Benskörhet (Osteoporos) - ta reda på om du ligger i riskzonen

Benskörhet (Osteoporos) - ta reda på om du ligger i riskzonen

Textstorlek Textstorlek Mindre Större

Det sker runt 70 000 benbrott efter fall, per år i Sverige. Den största orsaken är minskad benmängd, vilket kan ge benskörhet – osteoporos. Docent Thomas Kjellström beskriver varningssignaler för ökad risk för benskörhet och det finns även tips om ett test man kan göra själv.

Socialstyrelsen har riktlinjer för osteoporosbehandling, där även förebyggande arbete prioriteras. Docent Thomas Kjellström beskriver varningssignaler för ökad risk för benskörhet och det finns även tips om ett test man kan göra själv.

Vad är osteoporos

Osteoporos är det medicinska uttrycket för benskörhet. Definitionen på osteoporos är ganska komplicerad och för barn, premenopausala kvinnor och män saknas idag klara gränser för osteoporosdiagnos. För att ställa diagnosen krävs att man mäter bentätheten, vilket görs med svaga röntgenstrålar från en apparat som kallas DXA, ibland DEXA (Dual X-ray Absorptiometry). Apparaten finns numera på flertalet sjukhus eller specialmottagningar. 

Skelettet är beroende av kalcium för att hålla sig starkt 

Benskörhet är kort sagt en sjukdom, som leder till att skelettet förlorar en del av sitt kalciuminnehåll och sin styrka. Tillståndet leder till att man kan få benbrott helt av sig självt men också vid lättare påfrestning, som om man snubblar eller lyfter något tyngre föremål. Skelettet består av 200 ben med olika funktioner och benen är en levande vävnad som byggs om ständigt under livet och man byter ut hela sitt skelett under loppet av tio till 20 år. Skelettet är som starkast i 20 till 25 års ålder och försvagas därefter. I Sverige har vi inte mer benskörhet än i andra länder, vilket ibland hävdas. Det sker ungefär 70 000 benbrott efter fall, per år i Sverige. Av dessa är cirka 18 000 höftfrakturer och 10 000 kotfrakturer.

Benskörhet är ärftligt 

Den huvudsakliga orsaken är minskad benmängd. Den i sin tur beror på flera faktorer. Ärftlighet är en viktig faktor för utvecklande av benskörhet. En kvinna vars mor har fått en höftfraktur har i genomsnitt dubbelt så stor risk att råka ut för en fraktur, jämfört med andra kvinnor. Benmängden regleras av kost, rökning och motion. Osteoporos kan bero på andra samtidiga sjukdomar som cancer, njursvikt, ledgångsreumatism, anorexi, glutenöverkänslighet, sköldkörtelsjukdomar, primär aldosteronism och myelom. Klimakteriet som medför en lägre nivå av östrogen är också en riskfaktor. Könshormonerna skall kontrolleras vid misstanke om osteoporos eftersom de kan vara en orsak. Fysisk inaktivitet är nog den viktigaste orsaken trots allt.

Varningssignaler för benskörhet/osteoporos

Det finns inga tidiga symtom men väl varningssignaler:

  • Ett stillasittande liv
  • Tidigt klimakterium
  • Låg kroppsvikt
  • Spontant benbrott eller vid mycket låg belastning
  • Knäck i ryggen med plötsliga kraftiga smärtor
  • Andra sjukdomar som reumatiska sjukdomar, tarmsjukdomar, kronisk obstruktiv lungsjukdom
  • Långvarig (över tre månader) behandling med kortison
  • Rökning

Benskörhet / osteoporos är en tyst sjukdom utan typisk sjukdomsbild

Det finns alltså ingen typisk sjukdomsbild vid ostoporos eller benskörhet. Det är en tyst sjukdom som inte ger några besvär förrän man drabbas av en fraktur. Frakturen behandlas på sedvanligt sätt med stabilisering och smärtlindring och det kan vara en första indikation på osteoporos. Laboratorieprover tas för att utesluta andra behandlingsbara sjukdomar, medan diagnosen osteoporos kräver bentäthetsmätning och/eller röntgenundersökning.

Vid misstanke om osteoporos kan frakturrisken bedömas med hjälp av FRAX-verktyget (WHO Fracture Risk Assessment Tool – fritt tillgängligt via www.shef.ac.uk/FRAX/). 

Höftfraktur kan leda till dödsfall i samband med annan samtidig sjukdom

De vanligaste frakturerna är underarmsbrott, typiskt från 55 år ålder och framförallt hos kvinnor, frakturer i ryggkotor uppträder från 60 års ålder främst hos kvinnor, höftfrakturer (lårbensbrott) typiskt från 75 års ålder och drabbar båda könen. 20 procent av patienter med höftfrakturer avlider inom ett år (ofta på grund av annan samtidig sjukdom). Höftfrakturrisken dubbleras ungefär vart femte år från 70 år till 90 års ålder, kvinnor har ungefär dubbelt så stor risk som män.

