Färgblindhet (defekt färgseende)

Den vanligaste variationen av defekt färgseende är röd-grönblindhet (protanopi och deuteranopi). Detta innebär att personen med färgblindhet har svårigheter med att se skillnaderna mellan rött och grönt.

Varför är man färgblindhet?

Ögonen har två olika typer av synceller. Dessa kallas för stavar och tappar. De ena syncellerna – tapparna, aktiveras vid dagseende. Dessa celler är väldigt känsliga för olika delar av vårt färgspektra. Har man normala ögon så har man tre typer av tappar. Det är violettkänsliga, rödkänsliga och grönkänsliga. Stavarna kan bara urskilja skillnader i ljusstyrka och används mest vid mörkerseende.

Defekt färgseende är nästan alltid orsakat av att några av tapparna inte finns eller att de är trasiga. En del personer som lider av färgblindhet har bara två olika typer av tappar. En person med normalt färgseende har tre typer av tappar.

Det är allra vanligast att färgblindheten är ärvd och det är vanligast att män är färgblinda. Undersökning visar att det är minst åtta procent av männen som har ett felaktigt färgseende men bland kvinnor är det bara en procent. Man kan även få färgblindhet genom en skada. Då kan det exempelvis vara så att personen endast är färgblind i vissa delar av synfältet men ser bra i övrigt.

Att vara drabbad av färgblindhet

Oftast så påverkas inte vardagslivet så mycket för en färgblind person. Ibland kan en person vara färgblind hela livet men aldrig veta om det eftersom den aldrig har lidit av det. Några problem som kan uppstå för den färgblinde kan vara att man inte kan jobba med allt. Till exempel lokförare, elektriker eller pilot. Här måste man kunna se färger för säkerheten. Även vardagliga saker kan bli ett problem som att läsa av kartan i tunnelbanan, eller att plocka röda bär bland de gröna bladen. 

För barn med defekt färgseende kan det vara svårt att följa instruktioner som bygger på olika färger. Till exempel att dra ett streck från den röda bollen till den gröna. Vissa barn förstår inte varför färger som ser likadana ut har olika namn. Har man barn som har svårt för dessa saker bör man överväga färgblindhet.

Olika typer av färgblindhet

Den allra vanligaste typen av svagt färgseende kallas för röd-grön färgblindhet. Det innebär att det är svårt att skilja på färgerna röd och grön. Personen i fråga kan även ha svårt att skilja mellan grönt och brunt, men kan däremot urskilja fler nyanser av khakifärg än en person med normalt färgseende. 

Gul-blå färgblindhet är en ovanligare form. Då är det svårare att se skillnader i den gul-blåa färgskalan. För personen som har gul-blå färgblindhet är gul och blå de lättaste färgerna att urskilja medan det är mycket svårare att se skillnad på olika sorters lila, som violett, lavendelfärg eller purpur. Man uppfattar istället alla nyanserna som blå.

Man kan även vara totalt färgblind, och se allt som i en svartvit film, men detta är väldigt ovanligt.