Mia's krönika: En mormors kärleksförklaring

Mia's krönika: En mormors kärleksförklaring

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Publicerad: 2013-02-14
Uppdaterad: 2019-01-07
Författare: Mia Ånemyr

Kärlek är så fantastiskt mycket och under sex år har jag fått uppleva så mycket kärlek att det knappt går att sätta ord på det. I den här krönikan tänkte jag trots allt ge det ett försök.

Att som mamma få ta del av sina barns liv och se barnen växa upp värmer mitt hjärta som vore det vulkanhetta. Kärleken till mina två helt underbara barn är äkta kärlek, ordlöst och fritt från krav. Mina barn har varit med längre än sex år, den person jag har i åtanke och vars villkorslösa kärlek jag vill sätta ord på är mitt underbara barnbarn. Jag kallar honom Lilleman.

För nästan precis sex år sedan kom han till världen, den här underbara lilla killen. Strax innan midnatt, efter en rätt besvärlig förlossning såg han dagens ljus. Jag kallar det ”livets efterrätt”, en vacker gåva att förvalta på ett kärleksfullt sätt. Att bli mormor tidigt i livet kallar jag livets efterrätt. Lilleman som ger mig många stunder med skratt, bus och magiska ögonblick fyller mig med energi, kraft och styrka. Han har en osviklig förmåga att leva i nuet och, till skillnad från många vuxna, fånga stunden som den är. Som den krönikör jag är har jag skrivit upp många upplevelser vi har haft under åren och då och då vill jag dela med mig av detta. Det passar bra en dag som denna, kärlekens egen dag.

En händelse var när han rusade in till mig där jag stod och vek tvätt. Med pigga ögon frågade han ”vad gör du momo”, som jag var kallad då. Svarade som vuxna gör, att jag viker tvätt. Med ett barns envishet fortsatte han konversationen med att konstatera att bara pappor och mammor viker tvätt. Ställde motfrågan att vem ska då tvätta min tvätt och får till svar att det ska också pappor och mammor göra. Försöker med att jag faktiskt är mamma men får kvickt svaret att ”nä, du är momo”. 

När vi har träffats, Lilleman och jag, och ska säga hejdå så är det alltid viktigt att vi vinkar till varandra. Självklart gör vi det och han väntar tills jag kommer till fönstret och så slänger vi pussar till varandra och konstaterar att vi ses snart igen, en annan dag. Visst då!

Att få vara en del av sitt barnbarns uppväxt på det här sättet är en gåva som jag är evigt tacksam över. Min dotter känner så stor tillit, trygghet och ett lugn över min relation med Lilleman, något som inte alltid är en självklarhet. Jag har tagit till mig den här underbara lilla killen med öppna armar och han lär mig att se världen på ett nytt sätt, med nya ögon. Det handlar givetvis om mig själv också, att jag idag till viss del är en annan person än jag var när jag själv som ung mamma med otrygg mark under fötterna skapade mig familj och vardag. Åren har fört med sig erfarenheter som balanserar det liv jag lever idag och som tillåter njutningen av det vackra att komma till sin rätt. Något som jag kan föra vidare och tillbaka till nästa generation. 

En trygg tillvaro där vi båda lever här och nu och lär av varandra. Vi lagar mat tillsammans, det har vi gjort sedan han var liten bebis. Då satt Lilleman i barnstolen på bänken, nu står han bredvid mig med sleven i högsta hugg och rör runt i grytan. Bakar sina egna bullar till sitt eget kalas, tillsammans med mig. Nu kommer han ihåg vad vi gör från år till år och jag skrattar hjärtligt åt de minnen vi gemensamt har hunnit ta med oss och vårdar. Visst har det betydelse vad vi lämnar över till de som kommer efter oss.

Ett uttryck som jag bär med mig och som är en personlig favorit är Lillemans ”jag äter bara från fötterna till hakan”. Han menar att det måste finnas plats från hakan upp till håret för efterrätt. Visst är det ett talande uttryck, tänk vad vi kan lära från de små. Ät inte för mycket för då får du inte plats med allt, tänk om alla sparade plats istället för att äta sig mätta så magen känns som den kan spricka. Det är ingen dum idé, att spara plats till det goda i livet ger mer av det goda tillbaka. 

Vi njuter av livet, att vara tillsammans och att fylla livet med kärleksfullhet av bästa sort. Tack Lilleman för att du ger mig så mycket i mitt liv!

Kramar,
Mia

 

 

Veckans fråga

Har du genomfört ett digitalt vårdmöte någon gång?

Nyhetsbrev

E-postadress