Socialstyrelsens riktlinjer för osteoporosbehandling 

Allmänt: 

Behandlingen skall i första hand riktas mot att påverka livsstil och hälsoläget genom att förbättra rörelseförmågan och hälsa, förebygga fall (fysisk träning, säkrare hemmiljö), optimera hållfastheten för skelettet samt överväga specifika frakturskydd (höftskydd).

Läkemedel: 

Bifosfonater är den viktigaste och bäst dokumenterade gruppen av osteoporosläkemedel. Individer med mycket hög frakturrisk, exempelvis kvinnor med osteoporos och som har en tioårsrisk för fraktur >30 procent (se FRAX riskskattningen) bör behandlas med alendronsyra (ett stort antal tillverkare med varumärkesnamn Alenat, Alendronat, Fosamax). Alendronsyra ges i veckodos och är ett väl beprövat och kostnadseffektivt läkemedel med lång uppföljningstid.

Problemet är att studier visat att kanske så få som 20 procent av alla patienter tar sitt läkemedel redan ett år efter att det ordinerats första gången. Man kan byta substans, vid biverkningar, till zolendronsyra, som då är andrahandspreparat och ge infusionsbehandling en gång årligen istället. Tredjehandsalternativet är denosumab, som inte är en bifosfonat, och ges som subkutaninjektion två gånger årligen och har likvärdig effekt och få biverkningar, men man har i nuläget mindre erfarenhet av denna substans.

Östrogenbortfall leder till ökad bennedbrytning och benförluster under och efter klimakteriet. Studier på minskad frakturrisk är inte övertygande och biverkningarna är fler än vid övriga behandlingsalternativ, varför östrogen inte rekommenderas idag. Om man däremot tar östrogen av andra skäl, exempelvis klimakteriella besvär, så brukar man inte ge ytterligare behandling som hämmar bennedbrytningen.

Andra behandlingsalternativ används av osteoporosspecialister för mer speciella situationer. Andra substanser är raloxifen, strontium och anabola steroider som PTH, paratyreoideahormon. 

Kalcium och D-vitamin är viktiga delar i osteoporosbehandlingen 

Kalcium och D-vitamin som extra tillskott är en hörnsten i osteoporosbehandlingen och ges för att kompensera för den negativa kalciumbalansen som följer med åldrandet. Dessa ämnen behövs för att bygga upp skelettet och alla individer som behandlas med osteoporosläkemedel skall ha tillskott av dessa och rekommenderad daglig dos är för närvarande 400 mg kalcium och 800 IE D-vitamin. Det finns ingen anledning att ge dessa tillskott som enda behandling, då det saknas studie som visar att det skulle minska frakturrisken.

Kalcium och vitamin D kan emellertid ensamt räcka för att förebygga frakturer hos individer över 80 år och med dokumenterad brist på dessa ämnen. Vitamin D har faktiskt också en gynnsam fallpreventiv effekt, tack vare effekter på muskelfunktionen och eventuellt centrala nervsystemet. Kalcium och vitamin D skall alltså ordineras av läkare och det är visat att det ökar hjärtkärlsinsjuknandet. Kalciumhalten kan bli för hög vilket är skadligt. Ta alltså inte kalcium och D-vitamin själv ”för säkerhets skull”.

Goda tips från docent Thomas Kjellström gällande benskörhet

Under min egen drygt 40-åriga verksamhet som läkare är det massor av patienter som kommit in med ambulans och frakturer på grund av trasmattor eller mattkanter som varit i vägen. 

  • Se alltså till att golvet är jämnt men inte halt. 
  • Använd sunt förnuft och minimera risker som att balansera på stolar eller bord.
  • Ha halkskydd i badrum. 
  • Nattbelysning undviker många problem. 
  • Använd trådlös telefon för att slippa skynda till telefonen. 
  • Se till att ha trappräcken som är stabila och ha handräcken på båda sidor. 
  • Ha bra på fötterna även inomhus. 
  • Ge bort en gungstol framför TVn till äldre (helt ovetenskaplig rekommendation!).
  • Var fysiskt aktiv och promenera gärna i rask takt 30 minuter fem gånger i veckan ute i dagsljus. (Hårdträning i tävlingsklass, åtminstone för kvinnor, ökar istället risken för att få en sämre benmassa).
  • Undvik rökning.
  • Ät allsidigt och ha ett bra intag av kalcium och D-vitamin som finns i mejeriprodukter som mjölk, filmjölk, yoghurt och ost men även i bladgrönsaker typ broccoli, spenat. Börja inte själv med kalcium eller D-vitamin (se ovan) som kosttillägg. 

REFERENSER

 
Läs mer: