Ange ditt sökord

Krönika: Jag tänker ofta på Jesper

Krönika: Jag tänker ofta på Jesper

Kropp...säger vi och alla förstår vad vi menar. Själ...säger vi och genast blir det litet tyst och generat. Det är som om varje gång man säger ordet själ… börjar de flesta tänka efter var den sitter. Kropp… och själ… hänger ihop säger vi då för att på något sätt få problemet ur världen. Och alla håller med.

Annons:

– Visst hänger kropp och själ ihop… men när det gäller att leva efter den filosofin blir det genast lite knepigare. Vi vet att ibland när det gör ont i själen så går det rakt ut i kroppen. Vi är olyckliga, deppade och sönderstressade men när vi går till doktorn säger vi inte det. Vi säger istället att vi har ont i magen, ont i ryggen, migrän, ledvärk och att vi inte sover på nätterna. De flesta talar sanning. Det är i kroppen det gör ont. Och visst är det mycket lättare att klaga på magen än att börja försöka förklara hur det känns i själen, hjärtat och känslorna.

– Det kanske är stress, mumlar en del litet vagt och hoppas att doktorn ska ställa både den inre och den yttre klockan rätt. Det är oftast svårt att tala om sina innersta känslor och mycket enklare att tala om en kroppsdel. Att bryta ett ben är okay – men det är inte populärt att bryta samman – psykiskt. Tänk om det smittar…

Oförlösta känslor

Många filosofer har försökt utreda det finmaskiga sambandet mellan kropp och själ och en fransk forskare framlade redan vid sekelskiftet teorin att vi skulle kunna bota varje sjukdom genom att tala till våra känslor och vårt undermedvetna. Om man till exempel drabbas av svår huvudvärk är det visserligen huvudet det gör ont i – men värken kommer från en oförlöst känsla.

Man skulle enkelt kunna uttrycka det så att de känslor vi inte orkar ta hand om eller bearbeta går baklänges in i vår kropp. Och när oförlösta känslor smyger sig in bakvägen till vår kropp är de lika farliga som baciller och bakterier. Och inga antibiotika biter på dem.

Magen till exempel, blir lätt ett centrum för gamla oförrätter, besvikelser, förtryck, orättvisa och elakhet som drabbar oss. I magen kan vi gömma skrämmande känslor från barndomen när ingen såg oss, förnedrade oss eller tryckte ner oss så att det kändes som om vi inte var värda någonting alls. Allt som har sårat oss lägger vi gärna in i magen som naturligtvis inte förstår någonting, dukar under för allt tryck och börjar göra allmänt ont.

Kritiska mot oss själva

– Äsch, det går nog snart över, tänker vi och tar en tablett som hjälper mot kramper, syra och det där obehagliga suget som känns som om det svider och bränner. Vi brinner upp inifrån. Tabletten hjälper visserligen för stunden men så länge vi inte orkar möta och reda ut alla de känslor som gått bakvägen in i vår kropp och våra organ kommer vi att fortsätta att känna oss sjuka.

Så länge vi tror att det är tecken på styrka att bita ihop tänderna och orka, orka, orka… Man är dödstrött, utmattad, utbränd och väldigt nära den där tunga gråa väggen men man ska ändå orka. Och om man inte orkar så måste man skämmas, känna sig allmänt värdelös, tappa självrespekten och så är karusellen av farliga känslor igång igen. Farliga känslor – därför att de inte är trevliga och socialt accepterade.

Återigen borstar vi bort det otrevliga och skrämmande. In under mattan och när inte det hjälper – baklänges in i kroppen. En del går längre än så. De vägrar ta in någonting överhuvudtaget som inte är trevligt, positivt och problemfritt. De sticker inte ens huvudet i busken eller sanden. De låtsas som om allting är jättebra. De låtsas som om ingenting har hänt!

Jesper

Så gjorde Jesper när hela hans värld egentligen rasade ihop. Jesper var den glade, rolige och envise. Den som allting gick bra för och som fixade allt. Han var begåvad, charmig och musikalisk. Spelade piano på alla fester och visste inte hur man stavade till ordet problem. Jesper log med sina sprakande sommarblåa ögon och drog med sig alla i sin entusiasm.

När hans mamma dog plötsligt och oväntat sade han först att hon var bortrest. Det var som om han inte orkade ta in hela den tragiska händelsen. Sorg fanns det inte tid för och snart skulle hans mamma komma hem från sin långa resa. Strax efteråt gifte han sig med Lisa som verkade passa honom perfekt. Också hon glad och utåtriktad. Stort strålande sommarbröllop och snart en liten son som blev hans ögonsten. Jesper strålade av lycka.

En dag ringde Jesper och lät plötsligt inte alls som Jesper. Lisa hade lämnat honom och tagit med sig sonen. Hon hade redan flyttat ihop med en annan. Den andre mannen hade funnits med i bilden nästan sedan bröllopet och Lisa hade antytt att sonen som Jesper avgudade inte var hans. Jesper lät förkrossad och fullständigt deprimerad. Men bara i ett par dygn. Återigen låtsades han som om ingenting hade hänt!

– Du måste prata om det här, sade alla vännerna. Du måste gå till en läkare eller en psykolog.

Ropet på hjälp

Men än en gång gick det inte att nå honom. Det var som om alltihop inte hade hänt. Jesper bet ihop tänderna, sålde det gamla huset och flyttade strax ihop med en ny kvinna som han knappt kände. Han jobbade hårdare än någonsin och på kompisarnas fester var han återigen den glade, den rolige – den sorglöse clownen som underhöll alla.

– Jesper, så här går det inte, sade alla vi som brydde oss. Vi som såg det nya spända ansiktet, de sommarblåa ögonen som allt oftare var mörka av behärskad smärta. Ropet på hjälp som kvävdes i ännu ett jobb, ännu en fest och ännu ett skratt som fastnade i halsen och övergick i falsett utan att han själv märkte det. Vi såg också hur han magrade och blev allt blekare. Men Jesper bara viftade bort det hela och försäkrade alla:

– Det är inget fel på mig. Jag mår jättebra. Jag har kommit över Lisa och allt det gamla för längesen. Bara man håller igång och jobbar blir allting bra till slut. Oro er inte för mig. Och Jesper som inte vågade visa smärta och sorg gick vidare och bet ihop tänderna allt hårdare.

Hemskt besked

Tidigt en morgon ringde hans bror. Vi förstod alla att någonting hade hänt. De hade hittat Jespers bil ute på en strand nedanför hans sommarställe. Först trodde man att han hade somnat vid ratten. Han satt fullt påklädd framåtlutad över ratten. När polisen bröt upp de låsta dörrarna var han redan död. Ute var det gryning och solen höll på att gå upp över havet. Polisen kunde inte säga om det var självmord eller en hjärtattack.

Begravningen i den lilla vita kyrkan fylldes av alla vänner och släktingar som älskade Jesper och hans glada person. Även Lisa kom. På armen höll hon den lille sonen som märkligt nog var en kopia av Jesper. Samma blåa ögon och samma leende. Men det fick Jesper aldrig veta. Jesper ville inte tala om problem eller sitt innersta. Han klippte av och gick vidare.

Jag tänker ofta på Jesper. Att ingen kunde hjälpa honom. Att ingen kunde bryta sönder hans skal av glädje. Desperat glädje…

 

Annons:

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Vad vill du göra?

Välkommen till Doktorn!