Spasticitet (ökad muskelspänning)

Spasticitet (ökad muskelspänning)

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Spasticitet innebär bland annat spända och stela muskler med efterföljande svårigheter att styra och utföra viljemässiga rörelser med drabbade kroppsdelar. Det finns olika grad av spasticitet som mer eller mindre påverkar aktiviteter i det dagliga livet.

Att kunna styra kroppen dit man vill, att få den att utföra rörelser och att kommunicera genom mimik och gester är för många en självklarhet. Men för de som lider av spasticitet finns en störning i det motoriska systemet som försvårar eller förhindrar dessa funktioner. 

Spasticitet förutsätter en neurologisk sjukdom eller skada som ger upphov till kontinuerlig ökad muskelspänning. Behandling vid spasticitet ska alltid anpassas utifrån individens behov och förutsättningar eftersom även en måttlig spasticitet kan ha sina fördelar. 

Se bild och läs mer om olika typer av spasticitet – klicka på ”Classification by topography” » Sponsrad länk

Orsaker till spasticitet

Kroppens alla rörelser styrs av motoriska program. Det är de som gör att vi kan aktivera våra muskler och röra våra leder på ett visst sätt, både medvetet och omedvetet. Om en skada uppstår i delar av nervsystemet som styr rörelsen störs vår förmåga att anpassa motoriken till olika situationer. En störning i motoriken kan exempelvis göra att vi får svårare att lyfta och hålla ett glas stadigt i vår hand. Vid spasticitet blir rörelsen i drabbade kroppsdelar svårare och mindre kontrollerbara.

När spasticitet uppstår startar en hög muskelspänning i en kroppsdel. Denna spänning, som ökar alltmer, kallas tonusökning. Några orsaker till att spasticitet uppstår kan vara:

  • Stroke
  • Multipel skleros (ms) 
  • Hjärn- och ryggmärgsskador
  • Ärftliga sjukdomar i nervsystemet
  • Amyotrofisk lateralskleros (ALS)

Men spasticitet är en komplex företeelse, där många olika faktorer spelar in i det individuella fallet.

Så yttrar sig spasticitet

Spasticitet uppstår när det sker en skada på delar av det centrala nervsystemet som styr viljemässiga rörelser, i hjärnan eller ryggmärgen. Det sker då en förändring i signalbalansen mellan nervsystemet och musklerna. Detta leder till ökad muskelaktivitet, stegrade reflexer och ytterligare ofrivilliga, reversibla muskelspänningar som förorsakar felställningar och förvärrad smärta som kallas spasmer i musklerna.

Sådant som kan utlösa spasticitet är personens kroppsställning, försök till viljemässig rörelse, stress och omgivningsfaktorer som kyla och transport på ojämna underlag. I ben och armar kan spasticiteten synas tydligt i och med muskelryckningar vid utsträckning, medan bålspasticitet kan yttra sig som tung andning eller en känsla av att ha en hårt åtdragen korsett.

Symtomen kan också bero på diagnosen. För en person med CP-skada kan symtomen vara mycket skiftande och orsaka spasmer i olika delar av kroppen. Eftersom signalsystemet mellan hjärna och ryggmärg inte fungerar som det ska kan reflexerna få fritt spelrum, vilket kan innebära att de antingen utlöses för lätt eller tvärtom blir stela och låser sig. Vid MS-sjukdom kan, förutom ben och armar, även talförmågan påverkas på grund av spasticiteten. Detta kallas ”spastisk dysartri” och kan även orsakas av spastisk cerebral pares, ALS och allvarliga skallskador. Vid stroke uppträder oftast spasticiteten en tid efter skadan och utvecklas sedan gradvist under det första halvåret. 

För att kunna avgöra graden av spasticitet behöver man titta på var den neurologiska skadan sitter, dess utbredning och förlopp. Man behöver också se till personens allmänna hälsotillstånd, förekomst av komplicerade sjukdomar utanför nervsystemet, livsstilsfaktorer med mera. 

Så kan spasticitet påverka det vardagliga livet. Se film! » Sponsrad länk

Utredning av spasticitet

All hyperaktivitet i muskler är inte spasticitet. Därför brukar man i ett första steg fastställa om det är spasticitet som föreligger hos patienten. Om så är fallet är nästa steg att utreda hur mycket spasticiteten försämrar patientens förmåga att utföra vardagliga aktiviteter. Man måste sedan utesluta bakomliggande och triggande orsaker till att det uppstår, om spasticiteten är lokal eller utbredd samt dess svårighetsgrad. När man har gjort detta väljer man passande behandlingsmetod utifrån ett visst antal kriterier, däribland nytta, biverkningar, bieffekter och komplikationer. Behandlingsmetod och målsättning för behandlingen fattas i samråd med patienten. 

