Fakta fick hon fram genom att dela ut enkäter och intervjua patienter både före och efter vård och rehabilitering. Centrala faktorer vid mottagningsbesöket, oavsett kön, var till exempel att bli tagen på allvar, få en förklaring samt att få en individanpassad behandling. Dock valde patienterna att berätta om sina besvär på olika sätt.
Hos kvinnorna såg man en rädsla för att inte våga tala om smärtan utan att framstå som gnällig. De fruktade då att inte bli tagna på allvar när de sökte vård. Bland männen upptäckte man att de hade lättare för att knyta an till en positiv identitet som en person som arbetar hårt – även om kvinnorna också hade tunga arbeten.
Oklar info från vårdpersonal orsakade inaktivitet
Patienter som led av smärta i rygg och nacke vågade inte röra på sig lika mycket på grund av att de ansåg sig ha en ömtålig kropp. Det berodde bland annat på otydliga anvisningar från vårdpersonalen, som gjorde att patienterna kände sig osäkra på vad de klarade av och därav blev mindre aktiva. Det kan även tilläggas att budskapet till kvinnorna i högre utsträckning var att de ”skulle ta det försiktigt”, medan männen fick höra att ryggsmärta var en del av arbetet.
En annan sak som Gunilla Stenbergs avhandling visade var hur viktigt det är att ta hänsyn till olika livförhållanden när man använder frågeformulär. Båda könen lämnade uppgifter i lika stor omfattning kring besvär från dagliga aktiviteter som exempelvis personlig omvårdnad, socialt liv, sexliv och tunga lyft. Men från kvinnorna rapporterades det mer om stress, smärta och brister i socialt stöd på arbetet jämfört med männen. Männen berättade däremot i högre grad om minskad arbetstid i hemmet och tid till motion. Man bör dock säga att variationerna inom grupperna var stora.
Manliga och kvinnliga sjukgymnaster behandlar olika
Även om båda könen fick samma behandling så kunde metoden till viss del skilja sig, beroende på om den utfördes av en kvinnlig eller manlig sjukgymnast. Kvinnliga sjukgymnaster valde oftare alternativ som akupunktur, behandling för psykosomatiska sjukdomar och behandlingar som var anpassade för den enskilde patienten, medan deras manliga kollegor oftare valde en behandling med ledrörlighetsträning.
