Så fick ”Hjälten från Juutas” sin bindel

Kulan hade plöjt en fåra i pannbenet över höger öga. Benflisor plockades ut vid olika tillfällen under de följande månaderna, men smärtorna ville inte ge sig. I en privatvåning i Stockholm samlades några av dåtidens främsta läkare runt en av sin tids krigshjältar. När det variga bandaget lindades av och såret kom till synes, tog det inte lång stund för assessor von Schulzenheim att bekräfta sina kollegors åsikt. Här hjälpte inte blodiglar över ögonlocket eller våtvarma omslag. Bara en sak återstod att göra, äventyrlig men nödvändig: ett ordentligt ingrepp för att rensa rent i det fula såret. Annars skulle majorens liv inte kunna räddas.

Metoden heter trepanering och är en av de äldsta operationsmetoder vi känner till. Trepanering utnyttjades när man behövde rätta till intryckta skalldelar eller rensa rent där kulor slitit hål i huvudet.

Få överlevde
Operationsmetodiken var enkel. Med hjälp av olika instrument borrades och sågades skallbenet upp för att genom hålet plocka ut flisor eller benskärvor. Trepanering var ett välkänt, och fruktat, begrepp bland soldater i krig. Utgången av ingreppet var i de flesta fall given – bara i sällsynta fall överlevde patienten.

Under medeltiden – då hantverket utövades av bland annat stensnidare – var det vanligt att sinnessjuka och epileptiker ”behandlades” genom att man borrade hål uppe på skallbasen – för att lätta på trycket och släppa ut de krafter som antogs ha intagit den sjuke. Att trepanering förekommit i långliga tider visas av att man hos mycket gamla kranier hittat borrhål av varierande utseende.

Så här gick en klassisk trepanering till. Med hjälp av en borrsväng, trepan, borrades ett cirkelrunt hål ut med borren, krontrepan. Hålet hade vanligtvis en diameter av 1,5 cm. Det utsågade benet lyftes ut med hjälp av ett speciellt redskap, tirefond, som längst fram var sågtandat.

Den klassiska trepaneringen försiggick alltid utan narkos och operationen tog aldrig mindre tid än trettio minuter. Trepanering företogs i gamla tider också på bröstkorgen när man ville komma under bröstbenet. I sina efterlämnade papper skildrar Georg Carl von Döbeln detaljerat hur trepaneringen i hans fall gick till, och denna artikel är baserad på hans ”ögonvittnesskildring”.

Vem var von Döbeln
Major Georg Carl von Döbeln var vid denna tid 31 år och hade redan gjort sig känd för sin djärvhet, för att inte säga dumdristighet. Vid flera slag hade han genom sin blotta närvaro gjutit mod i trötta soldathjärtan. Han hade en fenomenal förmåga att få soldaterna att ge sitt yttersta.

Bland befälskollegorna betraktades han ömsom som en gapig uppkomling, ömsom som ett original, trots sin relativa ungdom. Hans kompromisslösa sätt gav honom fler fiender än vänner, men hans militära kunnande och rakryggighet ifrågasattes aldrig. Vid finska Porrassalmi gjorde von Döbeln en av sina största insatser. Under hans ledning besegrade sexhundra finnar en rysk här på närmare sextusen soldater.

Den egensinnige von Döbeln stod i kulregnet och dirigerade sina trupper i tolv timmar. Turen hade så länge hållit sig på hans sida att han betraktade sig själv som näst intill osårbar. När olyckan var framme och kulan slog in i hans panna var hans förste tanke att han skulle dö. Efter några förvirrade minuter tog han sig upp på benen och sprang, med högra handen över pannan, bakåt, genom de egna leden på jakt efter fältskären, dåtidens läkare.

Sängliggande tvingades han uppleva hur ryssarna retirerade, och trots stora smärtor och med blodet strömmande ur huvudet kunde han inte avhållas från att i skrytsamma ordalag skriva en rapport om segern. Svenskarnas andrum var bara tillfällig, ryssarnas övermakt i längden för stor. Det slutliga nederlaget var ett faktum några dagar senare.

Långsam läkning
För von Döbeln betydde slaget att han resten av livet skulle dras med svår huvudvärk som stundtals förmörkade hans sinne. Den första tiden vistades von Döbeln som krigsfånge hos ryssarna som behandlade honom med stor aktning. I tre veckors tid var han blind över sitt högra öga. Sakta återfick han synen, men när en större benflisa fem veckor efter skottet plockades ut blev han blind igen.

Såret varade sig så starkt att det ett par veckor senare var omöjligt för fältskären att komma åt ytterligare en skärva som lossat. Läkningen gick långsamt, och när han omsider kom till Sverige var han nervsjuk och retlig och svår att ha att göra med. I Stockholm upplät en privatperson sin lägenhet åt honom. Här stod han under uppsyn av framträdande läkare – en av dem var assessor von Schultzenheim som sedermera skulle bli chef för landets alla sjukhus. Vinterveckorna 1790 klagade von Döbeln över svåra ”spänningar” i pannan och svimmade flera gånger. Den behandling han bestods var den som var vanlig vid denna tid: blodiglar över ögonbrynen och varma omslag som byttes ofta.

