Mitt i livet drabbades Ann-Kristin av äggstockscancer

Mitt i livet drabbades Ann-Kristin av äggstockscancer

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Cirka 700 kvinnor får årligen besked om cancer i äggstockarna. Det kommer oftast smygande och har inga typiska symtom, vilket gör att många får diagnosen i ett sent skede. Detta hände Ann-Kristin, 54 år, som efter flera sjukhusbesök, till slut fick rätt diagnos. 

Ann-Kristins livssituation var minst sagt stressig. Hon hade fått ett nytt arbete och ville förstås visa framfötterna. Dessutom hade hon en jobbig granne som trakasserade henne till den grad att hon till slut fick flytta till ett evakueringsboende, under några månader.

- Det var en tuff tid vilket gjorde att jag inte lyssnade till min kropp och dess signaler om att något var fel, berättar Ann-Kristin. Min buk var svullen och jag var dålig i magen, men tänkte att det kanske hade med övergångsåldern att göra. 

Efter besök hos vårdcentralen och medicinering av magkatarr som inte hjälpte, beställde Ann-Kristin tid hos en kostrådgivare. Efter att ha hört om symtomen fick hon rådet att söka sjukvård. Någon dag senare kunde Ann-Kristin inte ta sig till jobbet och åkte till akuten, men blev hemskickad. 

- När jag återigen blev sämre gjorde jag ett nytt försök på akuten, säger Ann-Kristin. Efter röntgen upptäckte man att det var äggstockscancer. 

Hon blev inlagd på gyn avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och man tappade henne på tre liter vätska i buken och lika mycket ifrån vänster lungsäck.

- Det var inte konstigt att jag hade mått dåligt! I augusti 2008 fick jag diagnosen, äggstockscancer IIII stadiet och då har det gått långt. Jag var 54 år gammal, men troligtvis blev jag sjuk flera år tidigare. Det är klart att man blir chockad och sen ledsen, men det gick ändå över ganska snabbt. Jag fick mycket stöd ifrån vänner, vilket var oerhört värdefullt.

Behandling vid äggstockscancer

Operationen fick vänta, då det var köer och istället fick Ann-Kristin cellgiftsbehandling vid tre tillfällen. I ena stunden kom arbetsgivaren upp med blommor till sjukhuset, men i nästa stund ringde de och meddelade att hon inte fick fortsätta tjänsten.

- Att få beskedet om cancern var tufft och läkaren var tydlig med att man inte visste om jag skulle överleva eller om en operation skulle lyckas. Men att bli av med jobbet på grund av sjukdomen kändes som om man slog undan benen på mig, menar Ann-Kristin. Det var det värsta!

Detta väckte ilska och Ann-Kristin bestämde sig för att visa att hon minsann tänkte leva. Efter operationen meddelade läkaren att den hade varit lyckad och efter fem, mycket tuffa cellgiftsbehandlingar, menade läkaren att all cancer i magen var borta.

- Jag jublade och trodde att jag var botad och skulle kunna leva vidare som vanligt igen, berättade Ann-Kristin.

Lyckan blev dock kortvarig. På en rutinkontroll ett år senare stod det klart att cancern var tillbaka. 

- Det var ett tufft besked och jag blev först arg, berättar Ann-Kristin. Men när den första vreden lagt sig, fick jag börja acceptera att cancersjukdomen är oberäknelig. 

2011, efter ytterligare åtta cellgiftsbehandlingar, var hon färdigbehandlad och återigen fri från cancerceller. De jobbigaste biverkningarna var värk i kroppen, försämrat immunförsvar och orkeslöshet.

Ytterligare återfall av cancer

Ann-Kristin fick ett av jobben hon hade sökt och menar att det är viktigt att känna sig behövd och att göra nytta. Samma höst fick hon ont i foten och försämrad balans. Trots att markörvärdet vad gäller cancer steg, så kopplade inte specialisterna symtomen till cancer. Flera månader senare, efter besök hos vårdcentralen, tog man beslut om att skiktröntga Ann-Kristin och det visade sig att hon hade en tumör i ryggen. Man trodde dock att denna var godartad, men opererade bort den ändå.

- Efter analys visade det sig att det var cancer och denna gång även en tumör stor som en vindruva i lillhjärnan. Jag blev inlagd och man strålknivsbehandlade tumören. Det var synd att läkarna på cancermottagningen inte uppmärksammade mina symtom och upptäckte cancern tidigare, poängterar Ann-Kristin.

På grund av cancern, alla operationer och behandlingar har Ann-Kristin men för livet. Hon har skador på nervtrådar som ger en mer eller mindre konstant smärtupplevelse. Dessutom har hon problem med balansen.

- Det är en mycket obehaglig smärta och det känns som tusen nålar sticks in i mina fötter och ben, berättar Ann-Kristin. Att promenera eller rida klarar jag inte längre, det är helt enkelt för smärtsamt.

