Något som före detta ordförande för Läkarförbundet, Eva Nilsson Bågenholm, har haft till uppdrag att utreda. Som regeringens äldresamordnare har hon under två och ett halvt år ägnat tid åt att granska den vårdapparat som våra svårt sjuka äldre hamnar i.
Tillsammans med Ove Andersson, Läkarförbundet. Sten Boström, PRO. Maj Rom, SKL. Gunnar Dahlberg, Västmanlands läns landsting försökte man under lite drykt en timme komma på ett bra och praktiskt svar hur man kan lösa problemet med brister inom vården av svårt sjuka äldre.
Samarbete är nyckeln
Eva Nilsson Bågenholm inledde med att konstatera att allt inte är dåligt med svensk äldreomsorg. Vidare ansåg hon, efter de två och ett halv år som hon har arbetat med frågan, att det inte handlar om mer resurser utan att använda de resurser som finns klokare. Det baserades bland annat på att Eva Nilsson Bågenholm under utredningstiden inte har sett ute i verksamheterna att just mer resurser resulterar i bättre vård.
Precis som de övriga debattdeltagarna ansåg också Eva Nilsson Bågenholm att bristen på samordning ledde till försämrad vård för de svårt sjuka äldre. Hon gick så långt att hon konstaterade att ”ett bra samarbete mellan olika aktörer är nyckeln”. Med olika aktörer menade hon dietister, samordnare, sjukvård och äldreomsorg som genom att gemensamt skapa kontakter underlättar för såväl patient som vård.
Stora brister inom vården
Ove Andersson, allmänläkare och andre vice ordförande i Läkarförbundet ansåg att brister är en av orsakerna till den icke fungerande vården för svårt sjuka äldre idag.
Han påpekade att det inte rörde sig om enskilda brister utan brist på samverkan, kontinuitet, tillgänglighet, tydliga ansvarsgränser och tid. Just frågan om tid var något som samtliga debattörer hade en åsikt om och inte nödvändigtvis samma åsikt. Där Ove Andersson menade att det fanns brist på tid ansåg Eva Nilsson Bågenholm och Maj Rom, SKL, att det finns tid, det beror helt och hållet på vad man gör av den.
Fast vårdkontakt
Ett förslag som lyftes fram av bland annat Eva Nilsson Bågenholm och Maj Rom var att använda sig av en fast vårdkontakt, det vill säga det är en person i varje vårdområde som har hand om kontakt och samordning av svårt sjuka äldre. På så vis kan resurserna fördelas mer effektivt och patientens behov tillgodoses bättre.
Det applåderades av en annan av debattdeltagarna, Sten Boström, från PRO. Han efterlyste en mer individanpassad vård och höll med om att bristen på samarbete är ett problem. Bland annat upplevde han och hans medlemmar det som att biståndshandläggarna som utreder behov av hjälp arbetade för sig själva ”i periferin” och sällan inkluderas i själva vårdapparaten.
Samhällsförändring
Sten Boström efterlyste även en uppdaterad syn på äldre i samhället. I dag uppfattas äldre ibland som enbart resurskrävande trots att äldre, som Sten Boström konstaterade, är individer med behov som alla andra.
Sten Boström fick medhåll från Maj Rom, SKL som menade att man ”sällan är en så stark individ som när man är gammal, då har man ju jobbat på det ett helt liv”.
Doktorn kan få komma när det behövs
Sten Boström lyfte fram behovet av en väl fungerande verksamhet och gemensamt för samtliga debattdeltagare var att den behöver byggas på en mer effektiv organisation. Eva Nilsson Bågenholm tillsammans med Maj Rom och Gunnar Dahlberg, samordnare äldrevårdsläkare Västmanlands läns landsting, ansåg att vården behöver använda de resurser man har och omfördela dessa mer effektiva.
Ove Andersson, Läkarförbundet, menade på att bristen på tid och den kommande bristen på allmänläkare ändå kommer att stoppa upp verksamheten om man inte gör något åt det, något som Eva Nilsson Bågenholm delvis höll med om. Hon ansåg ändå att man behöver göra något redan nu för att förbättra vården av svårt sjuka äldre.
Inte detaljstyra
Eva Nilsson Bågenholm konstaterade att det inte handlar om detaljstyrning utan att skapa övergripande förutsättningar för vårdorganisationen. Maj Rom, SKL, gav dessutom beskedet att den problematik man upplever i Sverige finns i de flesta länder och att det därför inte handlar om vårdens uppbygad som sådan, utan hur verksamheten läggs upp i praktiken.
Man enades om att med rätt organisation bör doktorn kunna få komma när det behövs utan att det direkt kräver mer ekonomiska resurser.
