Min man uttrycker självmordstankar

Min man är snart 60 år och haft en depressiv läggning under vårt långa äktenskap. (Vi har fortfarande två barn som bor hemma). Nu har han en depression som gör mig rädd och osäker. Han pratar lite, har svårt att släppa in, brusar upp för minsta press, vill inte sjukskriva sig eller söka hjälp. För en tid sedan åkte han iväg ensam på resa o kom hem o sa att han haft självmordstankar o övervägt att aldrig komma hem igen.
Efter detta är jag vaksam. När han nyligen ville skiljas, deklarerade jag att jag vill inte, utan vill stå på hans sida nu oavsett vad vi väljer i framtiden. Det kändes som ett försök från hans sida att göra slut på allt och äntligen få bekräftelse på hur dålig han är. Jag upplever att han är vilsen och har paranoida tankar om att alla i vårt lilla samhälle har gått samman för att avsky honom. Kanske kommer han att föreslå en flytt. Han sover dåligt och jobbar hjälpligt. Men blir fruktansvärt kränkt o arg om jag tar upp nån form av hjälp på tal. Såklart är han jättearg på mig som rattar runt familj, logistik och företag.
Det är svårt nu o jag vet inte om jag klarar att leva i det här. Jag förstår att mycket av det han bär på har funnits innan vi träffades. Nyligen läste jag i en kurs i konflikthantering om varseblivning och förstår att min man lever inne i glasbubbla full av starka knslor. Han kommer liksom inte vidare och kan se på sig själv utifrån och göra egna val.
Min fråga till dig är om jag kan klara av att fortsätta och leva i det här och vänta på att han tar något steg för att få hjälp eller komma till insikt. Som det känns nu behöver jag själv gå i samtal för att få stöd att orka förhålla mig i vardagen.
Mitt golv är ett minfält. Det finns inte en sak jag gör rätt, utan jag är sedan länge hans måltavla för hans känslor. Han orkar liksom inte bära dem själv.
Gunilla (56år)