Med hjälp av sina vänner, arbete och att läsa böcker menar Ann-Kristin att hon trots allt mår relativt bra. Hon vill orka och gör sitt bästa.

- Men det är klart, den mörkare årstiden är tyngre och orken räcker inte alltid till. Då är det tur att jag har kuratorn på sjukhuset att samtala med. Det har definitivt varit en stor hjälp, dels under jobbiga behandlingsperioder, men även för att kunna prata om hopplösheten man kan känna inför cancersjukdomens oberäknelighet.

Nytt läkemedel vid äggstockscancer

Via Nätverket mot gynekologisk cancer kom Ann-Kristin i kontakt med ett nytt läkemedel som bygger på den svenska Nobelpristagaren Tomas Lindahls uppfinning. 

- Medicinen verkar för oss med BRCA1, det vill säga som har fått äggstockscancer på grund av en ärftlig genförändring. Det kändes som om något hade lyfts ifrån mina axlar, säger Ann-Kristin med ett leende.

Forskningen går framåt och Ann-Kristins förhoppning är att det ska komma fler läkemedel som kan vara till hjälp för många. 

Ann-Kristins råd vid diagnosen äggstockscancer

  • Testa sig för att se om man har en ärftlig BRCA-muterad äggstockscancer. Ann-Kristins mamma dog i äggstockscancer.
  • Se till att få operera innan cellgiftsbehandling sätts in.
  • Fråga, fråga och fråga igen.
  • Läs på om sjukdomen och vilken forskning och läkemedel som är på gång.
  • Sök information och kontakter via Nätverket mot gynekologisk cancer (gyncancer.se) eller Gynsam, Gyncancerföreningarnas nationella samarbetsorganisation (gynsam.se).
  • Be om hjälp från anhöriga eller vänner.
  • Ställ krav och ifrågasätt om magkänslan säger det.
  • Be om kontinuitet i kontakt med vårdpersonal – det kan vara jobbigt att träffa olika personer varje gång.

Faktaruta

De flesta kvinnor som drabbas av äggstockscancer är mellan 60-70 år. Orsakerna till sjukdomen är inte helt klara, men något som spelar in är hur många ägglossningar en kvinna har haft under sin livstid. Kvinnor som får mens sent i livet, kommer i klimakteriet tidigt och som har fött många barn har en mindre risk att drabbas av äggstockscancer. Finns däremot sjukdomen i familjen ökar risken något.

BRCA-test visar risk för ärftlig äggstockscancer

Man har kunnat visa att de två generna BRCA1 och BRCA2 (bröstcancergen 1 och bröstcancergen 2) är kopplade till ärftlig äggstock- och bröstcancer. En förändring i cellens arvsmassa, så kallad mutation, i någon av dessa gener innebär en ökad risk för att få dessa cancerformer.

Numera kan man med hjälp av ett blodprov, så kallad BRCA-screening eller BRCA-test, ta reda på om man har en ärftlig BRCA-mutation. Man screenar då hela arvsanlaget för att se om man kan hitta en BRCA-mutation. Vi vet emellertid idag att en hög andel av kvinnor som drabbats av en speciell typ av äggstockscancer (höggradig serös äggstockscancer) har en stor risk att ha dessa mutationer, så på sikt kommer sannolikt alla kvinnor med den typen av äggstockscancer att erbjudas screening oavsett familjehistoria. Om man hittar en BRCA1- eller BRCA2-mutation hos en sjukdomsdrabbad kvinna, så kan sedan hennes friska släktingar erbjudas en BRCA-testning. BRCA-testning kan vara aktuellt för både män och kvinnor i en sjukdomsdrabbad familj då båda könen kan bära på den ärftliga mutationen.

Att ha en ärftlig BRCA1- eller BRCA2-mutation innebär en kraftigt ökad risk att drabbas av bröst- och äggstockscancer. Dessa personer erbjuds förebyggande täta utvidgade kontroller av brösten samt, om man så önskar, förebyggande kirurgi. När det gäller äggstockscancer så har vi idag inga bra kontrollmetoder utan dessa personer rekommenderas förebyggande kirurgi, det vill säga att man tar bort äggledare och äggstock när familjebildningen är avslutad (vid cirka 40-årsåldern). Detta gör att risken att drabbas kraftigt minskar. Man ska dock komma ihåg att alla kvinnor med BRCA1- eller BRCA2-mutation inte insjuknar trots en förhöjd risk. Det finns sannolikt andra faktorer i våra gener som också påverkar att man insjuknar.

Fråga din läkare vad ett BRCA-test innebär och om det kan vara aktuellt för dig. På många av universitetssjukhusen i Sverige finns det även en genetisk vägledare som kan förklara mer kring ärftlighet och vad ett positivt BRCA-test betyder för dig och dina släktingar. Genom att testa för BRCA-mutation kan man ta reda på om äggstockscancern är mottaglig för särskilda behandlingar som är riktade mot cancerceller med BRCA-mutation.

Läs mer om äggstockscancer