Men öppningen ville inte läka sig. Den 17 februari bröt pannan upp och ett illaluktande var rann ut. Den 7 april upptäcktes åter en lös benskärva, men trots att kraftfulla försök gjordes, kunde läkarna inte komma åt den med tång. Skottskadan höll på att bryta ner von Döbeln. De närvarande läkarna såg ingen annan utväg än att trepanera honom.

Den 19 april flåddes pannan – det var en operation som tog sjutton minuter. Det var viktigt att pannbenet inte blev för ojämnt, och den skrapning som följde gav von Döbeln en ”grufvelig plåga” för att låna hans egna ord. Pulsådern över ögat sprutade blod, men flödet stillades med hjälp av svamp och ett hårt bandage. Mot den starka smärtan fick von Döbeln som enda bedövningsmedel femton opiumdroppar i ådern på armen.

Två dagar senare, den 21 april, borrades ett hål i pannan över högra ögat, ”två streck på sidan om gamla blessuren” som von Döbeln själv noterar det. Det var en operation som tog tjugotre minuter och som åter berövade honom synen på högerögat. Först borrades med spikborret, sedan med kronan. Därefter bröts pannbenet av.

Sex dagar senare plockade läkarna ut en stor benskiva som kulan tryckt in i hans huvud. Synen återvände långsamt. Den 3 maj bröts benet mellan det nya hålet och den gamla skottskadan upp, nu var öppningen tre fingrar stor. Den 31 maj, det vill säga fyra veckor senare, plockades ytterligare två benskivor ut, så stora att de nästan inte gick att få ut genom hålet i pannan.

Sedan denna dag hölls höger ögonlock upp med häftplåster. Hela den plågsamma trepaneringen hade von Döbeln gått igenom med en självkontroll som imponerade på alla. Med en liten spegel i handen hade han noga följt varje fas i operationen, bara vid enstaka tillfällen hade han visat tecken på den svåra smärta han kände. Hans läkkött var anmärkningsvärt gott. Den 3 juni spatserade han på Stockholms gator. Den 9 juni plockades en sista benskärva ut genom hålet i pannan. Den 27 augusti var såret helt utläkt.

Ständig smärta
Trepaneringen av von Döbeln var en stor händelse vid denna tid. Under sjukdomstiden fick han ta emot många bevis på välvilja från de mest skilda håll, i den stockholmska societeten var nyfikenheten på den man som kunde motstå sådan smärta stor — något som säkert bidrog till att von Döbeln skrinlade sina planer på att lämna Sverige. Efter ingreppet fick han ett förband som han måste bära hela livet för att skydda det svåra såret. Det breda svarta sidenbandet var framtill fodrat med skinn. Därigenom kom hans originella personlighet att få ett särmärke.

Under den svarta bindeln tycktes hans intensiva blick bli ännu mer uttrycksfull. Officerskollegorna kallade honom ”Det eldsprutande berget”. I trettiofem års tid tvingades von Döbeln leva med sin krigsskada. Den ständiga smärtan trasade sönder hans nerver och gjorde honom lynnig. Säkert hade han under denna tid perioder då han önskade att kulan gått en hårsmån djupare in i huvudet.

Ännu en gång skulle han göra en bragd liknande den i Porrassalmi. Det var vid Juutas, den 13 september 1808, där han i spetsen för sina kära Björneborgare åter tillfälligt lyckades mota bort ryssarna. När de barfota och utmattade soldaterna fick se ”Generalen med den svarta bindeln” samlade de sig till ett förtvivlat motangrepp.

Dåligt ihågkommen
Kanske skulle skaraborgaren Georg Carl von Döbeln inte ha blivit ihågkommen om inte den finländske skalden Johan Ludvig Runeberg 1848 gett honom ett så stolt eftermäle i sin diktsamling ”Fänrik Ståls sägner”. Av detta fick ”Hjälten från Juutas” ingen del. Han dog 16 februari 1820, bitter, ensam och märkt av sviterna av den ryska kula som märkte hans panna. Han ligger begravd på Johannes kyrkogård i Stockholm.

Även om han är i det närmaste bortglömd i vårt land, betraktas han i vårt östra grannland som en stor krigare — inte minst därför att han i Umeå den 8 oktober 1809, å sin konungs och riksdags vägnar, i ett gripande avskedstal avtackade de hemvändande finska trupperna. Minnestavlor med hans namn finns uppställda bland annat i Juutas. Trepaneringsborren? Den finns att beskåda i Kungliga Livrustkammaren i Stockholm.

Artikel publicerad i Tidskriften Doktorn nr 3 2004

Populär läsning