Mat som ångestdämpare – ger övervikt

Mat som ångestdämpare – ger övervikt

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Man vet idag att det är en hälsorisk att vara överviktig. De flesta känner till vad man bör och inte bör äta, men ändå är det så svårt att göra bra val – varför? Många gånger handlar det om att man under lång tid har använt sig av mat för att dämpa olika känslor som dyker upp och som man inte vet hur man ska hantera. Att då bryta ett mönster som är invant måste få ta tid och man behöver ofta få hjälp utifrån.

Dagmar Gustavsson fick vänta länge på att få klartecken för överviktsoperation via landstinget. Dagen före operationen fick hon panikångest, som grundade sig dels på att familj och vänner var negativt inställda till operationen och en känsla av att inte ha fått tillräckligt med information kring vad hon hade gett sig in på. En sjuksköterska tipsade henne då om att gå till Martha Sjöberg, psykolog vid Ersta sjukhus och där föll allt på plats.

- Jag pratade av mig om alla känslor kring mat och grät en hel del under första året vi sågs regelbundet. Sen frågade Martha mig om jag inte kan prata om annat än mat och en av många polletter föll ner – i min familj fokuserades nästan allt kring just mat.

Tack vare att Martha var lyhörd och icke-dömande, kunde Dagmar för första gången öppna sig och vara ärlig både mot sig själv och mot Martha. Dagmars ätstörningar och jojo-bantande hade egentligen inte alls med mat att göra, utan med undertryckta känslor. Det var egentligen inte magen som skrek efter mat, utan snarare hjärnan, menar Dagmar.

- Min mamma var dietist och under min uppväxt fick jag ofta höra vad jag borde och inte borde äta. Jag minns hur stolt min mamma blev när jag med fil- och banandiet lyckades gå ner 22 kilo. Att sedan gå upp 36 kilo var ett oerhört misslyckande för mig och en känsla av stor skam.
Dagmar kunde sitta i soffan och äta upp två liter glass och få dåligt samvete och känna stor ångest. För att dämpa dessa jobbiga känslor gjorde hon som hon alltid gjort, hämtade något annat gott att knapra på. Som mest vägde hon 118,5 kilo. Trots att hon tackat nej till överviktsoperationen fortsatte hon med samma dietupplägg som för opererade, små mängder mat fem gånger om dagen och tillsammans med stödsamtalen lyckades hon gå ner drygt 40 kilo på tre år.

- Jag insåg med alla undertryckta känslor som kom fram att all bantning jag har sysslat med under åren har varit dömda att misslyckas, då de inte tar tag i roten till problemet – att jag äter för att dämpa jobbiga känslor. Det finns ingen ”enkel” väg, utan det handlar om att byta livsstil för gott. Visst händer det att jag faller tillbaks och överäter, men då säger jag stopp och tar nya tag igen.

Förr kunde Dagmar göra storbak på 60 bullar, men det slutade alltid med att hon åt upp 40 av dem själv. Idag kan hon unna sig en bulle ibland.

- Men då njuter jag desto mer!

Dagmar brukade känna det som om alla andra var smala och kunde äta den där bullen och kakorna och därför borde väl hon också kunna unna sig. Idag har hon förstått att de kanske inte går hem och äter en jättemiddag efteråt.

- Det absolut bästa med att vara normalviktig är att slippa allt ”stirrande”, framför allt på fik. Jag kunde riktigt känna de dömande blickarna i nacken. Idag är jag mer tillfreds med livet och tycker att det kan vara mysigt att äta på restaurang, roligare att shoppa kläder och härligt att gå långpromenader.

Till sist: lycka är…

Dagmar känner lycka när hon numera kan böja sig ner och hämta en leksak på golvet till sitt barnbarn utan hjälp.

Faktaruta

Martha Sjöberg, legitimerad psykolog, arbetar med mage- och tarmsjuka och obesitas patienter på Ersta sjukhus. Man måste ha remiss för att komma till henne och en stark motivation för att få till en livsstilsförändring. Hon kartlägger vad man har lärt sig om mat och matvanor i tidiga år. Vad som gör att man äter fel här och nu och varför man har svårt för att släppa taget om det inlärda mönstret.

- Största anledningen till att så många kämpar mot övervikt är att man äter för att hantera känslor, menar Martha Sjöberg. Idag, i samhället, ska man helst vara glad hela tiden, men livet ser ju inte ut så.