotensin systemet som leder till högt blodtryck (över 140/90 mmHg).

Ärftlighet. Det finns flera hypoteser om hur generna som tidigare varit anpassade för att maximera energiupplagringen under perioder av dålig tillgång till föda skulle finnas kvar och nu istället medverka till uppkomsten av metabola syndromet.

Stress. En kronisk överutsöndring av olika ämnen som utsöndras vid stress, exempelvis kortisol, har visats leda till ansamling av bukfett hos individer med en ärftlig predisposition för detta. Det ger också ökad produktion av insulin, ökad bukfetma, blodfettrubbningar, högt blodtryck och typ 2 diabetes, sålunda allt som behövs för att utveckla metabolt syndrom.

Målet med behandling är att minska riskerna för sjukdom både på kort och lång sikt. Det finns ingen behandling som riktar sig mot hela metabola syndromet på en gång utan behandlingen riktar sig mot enskilda komponenter. Det gäller sålunda att för varje patient hitta en långvarig hållbar strategi för livsstilsförändringar, långt innan man börjar behandla med läkemedel eller överviktskirurgi. De tre hörnstenarna som förebygger metabola syndromet och som är första behandlingsalternativen är:

Viktminskning

För viktminskning finns det fyra metoder; kalorirestriktion (cirka 500 kcal/dygn), ökad fysisk aktivitet, beteendemodifiering och för vissa patienter läkemedel eller viktreducerande kirurgi. En viktförlust på så lite som fem till tio procent har stor biologisk betydelse. Personer som kombinerar kalorirestriktion med ökad fysisk aktivitet (30 minuters rask promenad minst fem gånger i veckan) kan förvänta sig fem till tio procents viktreduktion inom fyra till sex månader.

Det är viktigt att påpeka att det är oerhört väsentligt även att enbart förhindra fortsatt viktuppgång. Det är trösterikt att kalorireduktion och ökad fysisk aktivitet kan sänka blodtrycket, förbättra blodfetterna och förbättra insulinresistensen, även om man inte minskar i kroppsvikt. 

Kost

Den effektiva och hälsosamma metoden för viktminskning är att minska energiintaget med 500 till 1000 kcal per dag. Att minska saltintaget är viktigt och enbart det ensamt minskar risken för insjuknande i hjärt-kärlsjukdom. Mycket forskning har ägnats kostens innehåll men det viktiga är att åstadkomma minskning av energiintaget och metodiken för att nå detta är helt underordnad. Många glömmer bort att drycker (läsk, saft, alkohol) också innehåller kalorier.

Ett realistiskt mål är att minska kroppsvikten med sju till tio procent under en period på sex till tolv månader.

Fysisk aktivitet

Individer som har mindre än 150 minuters fysisk aktivitet per vecka definieras som stillasittande och har dubbelt ökad risk för att utveckla metabola syndromet, än de som är mer aktiva. Den fysiska aktiviteten som rekommenderas är en praktiskt genomförbar, regelbunden och medelhög fysisk aktivitet med ett minimum av 30 minuter per dag. Det kan vara rask promenad, hushålls- eller trädgårdsarbete eller exempelvis cykling, golf eller simning.

Effekten av fysisk aktivitet för att minska insulinresistensen sitter i ungefär 24 till 48 timmar.

Ökar risken för hjärt-kärlsjukdom

Metabola syndromet ökar väsentligt risken att insjukna i hjärt-kärlsjukdom, typ 2 diabetes och död, totalt sett. Livsstilsförändring är den grundläggande behandlingen och den viktigaste förebyggande åtgärden. 

  • Modern livsstilsförändring kombinerar rekommendationer för kost och fysisk aktivitet med beteendeförändringar. Läkemedel och kirurgi kan övervägas om dessa åtgärder är otillräckliga. 
  • Kostförändringar skall vara inriktade mot ett lågt intag av mättat och totalt fett, minskad konsumtion av socker och högt glykemiskt index produkter, och ökat intag av frukt, grönsaker och fiberhaltiga varor. 

Den fysiska aktiviteten bör vara ett dagligt minimum av 30 minuters aktivitet av medelhög intensitet. Nyligen har föreslagits att låg volym av hög intensitetsträning (HIT) i intervaller skulle vara en effektiv och praktisk väg för att förbättra den fysiska konditionen. Metoden innebär fyra till sex 30-sekunders maximal ansträngning, åtskilda av fyra minuters återhämtning under totalt två till tre minuters intensiv fysisk aktivitet. Syrgasupptaget förbättrades moderat hos icke-atletiska män och möjligen hos stillasittande män och aktiva men icke-atletiska kvinnor. Effekten på atletiska män var osäker. Jämförelsen mellan HIT och uthållighetsträning var osäker. Mer forskning behövs för att klargöra effekterna av hög intensitetsträning, även om det visats måttliga effekter. 

 

Annons:

Referenser: 1. Kaur J. A comprehensive review on metabolic syndrome. Cardiology research and Practice. 2014; vol 2014, Article ID 943162, 21 pages. 2. Weston M, Taylor KL, Batterham AM, Hopkins WG. Effects of low-volume high-intensity interval training (HIT) on fitness in adults: a meta-analysis of controlled and non-controlled trials. Sports Med. Published online 18 april 2014.

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Vad vill du göra?

Välkommen till Doktorn!

Gratis nyhetsbrev

Få senaste hälsonyheterna från DOKTORN.com direkt i din inkorg.