Behandling vid spasticitet

Spasticitet är ett mångfacetterat problem och att behandla det är inte helt lätt. Utmaningen ligger i att hitta en balans mellan förbättrad funktion, patientens egen upplevelse och eventuella biverkningar av behandlingen. Behandlingsunderlaget tas noggrant fram av ett neuroteam tillsammans med patienten.  

Obehandlad spasticitet kan leda till smärta och felställningar, något som i sin tur ger försämrad funktion och livskvalitet. Samtidigt ska man komma ihåg att viss spasticitet kan vara nödvändig i vissa fall. Några fördelar är till exempel att den ger en bra blodcirkulation, minskar risken för sittsår, ger ökad stadga i ben och kropp som underlättar förflyttningar och möjligheter att stå eller gå. En annan positiv bieffekt av spasticitet är högre energiomsättning, vilket minskar risken för viktökning. För en person som lider av känselbortfall eller förlamning kan en plötslig ökad spasticitet vara tecken på nya symtom eller sjukdomstillstånd som behöver behandlas. 

Vid behandling av spasticitet utgår man alltid från patienten, men grunden är alltid regelbundna töjningar av spastisk muskulatur och förebyggande av kontrakturer. Vid komplicerade symtom kan det bli aktuellt med flera olika insatser såsom träningsprogram, rehabiliterande sjukgymnastik och medicineringar. I sällsynta fall väljer man även att operera.

Lokal spasticitet. Läkemedel innehållande toxin som hämmar nervernas signaler är ett bra alternativ om spasticiteten orsakar problem lokalt i en enstaka eller flera kroppsdelar. Behandlingen ges via injektioner och kan till skillnad från kirurgiska alternativ alltid avbrytas om effekten inte anses tillräcklig. Behandlingen är individualiserad och läkaren gör en bedömning om vilka muskler, doser och tidsintervall som är lämpligt. Vissa patienter behöver kortare intervall och andra behöver längre, men i snitt sker behandlingen var 12:e vecka. Även dosen varierar från patient till patient. Det sker mycket forskning på området just nu.

Utbredd spasticitet. Här är det vanligaste att behandlas med en läkemedelssubstans som är mycket likt ett i hjärnan naturligt förekommande ämne som dämpar eller hindrar överföringen av vissa nervimpulser. Det används för att minska och lindra olika typer av spasticitet och tas i tablettform, men om inte det ger tillräcklig effekt kan en pump opereras in. Fördelen då är färre biverkningar på övriga nervsystemet och andra organ, men däremot så kräver det noggranna medicinska förberedelser och behandlingsuppföljningar.

Oavsett behandlingsform är regelbunden och långsiktig uppföljning viktigt för eventuella dosändringar, läkemedelsbyten- eller kompletteringar samt biverkningar.

Vanliga frågor och svar om spasticitet » Sponsrad länk

Att leva med spasticitet

Spasticitet är ofta något som man får leva med resten av sitt liv, dock ska man inte behöva lida av det på grund av bristande handläggning eller uppföljning från vården. Därför är uppföljningen av alla patienter där spasticitet ingår i sjukdomsbilden av stor betydelse. För att personen i fråga ska uppnå så bra livskvalitet som möjligt bör uppföljningen innehålla inslag av sjukvård, hälsovård och tips på egenvård. Där kan till exempel speciellt utformade träningsprogram ingå, som man kan utföra på egen hand för att motverka och förebygga muskulär obalans.

Hit kan du vända dig för mer information

Om du upplever besvär av spasticitet ska du i första hand vända dig till din vårdcentral för att få remiss till neurolog eller rehabiliteringsläkare. De fastställer sedan om det är spasticitet som föreligger och om så är fallet får du genomgå vidare utredning. Neurologer och rehabiliteringsläkare finns inom både landsting och privat sektor.  

Oavsett om det är du själv som lider av spasticitet eller om du är anhörig så kan man vilja prata och dela erfarenheter med andra som är i samma situation. Då finns olika stödorganisationer och patientföreningar som kan bistå med kunskap, stöd och gemenskap.

--