Därför beter sig elever som de gör – hjärnsmarta vägar till studiero och bättre samspel

Varför tappar en elev tålamodet, reagerar impulsivt eller drar sig undan? Varför fungerar vissa metoder i klassrummet medan andra tycks förvärra läget? Författaren och beteendevetaren Lena Skogholm vill ge skolor och föräldrar redskap att förstå den unga hjärnans funktionssätt – och skapa miljöer där både elever och vuxna mår bättre. I nya boken ”Varför elever beter sig som de gör – vetenskaplig vägledning till bättre studiero och samspel i skolan” (Talkmap Förlag) visar hon hur hjärnforskning kan översättas till konkret pedagogik.

Hjärnan – ett 600 miljoner år gammalt överlevnadssystem

– Vi har ett nervsystem som är omkring 600 miljoner år gammalt. Våra urgamla överlevnadsprogram ligger fortfarande kvar där, säger Lena.

När elever blir stressade, trötta eller överväldigade, aktiveras de äldre delarna av hjärnan – reptilhjärnan och ”aphjärnan”, som Lena kallar dem. Det är områden styrda av instinkt och känsla, inte av logik. I stressade lägen kopplas den nyare ”människohjärnan” tillfälligt ur, den del där planering, konsekvenstänkande och reflektionsförmåga sitter. Resultatet blir beteenden som kan uppfattas som trots, lathet eller ointresse – men i själva verket är det hjärnans energibesparande nödläge som tagit över.

Forskning stödjer den här modellen: vid stress frisätts kortisol och adrenalin, vilket hämmar aktiviteten i prefrontala barken, området för logiskt tänkande och impulskontroll. Samma mekanismer förklarar varför barn i stark affekt “inte kan tänka klart” – de har tillfälligt kopplats bort från sitt analytiska system.

Från reptilhjärna till människohjärna – lärarens nyckelroll

För att återknyta kontakt med eleven gäller det att tala till rätt nivå i hjärnan.

– Om ett barn är i reptilhjärnan hjälper det inte att fråga ”vad tänkte du egentligen?”. Där finns ingen tillgång till logiken. Först måste tryggheten tillbaka, säger Lena.

Reptilhjärnan behöver tydlighet, struktur och förutsägbarhet. Det är därför fasta rutiner, visuella scheman och lugna röster är så kraftfulla – de signalerar trygghet. När tryggheten är på plats kan nästa nivå, känslohjärnan, hanteras genom medkänsla och relation: att bekräfta, visa omtanke och låta eleven känna samhörighet. Först därefter kan logikhjärnan, vår rationella styrcentral, kopplas på.

Denna tanke bygger på välkänd neuropsykologi som beskriver hur barn rör sig mellan “nedervåningen” (känsla och överlevnad) och “övervåningen” (logik och resonemang), och att vuxnas uppgift är att vägleda integrationen dem emellan.

Glimten i ögat – den bortglömda superkraften i skolvardagen

I klassrummets vardag kan samspelet mellan vuxna och elever snabbt växla i tonläge. Någon tjafsar, någon ropar, någon drar sig undan. För många lärare blir det en balansgång mellan att sätta gränser och samtidigt behålla lugnet.
– Vi fjärrstyr varandra med våra beteenden, förklarar Lena. Om jag går in i klassrummet stressad, märker eleverna det och det smittar direkt. Men om jag står stadigt och bemöter med glimten i ögat, kan hela stämningen växla på sekunder.

Neuroforskning kring spegelneuroner visar att våra hjärnor synkroniserar känslotillstånd. När pedagogen möter oro med lugn, sarkasm med humor eller stress med stabilitet, regleras barns nervsystem – biologiskt. Det är därför en vänlig, varm och tydlig vuxen får lugnare grupper. Positiva emotioner ökar aktiviteten i vänster hjärnhalva, vilket gynnar fokus, inlärning och minne. Det bekräftas av studier inom affektiv neurovetenskap: positiva känslor främjar neuronell plasticitet och långtidspotentiering – grunden för lärande.

Lena beskriver ett enkelt men kraftfullt exempel: en elev blir upprörd och börjar prata högt under lektionen. Läraren sträcker fram handen och säger ett skarpt ”stopp!” – och elevernas ”aphjärna”, den känslomässiga delen, reagerar genast. Men om läraren i stället bromsar lågaffektivt, tar ett lugnt andetag och säger med ett milt leende ”Oj, vad händer här – låt oss kika på det tillsammans?” aktiveras en helt annan reaktion.

– Aphjärnan älskar högaffektiva beteenden. Men glimten i ögat, den där vänliga och lite lekfulla tonen, lugnar känslosystemet. Den signalerar trygghet, inte hot, förklarar Lena.

Hon kallar det för en outnyttjad resurs i skolan – att medvetet använda humor, värme och vänlighet som pedagogiskt verktyg. Den positiva energin stimulerar hjärnans vänstra halva, ”solskenshjärnan”, där fokus, kreativitet och inlärning gynnas. När barn upplever en varm stämning i klassrummet byggs också relationer, som i sin tur stärker motivationen och den känslomässiga tryggheten.

