Ange ditt sökord

Annons:
Krönika: Doktorn nu och då

Krönika: Doktorn nu och då

Ibland tänker jag på hur det var att gå till doktorn när jag var barn. Vi sade ”Doktorn” men egentligen var det som att möta gud fader själv. Läkaren stod högt i kurs och det han eller hon (det var nästan bara män då) sade var kungsord huggna i granit.

Annons:

Respekten för doktorn var enorm och sade doktorn att man skulle ta sin medicin tre gånger om dagen så lades hela livet om för att passa medicinen och inte tvärtom.

Annorlunda förr i tiden

Det var spännande och synnerligen märkvärdigt att gå till doktorn när jag var barn. Man styrdes ut i högtidliga finkläder och fick stränga instruktioner om att hälsa artigt och niga. Först fick man vänta länge i ett stort och högtidligt väntrum. Väntrummet var heligt och påminde nästan om en gudstjänst i kyrkan. Ingen sade ett ord och alla ögon följde de hårdstärkta systrarnas vadlånga kjolar som frasade runt på parketten. Alla läste de lungsjukas tidning under tystnad.

Väl inne hos doktorn blev det ännu mer högtidligt och slutligen fick man en klapp på huvudet av doktorn som lät som Sven Jerring, såg ut som Gustav V och som från sina enorma höjder lät meddela min mormor som eskorterat mig:

– Sanna mina ord, flickan är kärnfrisk och har ett gott läshuvud. Både min mormor och jag levde länge på de orden. Doktorn hade ju sagt det.

Såg hela människan

Min barndoms doktorer var alla snälla, farbroderliga, vithåriga och mycket myndiga. De var oerhört respektingivande och både såg och behandlade hela människan. Här var det inte fråga om att behandla en tå, en galla, en mage – eller ett hjärta. Min barndoms doktor såg patienten som en människa – och människan som en helhet.

Han frågade om vanor och ovanor, släktingar, utbildning och arbete och han visste vem som sov gott om nätterna och vem som låg och vred sig i vargtimmen och våndades. Men det jag kanske minns bäst var att gårdagens doktor alltid var koncentrerad på hälsan och tillfrisknandet. Han sökte det friska i symptomen och gallrade bland allt gnäll och alla krämpor som en skicklig trädgårdsmästare som visste precis om det bara var banalt ogräs eller sjuka rötter – om kärnan var anfäktad eller ej.

Alla lydde doktorn

Han såg igenom dig med glasklar och erfaren blick och ställde klockan rätt. Diagnosen var det viktiga eftersom gårdagens doktor inte kunde skicka dig till ett labb och ta ett par dussin prover först och ställa diagnosen sen. Dessutom hade han en stark och övertygad tro på kroppens självläkande förmåga och väldigt ofta rekommenderades patienterna i första omgången vila, ta stärkande promenader och låta bli att dricka kaffe i 14 dagar!

Kaffet var ständigt på tapeten och ansågs nästan lika farligt då som rökningen idag. Att sluta dricka kaffe botade det mesta och de flesta… Och eftersom doktorn hade sagt och förbjudit kaffedrickning lydde alla.

När jag var barn löd man sin doktor och doktorn lade sig i ens liv och leverne. Han läxade upp sina patienter ibland och han läste lusen av dem om det behövdes. Han talade om vad de skulle äta och vad de inte skulle dricka och tillsammans tog man ansvar för sitt liv och sina sjukdomar. Det gjorde att min barndom var full av medicinska övervakare – men att man också kände att han brydde sig.

Docktorn brydde sig och engagerade sig personligen i ditt tillfrisknande. Om doktorn sade att det onda skulle vara över på tre dagar så stämde det ofta på öret och timmen. Doktorn hade ju sagt det. Inte bara patienten lydde doktorn – utan även kroppen!

Kände av chocken

Själv minns jag när jag som tonåring red iväg på en häst som var alldeles för stor och vild och jag blev hängande i ena stigbygeln och den skenande hästen trampade till på foten. Ingenting blev brutet men foten läkte sakta trots att alla röntgenplåtar visade att allt var okay.

Det blev många turer till den myndige doktorn men den här gången lydde varken patienten eller foten. Det gjorde ständigt ont, foten ville vika sig och jag blev mer och mer fixerad vid det onda. Då tog den vithårige, auktoritäre doktorn till orda och han skrädde inte orden:

– Nu är det så att din fot är fullkomligt frisk och har läkt ihop fullständigt efter olyckan. Det du känner av är chocken efter själva händelsen och den ska du inte placera i foten. Nu får vi sluta upp att tramsa och inbilla oss en massa. Var glad att allting gick så bra istället, det kunde ha slutat mycket värre…

Sen spände han sina kungsblå, stränga – men ändå milda gammelmansögon i mig och förkunnade från sin predikstol:

– Du är fullt frisk. Din fot är lika normal som före olyckan – och nu ska du börja röra dig helt normalt. Varje gång du tycker att det gör ont – påminn dig själv om vad jag har sagt… du är fullt frisk.

– Tack snälla doktorn, mumlade jag och så flög det ur mig: – Får man lov att dricka
kaffe?

– Kaffe… upprepade han och hade påtagligt svårt att hålla sig för skratt.
– Nej kaffe är absolut inte att rekommendera för unga flickor. Kaffe är för gamla tanter och ställer till mycket oreda i både kropp och själ.

Doktorn hade talat. Nu vet ni varför jag nästan aldrig dricker kaffe och inte har ont i foten…

 

Annons:

Den här artikeln handlar om:

Läs även

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fråga doktorn

Här kan du ställa din fråga till någon av våra duktiga experter. Svarsperioden varierar mellan 2-4 veckor. Vi kan inte besvara alla frågor, men vi gör vårt bästa för att just du ska få svar. Om du inte hör något från oss inom perioden 2-4 veckor kan du istället söka svar i vår sökruta - frågan kan ha besvarats tidigare.

Välkommen till Doktorn!

Annons: