Bengt Höglund, 63 år, har jagat så länge han kan minnas. Han började skjuta hare med pilbåge, när han var fyra. Inte för att jaktlyckan blev så stor den gången men intresset väcktes. Han ägnar all sin fritid åt jakt och fiske och som kommunjägare får han dessutom jaga på arbetstid.
– Det tog lång tid innan mina barn visste vem som var deras far, säger han och skrattar. Jag var ju aldrig hemma. Jag var ofta borta från sju på morgonen till tio, elva på kvällen sju dagar i veckan.
På 1980-talet var Bengt dessutom engagerad i representationsjakter i skogsbolagens regi. De bjöd sina kunder att jaga några dagar, bo på herrgård och äta god mat. Semester för affärsmännen. Hårt arbete för Bengt. Gästerna var ofta utländska och inte direkt vana vid den svenska skogen och kanske inte vid jakt heller, även om de måste ha klarat skjutprovet. Jämfört med representationen är den jakt han sysslar med nu rena söndagsjakten, menar han.
Sprang ifatt älgarna
Jaktkompisarna tar hänsyn till att han inte orkar lika mycket som förut. Han behöver inte vara med och slakta och stycka och slipper ha ansvaret för jakten. Han får välja i vilka områden han och hans hund ska gå och kan ta ställen som är lite enklare.
– Förr gick jag tvärs genom hela skogen. Det orkar jag inte längre. Jag sprang ifatt älgarna själv, om inte hunden hann med. På den tiden var det ingen som hann med mig. Ett av de första tecknen på stroke var att det faktiskt var någon som hann med. En dag i februari kom Bengt hem och berättade för Sonja att han varit med om något som aldrig hänt förut. En annan jägare hade gått lika fort som han.
Ett annat tecken var att han dagen innan inte riktigt orkat lyfta bössan. Men med stöd kunde han skjuta ändå. Vid middagen undrade dottern om Bengt hade varit hos tandläkaren, eftersom hon tyckte att ena mungipan hängde. Bengt förklarade den hängande mungipan med att han kört med bilrutan öppen och suttit i drag. Men innerst inne visste han att det var något som inte stämde.
Illa ställt
Morgonen därpå såg Sonja att det var illa ställt och Bengt som i alla fall kunde klä på sig själv och svara på tilltal, följde utan alltför stora protester med till sjukhuset. Där konstaterades en propp i vänster hjärnhalva. På sjukhuset blev Bengt sämre och sämre. Han blev förlamad, och talet försvann.
– Efter några dagar sade läkarna att läget var kritiskt. Men då hade Bengt precis bett mig om kaffe, så jag kände att det nog ändå hade vänt, säger Sonja. Efter tio dagar vägrade Bengt stanna kvar på sjukhuset. Han höll på att bli galen av att inte komma ut.
– Jag satt hos frisören, när de ringde och sade att Bengt var på väg hem, så då fick jag bråttom, säger Sonja. Hon berättar att det inte var lätt att ha Bengt hemma i början, men med hjälp av rullstol, en ombyggd soffa till säng och plaststol i duschen så gick det.
Orden blev fel
Så småningom började Bengt kunna prata igen, men orden var inte de rätta.
– Det är jobbigt att vilja prata, när det kommer precis vad som helst. Då är det bättre att knipa igen. Att det i alla fall verkade gå åt rätt håll ingav hopp. En bekant till Bengt, som också haft stroke, sade till honom att det bara fanns en sak att göra – att träna stenhårt.
Bengt bestämde sig för att han måste ge sin kropp en chans. Så fort han vaknade tränade han. Ett finger i taget. Tillslut hela handen. Och sedan alla andra kroppsdelar. För att inte förlora känslan för bilkörning började han köra så fort han kunde ta sig ut till bilen. Han fick så klart inte ge sig ut på vägarna, men hemma i en inhägnad hage höll han till.
Tränade för hårt
Innan Bengt fick stroke var han otroligt vältränad. Det var antagligen därför han tog i alldeles för mycket i sin iver att komma tillbaka. Han tränade mer än vad kroppen var redo för, fick värk i benet och inflammation i axeln. När Sonja började sin semester åkte de till huset i Torsby kommun och det var där det vända. Efter det tog inte Bengt en enda värktablett.
– Skogen är rena friskvården för mig. Där får jag lugn och ro. Just att få lugn och ro var nödvändigt efter sjukdomen. I juni hade han blivit så pass bra att han kunde ta sig uppför trapporna till vinden, där han hade en madrass. Dit drog han sig undan barn och barnbarn närhelst han behövde vila. Fortfarande blir Bengt trött och behöver vila ofta.
– Det är inget fel på min arm, det är hjärnan som inte hänger med. Min sjukgymnast liknar den vid ett ficklampsbatteri. På morgonen gör det att lampan lyser starkt i flera timmar, men på eftermiddagen och kvällen måste det laddas.
Examen i hemlighet
Att han lyckats komma tillbaka så bra som han gjort är till stor del de goda jaktkamraternas förtjänst, menar han. Hösten efter stroken övade han prickskytte med luftgevär tillsammans med en god vän
– Det gick åt tusentals skott. I början var det en ansträngning att bara avlossa geväret och jag tänkte att detta går aldrig, men tillslut sköt jag godkänt skjutprov. Bengt deltog till och med i älgjakten det året. Mycket tack vare dottern Agneta som i hemlighet hade tagit jägarexamen.
–Hon bar min bössa och ryggsäck, och vi hade passen bredvid varandra, säger Bengt. När de tre hundar, som Bengt hade när han fick stroke, alla var bort hade han inte tänkt skaffa någon ny hund.
– Det var så tyst när jag var ensam hemma, inget tassande. Men jag ville få distans och inte ha någon ny hund, men jag blev lurad till det, säger han.
Hunden är Bengts arbetsredskap
Utan hund visste Sonja att det skulle vara svårt för Bengt att komma tillbaka till jobbet. Hunden är ju hans arbetsredskap. Så när Bengt skulle åka till Värmland ensam sa Sonja till honom att ta med hundburen i bilen. Bara för säkerhets skull. Hon visste att det fanns en ettårig jämthundstik i Värmland, som ägaren inte skulle behålla. Bengt fick ta Jossan på prov och nu sover de i samma säng, när de inte är ute och jagar.
Bengt är nu tillbaka på jobbet till 25 procent. Skogsvården i jobbet har han släppt men jakten har han kvar. Pappersarbetet, som hör till, har han dock svårare att klara av.
– Jag skriver min namnteckning på morgonen. Hur den ser ut ger en fingervisning om läget så att jag kan planera dagens aktiviteter, säger han.
Ramlar över bord ibland
En annan av hans arbetsuppgifter är provfiske åt miljökontoret. Då är han ute i en öppen liten båt och det händer titt som tätt att han ramlar i, eftersom balansen inte är som förr.
– Jag har flytväst. Jag har provat den och den fungerar. I början kunde han inte få av sig blöta kläder själv. Då fick han ha någon som hjälpte honom av med alla kläderna och på med nya. Han har alltid torra kläder i bilen. Även under jakten händer det att han tar sig ett ofrivilligt bad. Under årets älgjakt drog Jossan till i kopplet och Bengt hamnande i en bäck. Det gjorde jaktradion också.
– Mobiltelefonen och geväret hann jag slänga över på andra sidan så de klarade sig. Radion är död, men lite svinn får man räkna med, säger han.
Spårar älg snabbast
Även om sjukdomen har satt sina spår så är det till Bengt jaktlagen runt omkring ringer när de behöver hjälp med eftersök av skadskjutna djur. Enligt Per-Ivar Ehrencrona, jaktledare i Bada jaktlag, är Bengt en legend i norra Värmland.
Själv menar Bengt att han bara är en kvarts jägare nu. På morgonen kan han gå tre, fyra kilometer utan att vila, men framåt eftermiddagen får han vila oftare. Då sätter han sig på en sten eller en stubbe men vaksamheten har han kvar. Han säger att det nu finns många yngre som är bättre än han, men tillägger, inte helt utan stolthet, att det faktiskt händer att andra kan leta efter en skadad älg i timmar, medan han själv hittar den på tio minuter.
