Medicinhistoria: Florence Nightingale – en pionjär för modern sjukvård

Medicinhistoria: Florence Nightingale – en pionjär för modern sjukvård

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Florence Nightingale var en av pionjärerna för modern sjukvård. Hon ville reformera den brittiska sjukvården och utmanade gränserna för vad en kvinna fick göra. 

I historieskrivningen har hon endast ryktet om att vara en räddande ängel för soldaterna i Krimkriget. I själva verket är hennes storhet mer att vara konstruktör för modern sjuvård och grundläggare för utformningen av sjuksköterskeyrket.

Ville bli sjuksköterska mot familjens förtret 

Florence Nightingale, 1820-1910, tillhörde en förmögen engelsk överklassfamilj, William och Fanny Nightingale, med visst politiskt inflytande, fadern var medlem i whigpartiet – motståndare till slaveriet, religiös fritänkare och politiskt liberal. Föräldrarna hade rest runt i två år på sin ”smekmånad” i Europa och var ett slag boende i Italien och hon föddes i Florens och fick namnet av denna stad. Hennes syster hade för övrigt fötts ett år tidigare och fick namnet Parthenope (grekiska namnet för Neapel). 1837 vid sjutton års ålder säger sig Florence ha fått ”ett kall av Gud – en livsuppgift att göra hans jobb”. Hon hade läshuvud och en brinnande vetgirighet och drömde om att klä ut sig till man och i smyg börja studera vid Cambridge eller Oxford. 

Florence stod sin far nära och han tog ansvaret för hennes utbildning och lärde henne grekiska, latin, franska, tyska, italienska, historia, filosofi och matematik. När hon så småningom vid 25 års ålder, 1845, talade om sitt fasta beslut att bli sjuksköterska mötte hon hårdnackat motstånd från familjen, särskilt från modern som hade helt andra planer för sin dotter. Modern sägs ha varit en dominerande kvinna, med mycket välgörenhetsarbete, men med enda målet att få Florence bortgift med en bra man och modern blev därför mycket upprörd när dottern tackade nej till ett bra giftermålsanbud. 

På den tiden var det högst opassande för en ung dam av fin familj att ägna sig åt sjuksköterskeyrket, utanför de kyrkliga ordnarnas hägn. Yrket förknippades med alkoholism, lortighet och prostitution och föräldrarna vägrade gå med på hennes beslut. Florence var emellertid oböjlig i sitt beslut och började bedriva studier i en miljö som var rik på praktiska exempel, nämligen Londons slumkvarter. Hon reste också omkring till olika sjukhus i England och försökte lära sig allt om sjukvårdsorganisation. 1847 bröt Florence ihop efter ytterligare ett frieri och begav sig till Rom med familjevänner. Där träffade hon Sidney Herbert, en ung aristokrat och politiker (senare krigsminister), med hans fru och de blev djupa vänner och han kom ju senare i livet (se nedan) att ha stor betydelse för Florence liv. Hon reste också till Barmhärtighetssystrarna i Paris och till diakonissanstalten i Kaiserwerth (se nedan), där hon 1850 utbildades under 3 månaders tid. 1853 började hon arbeta på Ståndsdamernas sjukhus, som låg vid läkarnas gata i London, Harley Street. Vid denna tid gav Florence fader upp kampen om hennes yrkesval och han erbjöd henne ett årligt underhåll.

Blev känd som ”damen med lampan”

Vid Krimkrigets utbrott fick Florence Nightingale, 1854, engelska regeringens uppdrag att övervaka introduktionen av kvinnliga vårdare vid de allierades militära bassjukhus i Skutari, en stadsdel i Konstantinopel (Istanbul) på den asiatiska sidan av Bosporen. Den engelske krigsministern Sidney Herbert (1810-1861) kände Florence privat (se ovan). Vid tiden för uppdraget jobbade hon med att hjälpa de koleradrabbade i Londons fattigkvarter, där en stor epidemi av kolera brutit ut.

Den 4 november 1854 anlände Florence tillsammans med 38 nunnor och sköterskor till sjukhuset i Skutari. Krigsmakten hade tidigare skickat ut pensionärer från Chelsea som sjukvårdare men dessa krävde själva vård vid ankomsten. Hon var inte särskilt välkommen till sjukhuset av läkarna men 10 dagar senare anlände en transport av sårade från slaktningen vid Balaklava och sköterskorna blev fullt sysselsatta. Redan fem dagar efter Florence ankomst till Skutari rapporterades i engelsk press att de engelska soldaterna grät vid synen av de väna kvinnorna från hemlandet som anlänt för att vårda dem. Artiklar (24 febr. 1855 i Illustrated London News) skrevs också om en ung ensam kvinna i en dunkel korridor som lös upp sitt eget lugna ansikte och de plågade kropparna på britsarna runt omkring sig med en oljelampa i sin högra hand – myten om Florence Nightingale som ”Damen med lampan”. I själva verket arbetade Florence mindre och mindre själv med de sjuka utan ägnade all kraft åt att organisera sjukvården och komma åt de sanitära missförhållandena.