– Man kan säga ifrån tydligt men ändå med omtanke. Den där glimten i ögat är inte att bagatellisera, utan att visa: ”Jag ser dig och jag vill dig väl”. Det neutraliserar konflikten och väcker trygghet, fortsätter hon.

Forskning stödjer det Lena beskriver: positiva känslor frigör dopamin och oxytocin, hormoner som ökar motivation och social tillit – viktiga byggstenar för lärande. ”Glimten i ögat” handlar alltså inte om att skämta bort allvar, utan om att använda hjärnans egna belöningssystem för att skapa kontakt.

Små skiftningar i vuxnas kroppsspråk, tonläge och blick kan bli skillnaden mellan att trigga stress och att väcka samarbete.
– När vi vuxna möter barnen med trygghet och en gnutta värme, lockar vi fram deras bästa sidor. Det är hjärnsmart ledarskap – och det fungerar varje gång, säger Lena.

Stressad hjärna – stängd för lärande

Enligt Socialstyrelsens rapporter ökar psykisk ohälsa, stress och skolfrånvaro hos barn mellan 10 och 17 år. I dag har omkring 19 000 barn i Sverige ofrivillig skolfrånvaro, ofta kopplad till neuropsykiatriska svårigheter. När den unga hjärnan överbelastas går den in i energisparläge – fokus försvinner och impulser tar över.

– Det är inte lathet. Hjärtat slår fortare, kroppen laddar för flykt eller försvar. Då behövs trygghet – inte hårdare tag, menar Lena. Hade det varit så enkelt som att sätta hårt mot hårt, hade vi varit klara för länge sen. Vi behöver i stället smartare tag – hjärnsmarta.

Att bemöta barn utifrån deras känslomässiga kapacitet i stunden snarare än moralisk tolkning är centralt. ”Älska mig som mest när jag stör som mest”, summerar Lena.

Pedagogik som formar hjärnor

Alla vuxna i en skola – inte bara lärare, utan även fritidspersonal, elevhälsa och ledning – formar elevernas hjärnor genom sitt bemötande.

– Allt jag gör mot en elev påverkar hjärnan som om eleven själv gjort det, säger Lena.

Hon kallar det att ”dreja i hjärnan” – att modellera beteenden. Genom att visa självkännedom, reglera sig själv och tala öppet om sina strategier, kan man bokstavligen lära ut självreglering.Detta synsätt har starkt stöd i hjärnforskningen: barn lär sig genom modellinlärning, där vuxnas känsloreglering fungerar som riktmärke för egna interna processer.

Hjälp hjärnan – vinn i längden

Flera förskolor och skolor som arbetat med Lena Skogholms modeller beskriver snabba förändringar. Bara genom att förklara reptilhjärnan och känslohjärnan för yngre elever har barnen själva börjat reflektera över sina reaktioner.

– Barn i lågstadiet kan säga: ”Oj, nu tog reptilhjärnan över – jag behöver lugna ner mig.” Då kan klasskamrater stötta i stället för att döma, berättar Lena. Kunskap om den unga hjärnan kan bli en del av skolans psykiska hälsa-arbete och förebyggande strategier. I ett samhälle där stress, prestationsångest och hårdare tag präglar debatten, blir en vänlig hjärnsmart skola inte bara ett ideal utan ett nödvändigt steg mot hållbar utbildning.

Lärdom: När vi samarbetar med hjärnan vinner alla

När skolan arbetar med hjärnans logik, inte mot den, ökar studieron, tiden för undervisning och elevernas välmående.

– Det handlar inte om att vara snällare eller mjukare. Det handlar om att vara smartare – hjärnsmart. Trygghet och tydlighet är ramarna. Omtanke och värme är kramarna. Tillsammans skapar de lärande, säger Lena avslutningsvis.

Kort om Lena Skogholm

Lena Skogholm är beteendevetare och pedagog som i över 25 år specialiserat sig på hur hjärnforskning kan användas praktiskt i vardagen, särskilt i mötet med barn och unga. Hon är flitigt anlitad föreläsare för skolpersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper. Nu är hon aktuell med böckerna ”Varför elever beter sig som de gör – vetenskaplig vägledning till bättre studiero och samspel i skolan” samt ungdomsboken ”Så funkar din tonårshjärna – förstå hjärnan och bli snällare mot dig själv”, för unga från 13 år (Talkmap Förlag). Den förklarar på ett lättsamt och hoppfullt sätt varför tonåringar känner och beter sig som de gör, och hur de kan samarbeta med sin hjärna för att må bättre.

Hon ligger även bakom de populära böckerna ”Bemötandekoden – konsten att förstå sig på människor och få ett bättre liv, ”Livskoden enligt hjärnan” och ”Koden till tonårshjärnan” och år 2021 tilldelades hon ”Stora Talarpriset” för sitt engagerande sätt att sprida forskningsbaserad kunskap om mänskligt beteende.