Förbättrade de sanitära förhållandena i Skutari 

Det väldiga sjukhuskomplexet i Skutari hade ohyggliga förhållanden. En sanitetskommission upptäckte dessutom att sjukhuset var byggt ovanpå en gigantisk avloppsbrunn. Större delen av sjukhuset var endast baracker, som turkiska armén lånat ut och som ”voro mer ägnade att öka än att minska de sjukas lidanden”. Förbandsmaterial, tvättmedel, sängkläder, belysning och allt saknades för de tio tusen sårade som vårdades där. Salarna var överfulla och ofta låg det två i samma säng och en del även på golvet på sin blodiga soldatkappa. De engelska soldaterna var legosoldater och fick lön också om de sårades och låg på sjukhus, dock inte om de blev sjuka, till exempel fick kolera, utan då miste de lönen. Florence lyckades ändra även på detta så att de fick lön även vid sjukdom och hjälpte soldaterna att skriva hem till sina anhöriga och skicka pengar till dem. Florence förbättrade de sanitära förhållandena och minskade dödligheten bland de sårade till mindre än hälften av vad den tidigare varit (50-60 procent).

Grundande utbildning endast för kvinnor

1836 inrättade Theodor Fliedner och hans hustru en diakonissanstalt med sjukhus och skola för diakonissor i Kaiserwerth (nära Dusseldorf) som skulle vara en evangelisk orden till skillnad från de talrika katolska. Ur denna stiftelse växte så småningom upp diakonissinstitution som omfattar hela världen. Den 24 juni 1860 grundade Florence Nightingale vid St Thomas Hospital i London ” Nightingale School for Nurses”, för pengar från en fond som hennes vänner och krigsveteraner hade startat, och som utgör den egentliga början till en rationell sjuksköterskeutbildning. Florence ville att utbildningen skulle vara religiöst obunden och endast öppen för kvinnor – vilket ju var minst sagt uppseendeväckande på 1860-talet. Denna händelse kan utan vidare anses vara av minst lika stor betydelse för sjukvårdens utveckling som andra framsteg vid denna tid (narkosens införande, Pasteurs och Kochs upptäckter, Listers antiseptik m.m.).

Betydande arbete för den moderna sjukvården 

Florence kom tillbaka till England den 8 augusti 1856. Vid hemkomsten blev hon krigsministeriets främste rådgivare i frågor om arméns hälso- och sjukvård. 1858 publicerade hon en liten bok ”Notes on nursing, what it is and what it is not” (Anteckningar om sjukvård, vad den är och vad den inte är) som blev mycket populär och fick ges ut i en ny upplaga och den såldes i totalt flera miljoner exemplar. Den var under lång tid grundläggande för utbildningen av sjuksköterskor. Hennes huvudverk var ”Notes on Matters affecting the Health, Efficiency and Hospital Administration of the British Army”, en volym på 800 sidor som bildade grundvalen för det genomgripande reformarbetet av Army Medical Department. Hennes ”Notes on hospital”, 1859, blev för lång tid bestämmande för sjukhusarkitektur. 1862 publicerade hon ”Observations” som handlade om de sanitära problemen i Indien. Dessutom grundade hon sjukhus för barnaföderskor, baracker för gifta soldater, sjukhus för svagsinta och för fattiga med mera. I de kungliga kommissioner som tillsattes på initiativ av Florence kunde hon som kvinna inte få säte och stämma men ledamöterna överöstes med hennes promemorior. Florence visade sig så gott som aldrig offentligt och levde i största tillbakadragenhet, men in i sena ålderdomen hade hon en intensiv aktivitet från sitt skrivbord.

En kort tid (1861) efter hemkomsten insjuknade hon själv i en svår infektion som ledde till att hon var sjuklig i 30 års tid och blev så dålig att hon miste förmågan att gå och fick bäras omkring i hemmet under sex års tid. 1895 blev hon dessutom blind och behövde själv heltids sjukvård och från 1896 var hon helt invalidiserad och sängliggande. Florence avled vid 90 år ålder den 13 augusti 1910.

Fakta Krimkriget

Krimkriget, 1853-1856, det första moderna kriget, är ur flera synpunkter märkligt i krigshistorien. Det utgjorde ett slags generalrepetition för den moderna tekniska krigföringen som sedan skulle nå oanade höjder i två världskrig. Bland annat användes minor för första gången. Upprinnelsen var att Ryssland genomförde en rad fälttåg mot Turkiet (ännu osmanskt) och försökte tränga ner mot Balkan. Ryska flottan började sänka osmanska fartyg i Svarta Havet och då skyndade fransk-brittiska krigsfartyg till för att skydda turkarna. 

I mars 1854 förklarade de båda europeiska stormakterna krig mot Ryssland och landsatte trupper på Krimhalvön och belägrade Sevastopol, i sydvästra hörnet på Krim. Ryssland hade ett numerärt övertag med 880 000 man, varav hälften stupade, mot de allierades 593 000 man varav 28 procen t stupade. Ryssland gav upp Sevastopol i september 1855. Fred slöts den 30 mars 1856 i Paris då Ryssland förbjöds att ha militär närvaro och verksamhet i Svarta Havet och på Åland.

Krimkriget är också berömt för Lord Tennysons (1809-1892) dikt om Lätta brigadens ödesdigra anfall i slaget vid Balaklava (sydligaste spetsen på Krim). ”…ryssar, kosacker vek likt sparvar för hök, hovöverdundrande, så red de tillbaka men ej alla de sex hundra”. 118 brittiska soldater stupade och 127 sårades. Krimkriget är historiskt också för berömmelsen över den humanitära verksamheten under kriget på initiativ av en strålande och odödlig kvinnogestalt.

 

Veckans fråga

Har du någon gång gått i psykoterapi?

Nyhetsbrev

E-postadress